Armenien i kris och revolt

2018-05-09 15:10:39

foto: Wikimedia Commons
Folket har fått nog av det korrupta etablissemanget och åratal av fruktansvärd social misär.

Efter flera dagar av stora oppositionsprotester tvingades Armeniens premiärminister Serzj Sargsian avgå den 23 april. Två och halv vecka senare utsåg landets parlament Nikol Pasjinjan till ny premiärminister. CWI har pratat med Eddie Abrahamian, en brittisk socialist med armenisk härkomst, om situationen i Armenien.

Vad är bakgrunden till den nuvarande rörelsen?
– Serzj Sargsian, som blev vald till president år 2008 och ledare för det dominerande och den mest korrupta delen av den armeniska härskande klassen, hade i år avslutat sina två mandatperioder, vilket är maxgränsen enligt konstitutionen. Men i en väl förberedd och cynisk manöver fixade hans Republikanska partiet en ändring i konstitutionen som förminskade presidentens makt och ökade premiärministerns makt. Och i april i år, i ett Putin-liknande försök att förlänga och utöka sin kontroll över den armeniska staten, utsåg Sargsians Republikanska parti via sin parlamentariska majoritet honom till premiärminister. Detta visade ett avskyvärt förakt mot folket – han hade vid upprepade tillfällen försäkrat folket om att han inte hade för avsikt att bli premiärminister!
– Hans fräcka kupp startade nästan omedelbart en revolt hos massorna, förargade över den härskande klassens likgiltighet för deras svåra situation. Men i avsaknaden av en organiserad och politisk arbetarklassrörelse samt genuina socialistiska krafter har Nikol Pasjinjan, som leder Jelkpartiet, kommit fram som en karismatisk och dominant populistisk ledare.  

Vad har drivit de oemotsvarade massiva protesterna mot Republikanska partiet och dess ledare Serzj Sargsian?
– Sedan Sovjetunionens och Armeniens Sovjetrepubliks fall har en liten armenisk kapitalistklass samlat på sig enorma rikedomar. De privatiserade och tillägnade sig all nationell och offentlig rikedom, landets råvaror, vad som återstår av industrin, bank- och finanssektorn samt dess import-exportverksamhet. Denna lilla klick miljardärer och miljonärer säkrar sina positioner och fortsätter att ackumulera rikedomar genom sitt stora korruptionsnätverk och våldet organiserat genom deras kontroll av statsapparaten.
– Samtidigt fortsätter de sociala och ekonomiska förhållandena för arbetarklassen att drastiskt förfalla. Sedan år 2008 har den officiella fattigdomsnivån dubblerats från 17 procent till 32,3 procent. Som med all officiell statistik underskattar den fattigdomens utbreddhet. Arbetslöshetssiffran är på nästan 20 procent och ungdomsarbetslösheten på 35 procent, enligt 2014 års siffror. 50 procent av landets befolkning på 2,6 miljoner lever i bostäder som har skrämmande dålig gas-, vatten- och avloppsservice, vars kvalitet förfaller år efter år, vilket även fastigheterna gör. En konstant tillgång till vatten är till exempel en lyx för de väldigt rika och en liten medelklass. 
– Så mot detta senaste försök av ett skikt i den härskande klassen att behålla kontrollen har den folkliga vreden, missnöjet och hatet mot oligarkin exploderat. Ilskan har sjudit under ytan under lång tid. År 2015 ägde sociala massprotester rum på gatorna mot att elpriserna höjdes.
– Denna senaste rörelse och de tidigare uppbrotten är alla yttringar av den massiva folkliga besvikelsen med den sociala ordning som byggdes upp efter att den Armeniska Sovjetrepubliken kollapsat. Folket har inte fått något. Hundratusentals har kastats ner i fattigdom och fått hoppet om ett bättre liv för sina familjer och samfund förstörda. Som ett resultat har hundratusentals tvingats till USA, Europa, Ryssland och Turkiet för att söka levebröd. 

Vad erbjuder Nikol Pasjinjan?
– Rörelsen har en stor grupp av den armeniska arbetarklassen med sig. I sitt tidigaste skede bestod den främst av skikt inom städernas medelklass, studenter och intelligentsian. Men väldigt snabbt har skikt av vanliga människor, arbetarklassen och de fattiga skikten av befolkningen äntrat scenen – inte bara i huvudstaden Jerevan, utan i alla provinser. Detta var vad som avgjort förändrade maktbalansen mellan de protesterande och premiärministern. Och på måndagen den 23 april anslöt sig obeväpnade soldater och medlemmar i den privilegierade kyrkans prästerskap till demonstrationerna.
– Men trots den avgörande rollen som arbetarklassen spelade i att få väck Sargsian har den för tillfället inte en oberoende organiserad röst. Nikol Pasjinjan representerar inte folket. Hans parti, som har 7,7 procent av rösterna, representerar en liten pro-EU- och USA-flygel inom den armeniska härskande klassen. Han använder sig av populistisk antikorruption- och anti-Sargsianretorik för att vinna stöd.  
– Det finns en verklig fara i att Pasjinjan och hans allierade kommer att använda och utnyttja ilskan enbart för att gynna sitt skikt av den härskande klassens intressen. I inget av hans uttalanden har det varit någon indikation på verkliga radikala eller demokratiska åtgärder för att hämma den härskande klassen och förbättra vanliga människors liv. I sin 1 maj-kampanj för att vinna parlamentsvalet och bli ny premiärminister fixade han sponsorer från ganska många parlamentsledamöter som representerar den armeniska härskande klassen, bland annat från Tsarukjan, en ökänd medlem av den armeniska oligarkin.
– Det är anmärkningsvärt att han på 1 maj, efter att ha misslyckats med att få tillräckligt med röster för att bli vald till premiärminister, manade till en generalstrejk. Men han manade inte till den för att stödja ett progressivt program bestående av sociala, ekonomiska och politiska reformer, utan vara för att se till att han ska bli premiärminister. När han fick en försäkran om att parlamentets majoritet skulle rösta på honom som ny premiärminister den 8 maj manade han till ett slut på gatuprotesterna.  

Vänsterns roll och uppgifter?
– Vänstern är extremt liten i Armenien. En självmedveten politisk arbetarrörelse skulle behöva byggas upp från grunden.
– Nationell chauvinism är det stora hindret för klasskampen i Armenien och regionen. Det är ett hinder för all enad kamp mot den rovdjurslika härskande klassen i regionen. Bara en socialistisk utblick som understryker de gemensamma intressena hos de armeniska, kurdiska, turkiska och azerbajdzjanska arbetarna och bönderna, skulle kunna överbrygga de nationalistiska konflikter som rasar i regionen, där varje nationell borgarklass söker egna vinningar. 
– Men uppgiften är otroligt  svår. Vågen av chauvinism och antidemokratisk nationalism är enormt stark och farlig i hela regionen. Och stödet för socialism är fortfarande lågt. Men även om det är svårt, ibland omöjligt, är uppgiften att bygga en socialistisk enhetsfront bestående av alla människor i regionen den enda vägen framåt – en väg som hindrar blodiga och vildsinta krig och tillgodoser behoven hos vanligt folk i regionen, oavsett deras nationalitet.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!