Den 29 september strejkade 10 miljoner arbetare mot den socialdemokratiska PSOE-regeringens politik och massarbetslösheten. Det var den första generalstrejken sedan 2002.Spanien har varit ett av de länder som drabbats absolut hårdast av den ekonomiska krisen.
Arbetslösheten är rekordhög – 20 procent – och hälften av alla unga är utan jobb.
Den spanska regeringen har genomfört nedskärning på nedskärning och andra attacker mot den spanska arbetarklassen.
Det i sin tur har fått klasskampen att ”explodera” i ett land där läget länge var ”lugnt” i jämförelse med andra länder som drabbas lika hårt. Anställda i Madrids tunnelbana har exempelvis genomfört en tvådagarsstrejk som stoppade föreslagna lönesänkningar på 5 procent.
Det var i juni som CCOO och UGT (de två stora fackliga centralorganisationerna) kallade till generalstrejk som svar på en ny lag som gör det enklare och billigare för arbetsgivarna att sparka arbetare.
Denna och andra arbetarfientliga åtgärder från regeringens sida har i sin tur fött ett brett motstånd.
Än är den spanska regeringen både blind och döv, trots motståndet fortsätter man att svinga sitt nedskärningsvapen i form av neddragningar
i den offentliga sektorn, höjd pensionsålder och man lyfter inte ett finger för att stoppa arbetslösheten.
Men istället för att försöka stoppa försämringarna i anställningsskyddet valde de spanska facktopparna att skjuta fram generalstrejken till den 29 september, tre månader efter man hade godkänt lagen!
Ett beslut som fackledningen motiverade med att man ville invänta den alleuropeiska protestdagen. Flera har känt sig svikna och menar att om fackpamparna hade menat allvar så skulle man ha strejkat när järnet fortfarande var varmt.
Ledningen för de spanska facken har, precis som i många andra europeiska länder, allt mer kopplats bort ifrån verkligheten.
Uppemot tio miljoner – 70 procent av alla arbetare – strejkade och 1,4 miljoner gick ut på gatorna i de många demonstrationer som genomfördes på strejkdagen. I huvudstaden Madrid demonstrerade en halv miljon, i Barcelona 400 000, i Asturias, 100 000, i Sevilla 50 000 o s v.
Trots regeringens och det spanska näringslivets propaganda om att den 29 september var som vilken dag som helst, är det uppenbart för alla att hela Spanien stod stilla under en dag.
Strejken blev en framgång till följd av arbetarnas mobilisering och den ökade klasskampen, men trots det höga deltagandet fanns ändå en brist på en stark centralledning med tydliga mål. Det fanns besvikelse och en känsla av att mer kunde ha gjorts. Detta visar på vikten av kravet på demokratiska fack som styrs underifrån av sina medlemmar och inte av pampar, samt dessutom av kravet på ett nytt arbetarparti som kan ena och leda arbetarrörelsen.
Under strejkdagen fanns CWI:s medlemmar och sympatisörer i Spanien på plats i Barcelona, Sevilla, Murica, Salamanca och Vittoria.
Vi sålde CWI:s nya spanska tidning Socialismo Revolucionario (Revolutionär socialism) med huvudrubriken ”Generalstrejken är bara det första steget!”.
CWI menar att en serie generalstrejker är nödvändiga för att bygga den massörelse som kan besegra regeringen.
La huelga fue el primer paso! Strejken var det första steget!
Hugo Witting
