Sommaren är över, men inte underbemanningen. Under september och oktober gjorde Arbetsmiljöverket inspektioner på förlossningsavdelningarna på Kvinnokliniken i Malmö och Lund, och enligt Vårdförbundet skärper Arbetsmiljöverket sin kritik.
Personal har tvingats hoppa över luncherna, om någon sjukskrevs måste någon från en annan avdelning komma för att täcka upp, vilket medförde en risk då dessa inte alltid haft rätt kompetens till att arbeta med förlossningar, men också en konflikt mellan avdelningar. Patienter som har behövt förlossningstid har hänvisats vidare till andra förlossningsavdelningar.
Ingen kunde undvika nyheterna om och skandalerna med hur vårdpersonal i landet gick på knäna på grund av den belastning som fanns under sommaren – och underbemanningen finns, i likhet med läget i somras, fortfarande kvar. Arbetsmiljöverket, som gjort inspektioner och pratat med personal, har nu lagt ett krav på att Kvinnoklinikens ledning att det måste göras en riskbedömning innan den 15 februari och att denna bedömning måste titta på tidspressen och bemanningen. Arbetsmiljöverkets kritik är med andra ord befogad, men otillräcklig.
Vården i Sverige har under de senaste åren varit hårt ansatt, samtidigt som vården har sålts ut till riskkapitalister.
Pressen från Arbetsmiljöverket är positiv, men personalen har varit ansatt under flera års tid. Vilket personalen har protesterat emot, anmält och gått ut i media om angående nedskärningarna. Att det gjorts en utredning som dessutom ställt krav på politikerna är därför inget att kritisera.
Problemet är att situationen inom vården är akut, det är nu det behövs mer resurser och det är nu som personalen måste få mer att säga till om. Samtidigt som Arbetsmiljöverket presenterade sin utredning av vården i Skåne så lade verket ned en liknande utredning av förlossningsklinikerna i Göteborg, trots att de själva uppger att personalen är stressad.
Vad som behövs är mer personal, återöppnande av avdelningar och demokratisk kontroll av dem som berörs av vården, det vill säga de som arbetar där, de som söker vård och deras anhöriga. Resurserna kommer politikerna inte självmant att ge, utan det krävs kamp och protester.
