I skuggan av de revolutionära upproren i Mellanöstern och Nordafrika förvärras läget i Afghanistan. Kriget i Afghanistan har pågått i tio år. Den USA-ledda alliansens ockupation av Afghanistan har nu pågått längre än Sovjets ockupation av samma land på 1980-talet. Efter förra årets militära upptrappning finns nu fler än 150 000 utländska soldater i Afghanistan, 30 000 fler än antalet soldater i den sovjetiska ockupationsstyrka som till sist tvingades lämna landet 1989.Sedan 2002 deltar svenska trupper i USA:s krig i Afghanistan. Ett krig som inte ens USA-imperialismens generaler längre tror att man kan vinna. ”Nästan ingen av Isaf-styrkornas [de USA-ledda trupperna i Afghanistan] hemmanationer pratar heller längre om kriget i Afghani-stan i termer av seger”, skrev Dagens Nyheter i november i fjol. Bara dagarna innan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och regeringen blev överens om att inte bara fortsätta skicka stridande förband till Afghanistan utan även öka antalet svenska soldater på plats.
Under de senaste åren har Afghanistankriget blivit allt blodigare och skördat allt fler offer. I fjol dödades minst 2 421 civila, vilket är fler än någonsin. Antalet väpnade sammandrabbningar ökade från 22 000 år 2009 till 34 000, en ökning med hela 54 procent. Talibanerna finns nu i 33 av landets 34 provinser.
Samtidigt som striderna blir både fler och våldsammare, destabiliseras grannlandet Pakistan, ett land som kommer allt närmare sammanbrott. Islamister i Afghanistan med omnejd, som en gång i tiden finansierades av imperialismen som ett vapen mot inhemska vänsterrörelser och Sovjet, har stärkts av USA:s fiasko.
Det står allt mer klart att president Obamas upptrappning (”the Surge”) av kriget i Afghanistan har misslyckats fullständigt.
I januari i år varnade FN:s vice sändebud Robert Watkins för att säkerhetssituationen i Afghanistan nu är den sämsta sedan talibanerna störtades och att 2011 kan bli det blodigaste året i landet.
Hittills i år två har flera hundra dödats i Afghanistan. ”Under de senaste två veckorna har 200 afghaner dödats. Enligt en talesperson för de afghanska myn- digheterna blev de gångna två veckorna de hittills blodigaste” (Washington Post den 26 februari).
Den USA-ledda invasionen
av Afghanistan inleddes i oktober 2001, efter terrorattackerna i USA den 11 september samma år. Den officiella förklaringen var att den dåvarande talibanregimen tillåtit al-Qaida att ha baser i landet.
I själva verket handlade krig-et framför allt om Afghanistans centrala läge – t ex närheten till olje- och gastillgångar och som grannland till Iran, Pakistan och flera av de forna sovjetstaterna. Invasionen var också en del av den så kallade Bushdoktrinen; där USA förbehöll sig rätten till ”förebyggande” attacker på ”skurkstater” som kunde hota deras intressen. Förutom Afghanistan pekades Irak, Iran, Nordkorea och Syrien ut.
När USA invaderade Afghanistan tog man stöd av Norra alliansen; afghanska krigsherrar med många civilas blod på sina händer som stridit mot talibanre-gimen men förlorat och pressats tillbaka till de norra delarna av landet. Efter segern, där talibanerna tvingades på flykten, uteslöts den största folkgruppen (som talibanerna baserat sig på), pashtunerna, från styret av landet.
Sedan 2001 styrs landet som en parodi på demokrati av president Hamid Karzai, som handplockades av USA. Karzairegi- men saknar legitimitet i landet och kan bara sitta kvar på grund av uppbackningen av USA och ISAF-styrkorna (ISAF – en Nato-ledd styrka från 42 länder där däribland de svenska soldaterna ingår). Karzais regim saknar makt utanför Kabul och talibanattacker äger nu rum även inne i huvudstaden.
Enligt en nyligen publicerad rapport är regimen ansvarig för stöld av land, marginalisering av olika stammar, fraktionsstrider, olagliga arresteringar o s v. Rapporten kallar den afghanska regimen för en maffiastat och Af- ghanistan beskrivs som rakt igenom korrupt (Chatham House Report). Afghanistan räknas nu som världens näst mest korrupta land efter Somalia. Enligt FN-organet UNODC kostar korrup- tionen Afghanistan upp till 18 miljarder kronor om året, en summa motsvarande 23 procent av landets BNP – nästan lika mycket som opiumhandeln omsätter.
När Obama kom till makten 2009 menade han att kriget gick dåligt till följd av brist på resurser och beslutade om en upptrappning: Kriget i Afghanistan påstods vara ”det goda kriget”, till skillnad mot kriget i Irak.
Nu har USA över 100 000 soldater i Afghanistan till en årlig kostnad av 113 miljarder dollar (717 miljarder kronor). Obamas upptrappning var tänkt att kombineras med en ny strategi (Coin – counter insurgency strategy) som skulle vinna afghanernas ”hjärtan och hjärnor” (hearts and minds) – men som ändlösa vittnesrapporter och nu även Wikileaks har avslöjat är ockupa- tionstruppernas agerande extremt brutalt. Wikileaks läckta stridsrapporter visar på betydligt fler civila dödsoffer än vad som officiellt har rapporterats. Några exempel är hur franska soldater sköt på en buss och skadade åtta skolbarn, amerikanska soldater besköt en buss med maskin- gevär och dödade eller skadade femton. Polska soldater besköt en by med granateld för att hämnas en attack och dödade ett bröllopsfölje, bland annat en gravid kvinna.
Och i början av mars dödade amerikanskt bombflyg nio barn som var ute och samlade ved i Kunarprovisen i östra Afghanistan.
Tvärtemot vad som var tank-
en har USA/Natoupptrappningen lett till allt fler civila offer. Vinnandet av ”hjärtan och hjärnor” har istället övergått till något slags försök att tvinga talibanerna till underkastelse. Röda Korset rapporterar om ett ökat antal civila offer, fler internflyktingar och undermålig sjukvård, vilket har gjort situationen desperat.
Enligt en undersökning av BBC anser nu fler afghaner än vid någon tidpunkt sedan 2005 att attacker mot USA och ISAF är berättigade. USA:s plan för att minska antalet soldater i landet har varit att försöka ”afghanisera” konflikten genom att bygga upp en afghansk armé lojal mot västimperialismen och Karzai. Med dagens korrupta maffiaregim är dock den afghanska armén och polisen byggd på kvicksand. Dessutom har statens övriga institutioner kollapsat runt om i landet och en armé kan inte ensamt bära upp ett lands styre.
Nära hälften av afghanerna lever i extrem fattigdom och ett av sex barn dör innan det har fyllt fem år: Mödradödligheten är bland den högsta i världen. Miljoner har flytt landet och enligt Oxfam funderar var sjätte invånare på att fly landet.
På grund av den ekonomiska situationen och ockupationsstyr-kornas agerande stärks talibanerna. Från att ha bara haft en bas i den pashtunska södra delen av landet är talibanerna idag en nationell rörelse som finns även i norra Afghanistan, där de svenska soldaterna befinner sig. En uppskattning är att talibanerna idag har 28 000 soldater. Talibanernas styrkor är dock långt ifrån en regelrätt armé av överty-gade islamister som slåss för en shariastat.
Tvärtom är motståndet mot USA sammansatt av olika grupper, där soldaterna i många fall är fattiga bönder som känner sig tvungna att försvara sin familj, sitt område eller kanske sin opiumodling, som är det enda som ger familjen mat på bordet. Enligt den riskbedömningskarta som FN regelbundet ger ut har de provinser i norra Afghanistan där de svenska soldaterna är stationerade på sex månader gått från låg risk till medelhög. I vissa områden till och med från låg till hög risk.
Efter åtta år av svensk militär intervention är alltså säkerhetsläget sämre än när soldaterna först stationerades ut – vilket inte kan ge annat än underkänt för den svenska ”insatsen”. De svenska soldaterna har, ofta tillsammans med amerikanska förband, dragits in i allt hårdare stri- der. Till följd av detta och det försämrade säkerhetsläget är nya svenska offer oundvikliga.
”Afghanistan allt farligare: Situationen för svenska soldater i Afghanistan kommer att bli allt allvarligare. Områden där svenska soldater befinner sig kommer att attackeras två gånger om dagen jämfört med en gång i månaden, enligt den EU-finansiera- de organisationen Afghanistan NGO Safety Office i januari.
Efter invasionen 2001 flydde de talibaner som inte dödades eller fängslades till södra Afghanistan eller pakistanska gränsområden till Afghanistan. Taliba- nernas närvaro i Pakistan var delvis accepterat av Pakistans armé, delvis uppehöll de sig i de så kallade stamområdena som inte befann sig under arméns kontroll.
Konflikten i Afghanistan har spridit sig alltmer till Pakistan. Bara under 2010 dog 8 000 människor i terroristattacker i Pakistan. Det pågår vad media kallar en ”talibanisering” av Pakistan, där de mer moderata religiösa partierna blir mer extre- ma och där militanta islamister tenderar att stärka sina positioner. Även om religiösa partiers inflytande har ökat är det dock fortfarande mycket osannolikt att Pakistan under den närmaste tiden skulle bli en ny teokratisk (religiöst styrd) stat. I det senaste valet 2008 gick de religiösa partierna bakåt och fick bara 5 procent av rösterna.
Det är inte bara Afghanistankriget som destabiliserar Pakistan. Ekonomin är i kris och de katastrofala översvämningarna har avslöjat allt som är ruttet och korrupt i landet. Enligt FN är vart fjärde barn under fem år i Sindh-provinsen undernärt sex månader efter översvämningarna.
Utvecklingen av kriget – att
det inte går att vinna – innebär att USA och övriga utländska trupper måste försöka hitta en väg ut ur Afghanistan. ”Jämsides med att man söker en förhandlingslösning måste trupper- na börja dras bort”, uppmanade Financial Times i en ledare den 3 mars och menade att regeringarna i väst måste inse att Afghanistankriget inte längre är värt att utkämpa. Det vill säga: kriget kan inte vinnas.
Den växande opinionen mot kriget på hemmaplan pressar också på för ett bortdragande av trupperna. I en färsk amerikansk opinionsundersökning, gjord av Gallup/USA Today i februari, säger 72 procent av de tillfrågade att de vill att det amerikanska bortdragandet ska ske snabbare än vad Obama har utlovat. (Obamas plan är att bortdragandet ska påbörjas i mitten av detta år och slutföras 2014). Dessutom är kriget extremt kostsamt i en tid där USA:s underskott är rekordstora.
USA och Karzais regering har haft samtal med representanter för talibanerna, men dessa samtal tycks inte ha lett någonvart, eftersom talibanerna känner att de vinner mark.
Det finns också krafter inom USA-imperialismen som menar att det är dags för ”Plan B” – en de facto-delning av landet där de USA-ledda styrkorna, om än något färre, blir kvar i landets norra och västra delar, med huvuduppgiften ”att bekämpa terrorismen”. Det är en ohållbar lösning som bara bäddar för nya strider och konflikter i Afghanistan och dess grannländer.
Denna, liksom andra söndraochhärskataktiker, är emellertid dömd att misslyckas. Så det sannolika är att USA-imperialismen, med stöd av Pakistans säkerhetstjänst, inte har något an- nat val än att fortsätta försöka hitta samtalspartner i form av mer moderata krafter bland talibanerna.
Enligt den välrenommerade Afghanistankännaren Ahmed Rashid är det ”kanske den enda vägen ut ur konflikten. Det enda som nu tycks ena Obama och Karzai är att det alternativa sceneriet [att bara fortsätta kriget] är så skrämmande att det inte längre kan övervägas” (Foreign Policy, mars/april 2011).
De utländska trupperna måste dras tillbaka omedelbart. Det skulle göra att det afghanska folket självt kan börja råda över sin egen framtid.
Hand i hand med kampen för ett omedelbart slut på kriget och ockupationen går också arbetet på att avskaffa kapitalismen i Af-ghanistan och hela regionen.
Även om imperialismen tvingas dra bort sina trupper väntar en terror utan slut om inte Afghanistans massor kan förenas i en gemensam kamp mot religiös och nationell splittring, fattigdom och korruption samt ständiga försök från utländska mak- ters sida att få fotfäste i landet.
RS/Offensiv kämpar för:
- Stoppa kriget och ockupationen av Afghanistan. Ett omedelbart tillbakadragande av al- la utländska styrkor.
- Nej till talibanernas terror och till religiösa extremism.
- Det afghanska folket måste självt få bestämma sin framtid – allt stöd till varje strävan att bygga en afghansk kamprörelse och försvarsstyrka som kan förena massorna i gemensam kamp mot alla former av förtryck, terror och våld.
- Kamp för en demokratisk och socialistisk federation i Afghanistan, Pakistan och i södra Asiens länder.
Jonas Brännberg
