Rabaldret kring den föreslagna lagen om rätt till heltidsarbete är
en talande illustration av behovet av en ny, socialistisk kraft i politiken.
Nästan hälften av LO:s kvinnor arbetar deltid. Förra året
arbetade 952 000 personer deltid – tre fjärdedelar var kvinnor.
Sida vid sida med deltidsarbetet inom kvinnobranscher som handel, hotell
och restaurang samt kommuner och landsting växer vikariatseländet. ”Ring-
och springvikariaten”, som med ett fint ord kallas behovsanställningar,
har ökat från 40 000 år 1990 till 145 000.
Att inte fler än 250 000 vill utöka sin arbetstid till heltid
beror på flera faktorer. Dels handlar det om det omänskligt
höga arbetstempot, obekväma arbetstider, dåligt inflytande över
schemaläggning och arbetets innehåll, men också om ojämlikheten
i mäns och kvinnors fördelning av det oavlönade arbetet
under föräldraledigheten – inklusive rätten för
en förälder att gå ner 25 procent i arbetstid till barnet är åtta år.
Med sex timmars normalarbetsdag skulle både viljan och förmågan
att arbeta heltid vara nästan allmän.
Regeringens åtgärd har varit som de brukar vara: en utredning
av kända fakta som leder till urvattnade lagförslag. Utredaren
Gunnar Toijers förslag ska nu trots omfattande kritik läggas
på riksdagens bord före halvårsskiftet och träda
ikraft vid nästa årsskifte om s vinner valet, om vi får
tro arbetslivsminister Hans Karlsson.
Den nya lagens grundprincip föreslås lyda att ”anställningsavtalet ska avse anställning på heltid och en regel om rätt till heltidsanställning för den som sedan en tid är deltidsanställd (d v s efter tre år, om intresse för heltid anmälts och om arbetsgivaren har utrymme för det).” Men denna grundregel är så urholkad av undantag att lagen även av LO (som i stället vill skärpa LAS, lagen om anställningsskydd) i praktiken bedöms ställa dem som verkligen behöver den utan skydd. Undantagen gäller: företag under tio anställda, en sjundedel av alla anställda även i större företag, vikariat för någon som arbetar deltid, om företag och nyanställda är överens om deltid, om inte reglerna avtalas bort i kollektivavtal.
Trots detta såll får förslaget arbetsgivarna att gå i
taket. Såväl s-styrda kommuner som landsting och Ams är
negativa, medan Svenskt Näringsliv är direkt fientliga. Dagens
Nyheter drar paralleller till ”det galna 70-talet”. Dagen
Industri kallar lagen om rätt till heltid för ett utslag av ”gammaldags,
nationell maktpolitik”. Maud Olofsson lovar att ”det där
kommer att rivas upp fortare än kvickt” om högeralliansen
vinner valet.
Krav på rätt till heltid får arbetsgivarna att åter
damma av det skräckscenario som alltid målas upp när
en arbetarfråga lyfts: investeringar och jobb kommer att försvinna!
Men om det fanns ett samband mellan otrygga anställningar och investeringar,
skulle den svenska investeringsnivån vara bland de högsta
i EU. Sverige har nämligen den näst högsta andelen deltidsanställningar
av alla gamla EU-länder (bara Nederländerna ligger före)
och samtidigt den lägsta investeringskvoten.
Kan vi lita på socialdemokratin? Knappast. De är själva
arbetsgivare för många ofrivilligt deltidsarbetande. Inför
valet 2002 tog den s-styrda kommunledningen i Örebro ”ett ärligt
handslag” med Kommunal. Alla inom vården skulle erbjudas
heltid senaste den 1 maj 2006, lovade man. Men den 14 mars rapporterade
Nerikes Allehanda att majoriteten fortfarande arbetade deltid. ”Vi
kan inte lösa det här omedelbart, det måste ske successivt”,
försvarade sig kommunalrådet, som haft fyra år och ett överskott
på 32 miljoner 2005 på sig.
Genomgripande förbättringar av arbetsvillkoren kräver kamp för kortad arbetstid och omfördelning av företagens vinster. I så fall finns det med dagens kraftiga överskott i både företag och kommuner utrymme för både höjda löner, kortad arbetstid, utbyggd kommunal service och rätt till heltidsarbete för alla som vill.
