1995 – massprotester stoppar Juppé-planen

2006-12-09 23:29:13




Strejkvågen i Frankrike i slutet av 1995 gav ett tydligt besked om arbetarklassens styrka. Efter flera veckors strejker och massdemonstrationer tvingades den dåvarande högerregeringen att backa. Många av nedskärningsförslagen lades på is.

I mitten av 1990-talet trodde den sittande högerregeringen i Frankrike att tiden var mogen för en nyliberal offensiv och att man inte längre styrde i skuggan av maj 1968.
Men i november och december 1995 skakades Frankrike av den största kamprörelsen sedan 1968. Det som satte lavinen igång var det förslag på nedskärningar som regeringen, under premiärminister Alain Juppé, lade fram i mitten av november 1995.
Nedskärningspaketet, som blev känt som Juppé-planen, föreslog bland annat höjda socialförsäkringsavgifter. Barnfamiljer, arbetslösa och pensionärer skulle tvingas betala mer i skatt, barnfamiljer skulle exempelvis få skatta för barnbidraget. De offentliganställdas pension försämrades genom krav på fler intjänandeår (1993 hade regeringen lyckats trumfa igenom samma förslag för privatanställda).
Sämre pensioner skulle särskilt drabba anställda inom den statliga järnvägen, som kunde få pension från 50 års ålder. Regeringen föreslog vidare nedläggningar av tusentals kilometer järnväg.
Nedskärningarna ursäktades med att de offentliga utgifterna måste minska om Frankrike skulle kunna uppfylla den europeiska monetära och ekonomiska unionens (EMU) krav och delta i den valutaunion som infördes 1999.
Nedskärningsförslagen hade föregåtts av att regeringen månaden innan annonserat att lönerna inom den offentliga sektorn borde frysas, vilket besvarades med en dags proteststrejk den 10 oktober. Strejken var den största sedan 1977 och gav en försmak av vad som skulle komma.
Juppé var trots detta övertygad om att arbetarna inte kunde fälla hans plan. Vid ett tillfälle sade han att bara ”två miljoner på gatorna kan fälla min regering”, vilket visar att han uteslöt möjligheten av att miljoner skulle protestera.

Storstrejk

Men Juppé och regeringen underskattade arbetarnas vilja att försvara sina villkor och den offentliga servicen. Den 24 november 1995 gick de anställda inom tåg-, tunnelbane- och busstrafiken ut i strejk. Strejken spreds snabbt till andra delar av den offentliga sektorn, som post-, tele- och elverket samt skolor och kommunal verksamhet.
Strejkerna följdes av jättelika demonstrationer. Många var större än den gigantiska rörelsen 1936, som resulterade i att arbetarna vann 40 timmars arbetsvecka, höjda löner, betald semester och rätten till kollektivavtal.
Strejkerna och demonstrationerna som inleddes i slutet av november 1995 växte i styrka dag för dag. Strejkrörelsen politiserades och demonstranterna reste krav på regeringens avgång. Ett krav som emellertid varken socialistpartiet, som numera blivit än mer borgerligt, eller kommunistpartiet delade. Flera ur socialistpartiets ledning stödde till en början Juppé-planen.
Strejkrörelsen hade ett kompakt stöd, men begränsades i huvudsak till den offentliga sektorn. Ansvaret för detta låg på den fackliga ledningen som inte var beredd att utlysa en generalstrejk av rädsla för att helt förlora kontrollen över massprotesterna.
Den fackliga ledningen saknade full kontroll över massrörelsen, men tyvärr saknades också en alternativ ledning i form av gräsrotsrörelser eller strejkkommittéer. Detta till skillnad från järnvägsstrejken 1986, som till stor del hade organiserats underifrån och följdes av en vitalisering av järnvägsfacken – därav järnvägsarbetarnas tyngd i kampen 1995 och idag.
Precis som i varje stor strejk visade kampen 1995 vem som egentligen har makten i samhället. I många städer tog exempelvis elarbetarna över driften och såg till att arbetarhushållen fick sänkt elpris (betalade nattaxa) medan de rika och storföretag drabbades av höjda elpriser.

Kosmetiska eftergifter

Precis som i fråga om CPE försökte regeringen rädda sitt skinn genom att annonsera att man var beredd att göra små eftergifter. Detta sedan man helt misslyckats med att mobilisera till en stöddemonstration för regeringen: ingen var beredd att gå ut på gatorna för Juppé.
Den 5 december gick Juppé ut i tv och sade att man var beredd att lyssna och se över sina förslag. Precis som president Jacques Chirac i fredags.
Men arbetarna hade inte strejkat för kosmetiska eftergifter och demonstrationerna den 7 december blev ännu större. Chiracs tv-tal fick samma effekt.
Den 12 december nådde rörelsen sin höjdpunkt och mer än två miljoner deltog i de demonstrationer som då genomfördes. Den fackliga ledningen blev lika skrämd som regeringen av rörelsens styrka och förklarade att regeringens nya eftergifter öppnat vägen för förhandlingar.
Beslutet att avbryta strejken var inte populärt, och det skulle ta en vecka innan alla arbetare var tillbaka till jobbet igen.
I de förhandlingar som sedan följde gjorde regering och arbetsgivarna ytterligare eftergifter, men Juppé-planen övergavs inte helt, utan skjöts upp. Det var dock en försvagad och förlamad regering som satt kvar på nåder i väntan på att förlora valet 1997.
Vad som var politiskt slående i den franska proteströrelsen vintern 1995 var misstron mot socialist- och kommunistpartiet. Arbetarna ansåg inte längre att de traditionella vänsterpartierna (socialist- och kommunistpartiet) stod för ett positivt alternativ. Anledningen var den borgerliga politik som regeringarna under socialistpartiets ledning bedrivit åren 1981-86 och 1988-93.
Kamprörelsen 1995 hade många likheter med maj 1968, men det fanns också avgörande skillnader. De politiska förutsättningarna var annorlunda. Den socialistiska medvetenheten hade fallit tillbaka efter stalinismens kollaps 1989-91 och de stora vänsterpartiernas kris och högerkurs. Kampen 1995 utvecklades därför inte så långt att den utmanade kapitalismen, men sådde fröet till nya proteströrelser, som den 2003 och, inte minst, den i år.

Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!