Den 23 juni avbröt fackledningen den generalstrejk som skakat Nigeria i fyra dagar. Strejken upphörde efter att regeringen tvingats gå med på en del av de strejkandes krav.Den nära fyra dagar långa generalstrejken var den mest framgångsrika av de åtta generalstrejker som genomförts i Nigeria under de senaste sju åren.
Hela landet stod stilla. Förutom arbetarklassen deltog även en rad andra grupper i strejken.
Strejken riktades inte bara mot den förre presidenten Obasanjos bränsleprishöjningar på över 15 procent och den 10-procentiga momshöjningen, utan även mot den nye presidenten Yar’adua som försvarade dessa höjningar. Det sistnämnda skapade en känsla av att allt var precis som under Obasanjo, inget hade ändrats.
Detta gällde även om få egentligen hade några förväntningar på den nye presidenten som Obasonjo själv utnämt som sin efterträdare och som kommit till makten med hjälp av omfattande valfusk.
Visade vägen framåt
Under generalstrejkens fyra dagar var det arbetarklassen som angav vägen framåt. Strejken visade den enorma styrka som arbetarna och de fattiga besitter. Regeringen reducerades till en isolerad klick, utan något egentligt stöd, och till sist måste de styrande backa.Men samtidigt missades på nytt en möjlighet att genomföra en grundläggande förändring av Nigeria. Massrörelsen reste frågan ”vem styr Nigeria?” och kampen fick landet att stå stilla. Strejken avslöjade att det enda som landets korrupta elit kan göra på egen hand är att plundra och stjäla. Möjligheten fanns för att gå vidare i en kamp för att avskaffa kapitalismen under förutsättning att rörelsen beväpnat sig med socialistisk politik och en konkret plan för kampens fortsättning. Men eftersom detta saknades står det klart att regeringen snart kommer att samla sig till en ny offensiv mot arbetare och fattiga. Landets kris och det faktum att kapitalismen inte kan utveckla landet, oljerikedomarna till trots, tvingar regimen att genomföra nya attacker.
Vågar inte utmana
Ledarna för Nigerias arbetarrörelse vågar inte utmana kapitalismen. För dem var generalstrejken inte ett medel för att uppå ”systemförändringar”. Strejken var i själva verket dåligt förberedd. Att den trots det blev en framgång berodde på massornas ilska och beslutsamhet.Fackledningen var inte ens beredd att utmana president Yar’adua, som bara kan kalla sig president på grund av det fejkade val som han och hans vänner organiserade i april. Istället tackade fackledningen Yar’adua och sade att han ”uppträtt på ett statsmannalikt sätt”.
Redan innan generalstrejken fanns en misstro mot de fackliga ledarna. Många mindes deras svek i november 2005, då en generalstrejk avblåstes utan att man uppnått något. Visserligen tvingades regeringen att backa denna gång, vilket möjligen kan dämpa kritiken en tid mot facktoppen.
Men oundvikligen kommer dessa eftergifter under krisens gång att upplevas som för lite och för ytliga. Att fackledningen accepterade att bränslepriserna höjs med 8 procent, regeringen föreslog 15, kommer dock att möta omedelbar kritik. Kampen mot bränsleprishöjningarna var strejkens huvudfråga.
Democratic Socialist Movement (DSM, CWI i Nigeria) spelade en viktig roll under strejken. I de regioner där man har stöd och inflytande bidrog DSM till att organisera lokala aktiviteter och bygga aktionskommittéer för att göra strejken framgångsrik.
I en av DSM:s strejkbulletiner hette det att: ”DSM är fast beslutsam att kämpa för att alla strejkens krav uppfylls. Våra medlemmar har varit med i förberedelsen och organisering av den kamp som nu förs… Vi vill dock framhålla att så länge kapitalismens styre inte ersätts av en arbetar- och bonderegering samt ett förstatligande av de viktigaste delarna av ekonomin för att möta massornas behov, kommer den giriga kapitalistklassen att kräva tillbaka med råge alla eftergifter som den känt sig tvungen att ge till dagens kamp”.
Socialistisk massrörelse
Erfarenheterna från generalstrejken i juni och det som nu följer kommer att bidra till såväl att fler aktivister i Nigeria drar socialistiska slutsatser som en ökad beslutsamhet att bygga en massrörelse som krävs för att göra slut på det armod merparten av Nigerias invånare tvingas leva under.Robert Bechert
