”Många drag i den senaste nigerianska farsen, nämligen korruption och vanstyre, förstör fortfarande många andra delar av Afrika. Den postkoloniala kontinenten har hittills varit en kolossal flopp.” Denna ledarkommentar i The Economist, efter valet i Nigeria i våras, är typisk för hur högerpolitiker beskriver Afrika idag. 50 år efter att de första kolonierna fick självständighet beskrivs kontinenten cyniskt som en ”flopp”. Kriserna i Sudan och Zimbabwe i Afrika sägs ha sig själv att skylla, och rötterna i kolonialism, kapitalism och imperialism förklaras inte alls.
Faktum är att Afrika just nu går igenom en period av ökad ekonomisk tillväxt, åtföljd av ökat motstånd och kamp från massorna. I år har det särskilt understrukits av generalstrejkerna i Sydafrika och Nigeria.
Den ekonomiska tillväxten har legat på i genomsnitt 5 procent per år sedan 2001. De utländska direktinvesteringarna har fyrdubblats de senaste sex åren. Detta är en uppgång i huvudsak baserad på ”kinafaktorer”: a) ökad handel med Kina, från 3 miljarder dollar 1995 till 55 miljarder 2006, b) kinesiska investeringar i råvaror, infrastruktur och industri, c) den kraftiga uppgången för priserna på olja och mineraler.
För massorna har situationen dock förvärrats. Lagos, Nigerias största stad, består av ”kriminalitet, fattigdom, mardrömslika trafikstockningar, ett närmast totalt sammanbrott för all service”. ”Vi har inget bränsle, ingen mat, inget vatten, ingen belysning, ingen fri utbildning”, förklarade en man som arbetar på soptippen (Financial Times, specialtidning om Nigeria, den 13 juli 2007).
Fakta talar för sig själva: • 40 procent av Afrikas befolkning på 900 miljoner lever på mindre än en dollar (7 kronor) per dag. • 72 procent av stadsbefolkningen bor i slumområden. • 85 procent av alla som dör i hiv/aids i hela världen bor söder om Sahara.
Nykolonialism
Många media redovisar dessa och liknande fakta, men frågan är varför Afrika befinner sig i detta tillstånd? Genom att skylla på ”afrikanerna” – det är inte svårt att hitta extremt korrupta regimer att använda som exempel – flyr Västmakterna från sitt eget historiska och nuvarande ansvar för Afrikas utveckling.Kolonialismen, som fortsatte in på 1960- och 70-talen, och den fortsatta ekonomiska utsugningen – nykolonialism och imperialism – är huvudförklaringen till situationen i Afrika idag.
Här är några exempel på vad det innebär: 1. Sedan självständigheten har imperialistiska makter gett ekonomiskt och militärt stöd till de mest förtryckande och korrupta regimer, så länge det tjänat deras egen makt och profiter. 2. Afrika plundras på sina resurser. Mineraler värda 150 miljarder dollar stjäls varje år, enligt Afrikanska Unionen. 3. De flesta afrikanska stater är eller har varit fast i skuldfällor sedan 1970-talet, där de betalat enorma belopp på en skuld som ändå ökat. 4. Subventioner i Väst underminerar produktion i Afrika. USA och EU subventionerar till exempel bomullsproducenter med 5 miljarder dollar per år, lika mycket som en tredjedel av hela BNP i Burkina Faso, ett viktigt bomullsland i Västafrika. 5. Klimatförändringar slår hårdast mot Afrika, med översvämningar i vissa delar och öknar i andra. Sudan har till exempel denna sommar haft de värsta översvämningarna någonsin.
Plundring
Effekterna av denna kapitalistiska plundring och dess ”arbetsfördelning” – några blir multimiljardärer, de flesta har ingenting – är de krig, inbördeskrig, kollapsade stater och massakrer som äger rum i Afrika. Det har lett till att FN-trupper har blivit allt vanligare: 15 000 finns i Liberia, 20 000 i Kongo och USA vill sätta in 25 000 soldater från FN/AU i Sudan. Dessa militära styrkor erbjuder ingen utväg, och i många fall förvärrar de situationen. Ett annat tecken på desperationen är att tusentals flyktingar dör varje år under försök att ta sig till Europa. En viss medvetenhet om imperialismens roll har även nått populärkulturen i Väst, i till exempel filmen Blood Diamond och John Le Carrés senaste böcker.På 1970-talet påtvingades många afrikanska länder så kallade strukturanpassningsprogram (SAP).
IMF (Internationella valutafonden) och Världsbanken tryckte på för privatiseringar och minskad offentlig sektor som åtgärder mot ekonomiska kriser, men resultatet blev ytterligare ekonomisk nedgång.
Afrikas andel av världshandeln sjönk från sex procent 1980 till två procent 2002. Den nuvarande ekonomiska uppgången har inte förändrat den ekonomiska politiken, men den är en av orsakerna till den växande arbetarkampen.
En av de mest imponerande rörelserna under 2006-07 är generalstrejken i Guinea. Landet blev oberoende 1958, som den första av Frankrikes kolonier. Landet räknades som ”pärlan” i franska Västafrika, med hälften av världens reserver av bauxit, som är den avgörande beståndsdelen i aluminium. Guinea är fortfarande världens största exportör av bauxitmalm och nummer två i produktion. Bauxit står för 90 procent av landets export.
Landets första president var Seko Touré, 1958-84, som följdes av Lansante Conté – båda brutala regimer i nära allians med Väst. Ekonomin har försämrats i snart 40 år, särskilt under de senaste tio åren.
Västmakterna har stöttat Conté och uppmuntrat ökade militära kostnader för att försöka undvika de inbördeskrig som härjat i grannländerna Sierra Leone, Liberia och Elfenbenskusten.
Under de senaste åren har emellertid massorna övervunnit sin rädsla för regimen. Rörelsen startade med lärarstrejker i januari 2006, för att kräva ut obetalade löner. Sommaren 2006 genomfördes en veckolång strejk.
Den senaste kulmen var i början av 2007, med en 18 dagar lång generalstrejk, ledd av fackföreningarna. Enligt rapporter i media har dessa bara 5 000 medlemmar, men strejkuppmaningen fick masstöd bland städernas fattiga och i alla etniska grupper. Vid flera tillfällen lyckades massorna driva bort attackerande polisstyrkor. Repressionen var dock mycket hård och sammanlagt 120 personer dödades av Contés trupper, som i många fall kallats in från grannländerna eftersom de ansågs pålitligare.
Även om kampen startade med lönekrav utvecklades den snabbt till en politisk strid mot regimen, men som i så många andra fall backade de fackliga ledarna inför en total konfrontation då denna skulle ha rest frågan om vilka som ska styra samhället. För en tid nöjde de sig med att den avsatte premiärministern ersattes med en kandidat de själva accepterade. Detta kommer dock inte att lösa någonting. Arbetarnas uppvisade styrka måste nu omvandlas till ett politiskt redskap för kamp, ett socialistiskt arbetarparti.
Nigeria
De imperialistiska makterna accepterade de så kallade valen i Nigeria, trots att deras valobservatörer erkände det stora valfusket. I de allra sydligaste delarna av landet genomfördes inga val alls och i Lagos röstade bara 20 procent.I delstaten Edo vann en tidigare facklig ledare, men en annan kandidat utnämndes av myndigheterna. Trots alla dessa rapporter var den nya presidenten, Yar’Adua, en av gästerna på G8-mötet med Bush, Merkel, Blair etc i Tyskland någon månad senare. Nigerias oljeproduktion gör landet till en viktig ”affärspartner”.
Det höjda oljepriset har massivt ökat Nigerias ekonomi de senaste åren. Oljan står för 95 procent av exporten och 80 procent av statens inkomster. Med detta som grund har Nigerias aktiemarknad rankats som en av världens bästa det senaste året, med bankaktier som tredubblats i värde.
För massorna har dock raset i levnadsstandard fortsatt, trots civilt styre sedan 1999 och den nuvarande uppgången. 70 procent av befolkningen lever på mindre än en dollar per dag och 25 miljoner är analfabeter. ”Återhämtningen har misslyckats med att nå de fattiga”, skrev Financial Times den 12 juli. Nyckelsektorer som el och energi har försämrats ytterligare de senaste åren. Nigeria har bara kraftverk som ger totalt 4 500 megawatt, en åttondel av Sydafrikas kapacitet. Hela Afrika söder om Sahara har bara samma elkapacitet som Polen (700 miljoner invånare jämfört med 38 miljoner).
Tillverkningsindustrin i Nigeria använder bara 52 procent av sin kapacitet. Kina har tagit hälften av landets skomarknad och 200 000 jobb har försvunnit i textilindustrin p g a asiatisk konkurrens. Obasanjo, som var president 1999-2007 och ledare för en militärjunta på 1970-talet, har fört en politik av ”rå kapitalism och ekonomisk nationalism”, inspirerad av Sydkorea. Det har betytt privatiseringar och ”reformer” som slagit hårt mot arbetare och fattiga. Detta ska jämföras med Nigerias ”första oljeboom” på 1970-talet som betydde verkliga reformer, t ex fri och utbyggd utbildning.
Kamraterna i Democratic Socialist Movement (DSM, CWI Nigeria) visade att de begränsade protesterna i samband med valet inte var något tecken på att en lugn period skulle följa. Situationen var istället potentiellt explosiv.
I juni följde den största generalstrejken i landets historia. DSM spelade en viktig roll före och efter strejken (se artiklar från Nigeria om generalstrejken på www.socialisterna.org).
Sydafrika
Fredagen den 1 juni inleddes den största strejken i Sydafrikas historia. Närmare en miljon offentliganställda deltog, med demonstrationer i 43 städer den första dagen. För kravet på 12 procents lönelyft var arbetarna, och även fackledarna verkade det som, beredda att utmana traditionen att regeringen ingriper och avgör lönerna.ANC-regeringens svar var brutalt, med hot att avskeda arbetare som bröt mot ett strejkförbud för ”viktig service”. Statens styrkor använde också öppet våld, inklusive tårgas och gummikulor, rapporterade CWI-kamraterna i Sydafrika.
DSM var aktivt inblandade i strejken, samtidigt som man kritiserade fackledningen för att inte ha förberett strejken tillräckligt. DSM förespråkade begränsade strejker för att bygga upp till en generalstrejk där även den privata sektorns arbetare skulle delta.
Strejken ägde rum efter åtta år av ekonomisk uppgång. Aktiebörsen var på sin högsta nivå någonsin och statsbudgeten visade överskott för första gången. Inget av detta nådde arbetarna. Inflationen i juni låg på 6,3 procent, högre än tidigare löneökningar. Många arbetarhushåll har stora skulder. Arbetslösheten i Sydafrika ligger 40 procent.
Strejken slutade den 28 juni, när de fackliga ledningarna retirerade inför ett ultimatum från regeringen. Avtalet slutade på 7,3 procent, vilket var högre än regeringens första bud på 5,3 procent, men långt ifrån fackens krav. Regeringen hade definitivt underskattat stämningen och trodde att man skulle få med sig facken innan det blev strejk. För arbetarna har statens repression lämnat ett outplånligt avtryck på medvetenheten, underströk DSM.
Parollen om ett nytt arbetarparti kommer att få ökat gehör under den närmaste tiden, särskilt när ANC:s kongress i höst inte innebär någon politisk kursändring.
Kongo
Under 2006 tvingade Västmakterna, med USA i spetsen, igenom så kallade val i Kongo (”Demokratiska republiken Kongo”). USA, EU, Kina och alla andra stater ville att Joseph Kabila skulle vinna. Bland de gåvor han fick fanns stridsvagnar från Peking. Bistånd från rika länder utgör halva statsbudgeten.Kabila kontrollerade centralbanken och diamant- och mineralbolagen under ”övergången” efter fredsavtalet som skrevs under i Sydafrika 2003. Av detta skäl fick han ”ovillkorligt internationellt stöd”, skriver International Crisis Group (ICG), eftersom USA, Kanada, Belgien, Sydafrika o s v ”understödde sina ekonomiska intressen”. På motsvarande sätt gav Väst också stöd till president Paul Biyas valseger genom fusk i oljelandet Kamerun i juli i år.
Den nya regeringen i Kongo är extremt instabil. Kabilas armé är den ”värsta kränkaren av mänskliga rättigheter”, enligt ICG, med mord, våldtäkter o s v. I regeringen finns 30 olika partier med 60 ministrar. 75 procent av huvudstaden Kinshasas befolkning på sex miljoner lever i misär. För att upprätthålla ”ordningen” i Kinshasa var Kabila under våren beroende av trupper från Angola, vars regering har fått tre diamantbyar i utbyte.
Kabila inledde i augusti en militär attack på utbrytarofficeren Laurent Nkundas trupper i Kivu på gränsen till Rwanda i öster. 50 000 tvingades fly efter dess strider, utöver de över 600 000 flyktingarna i Kivu från tidigare krig. Detta var ett av de scenarier som Crisis Group målade upp som möjligt efter valet. Nkunda leder en av de många milisarméer som skulle avväpnas, men som fått varken jobb eller pengar. ICG:s andra perspektiv för ökad instabilitet var ”steg mot auktoritärt styre och oroligheter i städerna i väster”.
Trots landets låga ekonomiska nivå genomfördes 40 strejker av statligt anställda i skolor, på sjukhus m m under 2003-2006. Deras löner ligger på 20 dollar (130 kronor) i månaden, men många får inte ut någon lön alls.
Den nya regeringen har lovat att betala ut innestående löner nu i september. Om det sker eller inte är en faktor som avgör vad som händer i Kongo i höst.
Den väpnade konflikten i Darfur startade 2003 och redan året efter hade USA:s regering sagt att det var ett folkmord. Över 200 000 har dött och två miljoner har flytt sina hem, varav fler än 250 000 enbart under 2007.
Sudan
Trots USA:s höga tonläge är Washington beroende av regimen i Sudan i sitt ”krig mot terrorismen”. Ledande personer i det styrande partiet, NCP, har nyligen besökt CIA:s högkvarter. I den senaste FN-resolutionen, som förespråkar 26 000 soldater från FN och Afrikanska Unionen (AU), framfördes inga hot om sanktioner.Det långa inbördeskriget mot rebellrörelsen i södra Sudan, SPLM, avslutades med en fredsuppgörelse 2005 och SPLM gick med i regeringen. Västimperialismen har starka band till SPLM. ”I många avseenden är södra Sudan redan ett eget land”, kommenterade Economist den 28 juli, och förutsåg en självständig stat i södra Sudan 2011. Ett tecken på att SPLM har en egen dagordning är att man på nytt inlett egna diskussioner med rebellgrupper i Darfur.
Fredsavtalet för Darfur, som skrevs under 2006, har inte haft någon som helst betydelse. Det skrevs bara under av en av fraktionerna i rebellorganisationen SLA, medan det finns en rad andra fraktioner och organisationer. Under tiden har regimen fortsatt att använda stridsflyg och janjaweedmilisen för att angripa rebeller och civila i Darfur. Både Tchad och Centralafrikanska republiken är inblandade militärt. Tchad, med franskt stöd, erbjuder baser för Darfurrebeller. Regeringen i Sudan, å andra sidan, stödjer rebeller i Tchad.
Sudans president, Bashir, har fått stöd av Kina på grund av Pekings behov av olja från Sudan, men även Kina kräver nu att regimen samarbetar med FN:s resolutioner och trupper. Bashir kommer att göra det så länge han kan behålla makten och ha kontroll över landets rikedomar.
Imperialismens ingripande i Sudan, som i resten av Afrika, kommer inte att förändra situationen för de lidande massorna. USA ingriper som ett led i maktkampen gentemot Kina om inflytande och råvaror i Afrika. Vita huset kalkylerar exempelvis med att öka oljeimporten från Afrika.
Zimbabwe
Zimbabwes president Robert Mugabe var länge en av imperialismens favoritelever, när han följde IMF:s politiska linje etc, men att han inte längre lyder alla order och den djupa krisen i landet gör att Väst vill ha regimskifte. Utvecklingen i Zimbabwe är, tillsammans med Sudan, typisk för hur ”Afrika” beskrivs i media i Väst.Inflationen i Zimbabwe ligger idag på över 25 000 procent! En familj som för ett år sedan behövde 61 097 zimbabwedollar till mat i en månad måste i juli ha 8,2 miljoner.
För att ta itu med krisen införde Mugabe i juli tre ”radikala” åtgärder. För att vinna politiskt stöd ska företag i landet ägas till minst 51 procent av zimbabwier, d v s svarta, men i praktiken politiker med band till Mugabe. Det andra var att regeringen har rätt att förstatliga gruvbolag. För det tredje, en kommission för att övervaka priserna, som skulle halveras. De desperata åtgärderna har emellertid enbart förvärrat krisen. Mugabe har inte kontroll över ekonomin och resultatet blev affärer utan mat, tvättmedel och toalettpapper på hyllorna. I september tvingades Mugabe backa, men bara för att gå med matindustrins krav på prisökningar.
Oron från Väst och grannländernas regeringar handlar mest om att förhindra ett massuppror och fortsatt utvandring. Två miljoner zimbabwier har redan flytt till Sydafrika. Väst stöder oppositionspartiet MDC under Morgan Tsivangirai, som i sin tur hoppas på en uppgörelse med någon fraktion i Mugabes parti.
Den 9 september gick landets 100 000 ut i strejk för högre löner. de kräver en månadslön på 24 miljoner z-dollar, men erbjuds 2,9 miljoner. Landets LO, ZCTU, har utlyst strejker 19-20 september
50 år
I år är det 50 år sedan den brittiska kolonin Ghana uppnådde oberoende som den första kolonin i Afrika söder om Sahara.Oberoendet uppnåddes efter erfarenheterna av andra världskriget (afrikanska soldater deltog i ett krig som sades föras mot rasism, samtidigt som utsugningen i Afrika ökade under kriget). Kampen för oberoende i Indien var också viktig, liksom USA-imperialismens utmaning av Frankrike och England. Arbetarklassen spelade en viktig roll, med generalstrejker i Tanganyika (Tanzania) 1947 och Guldkusten (Ghana) 1950, den 160 dagar långa strejken från 16 000 järnvägsarbetare i franska Västafrika m m. Också i bl a Kenya, Zambia och Nigeria finns fackliga traditioner från den tiden.
Även om kampen mot kolonialmakterna hade masstöd, var det inte en demokratisk massrörelse med oberoende arbetarorganisationer.
Ledningarna var helt klart för kapitalism, även om det var någon form av ”blandekonomi” efter socialdemokratisk modell.
I Afrika föll denna modell samman mycket tidigare än i Sverige. Statliga företag och industriplaner drevs av byråkrater som i verkligheten stod under imperialistiska staters och företags kontroll. Under en period kunde regeringarna spela ut supermakterna (USA och Sovjetunionen) mot varandra, men stalinismens kollaps och den ökade kapitalistiska globaliseringen på 1990-talet drev de afrikanska staterna, och i synnerhet dess massor, in i allt djupare kriser.
De fruktansvärda inbördeskrigen, senast i Väst- och Centralafrika, visar tydligt kontinentens alternativ. För Afrika erbjuder kapitalismen våldsamma uppsplittringar, strider om resurserna, miljökatastrofer och svält.
Den enda vägen framåt är demokratisk socialism i världsskala, där arbetares och fattigas kamp i Afrika kommer att spela en viktig roll.
Per-Åke Westerlund
