Atombomben över Hiroshima – ”Vad har vi gjort?”

2015-08-05 13:32:26


Hiroshima efter atombombningen, en stad i total ödeläggelse. Forskare beräknar att giftigt plutonium 239 kommer att finnas kvar i de atombombade städerna i 20 000 år.

Den 6 augusti 1945 klockan 09.15 lokal tid fällde ett amerikanskt B-29 Superfortress bombflygplan den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Några sekunder senare lyste två jättelika eldkulor upp över staden och ett stort svampformat moln steg mot himlen. Inom loppet av en minut dog tiotusentals människor. Inom en cirkel med en radie på en kilometer utplånades allt liv. Tre dagar senare mötte Nagasaki samma öde.
Sedan dess har insatsen av atombomber mot två japanska städer varit föremål för hård debatt. Den stora frågan gäller huruvida atombombningen av två japanska städer verkligen var nödvändigt för att få slut på kriget.

 

Det första initiativet till att utveckla en atombomb togs i USA sommaren 1939, alltså innan andra världskriget hade brutit ut. Då var det en grupp framstående fysiker som hade flytt fascismen i Europa som försökte förmå president Franklin D. Roosevelt att anslå bidrag till atomforskningen. Vid det laget kände spetsvetenskapen till atom­klyvningen i teorin, men man hade inte lyckats åstadkomma den i praktiken.
Bland dem som kontaktade Roosevelt fanns italienaren Enrico Fermi och ungraren Leo Szilard. Med Albert Einstein som talesman varnade de Roosevelt för att Hitler var nära att få tillgång till världens första atombomb.
I själva verket bromsade de ledande kärnfysikerna i Tyskland allt arbete inom kärnfysiken. De insåg vilka fruktansvärda verkningar en atombomb skulle få, och gjorde sitt för att skona världen från någonting sådant. Men forskarna i USA hade inte samma betänkligheter.
– Låt mig vara ifred för era samvetsbetänkligheter. Detta är ju så härlig fysik, lär Enrico Fermi ha sagt.

Till chef för det amerikanska atomforskningslaboratoriet i Los Alamos utsågs en skicklig organisatör och briljant vetenskapsman, Robert Oppenheimer. Arbetet gick under täcknamnet ”Manhattanprojektet”.
Det var i Los Alamos som Enrico Fermi i december 1942 åstadkom den första kontrollerade klyvningen av uranatomer. Ett halvår senare började man bygga den första plutoniumreaktorn.
Vid det laget rasade andra världskriget i både Europa och Stillahavsområdet. Hitlers Tyskland hade lagt större delen av Europa under sig mellan år 1939 och 1940, och år 1941 hade Hitler förklarat krig mot USA. I december 1941 attackerades USA av Japan. Tyskland bedömdes hela tiden vara den allvarligaste motståndaren, och målet var att atombomben skulle fällas över en stad i Tyskland.
Utvecklingen av atombomben blev fördröjd av svårigheten att bestämma den kritiska massan – alltså vilken mängd uran eller plutonium som krävdes för att starta en kedjereaktion. Under tiden vände krigslyckan för USA och dess allierade.

I juni 1944 landsteg de allierade i Normandie i det tyskockuperade Frankrike. På några månader drevs tyskarna tillbaka till Tysklands västgräns. I november 1944 hittade de allierade trupperna i Frankrike ett dokument som avslöjade att tyskarna var så långt efter i sin atomforskning att de knappast skulle hinna få fram någon atombomb innan kriget var slut. Vid den tiden hade för övrigt även de flesta av Tysklands städer förvandlats till ruinhögar i allierade flyg­anfall med ”vanliga” bomber.
Men i USA ändrade man inte sina planer gällande atombomben. I december 1944 meddelade forskningsgruppen att den första atombomben beräknades vara färdig i augusti 1945.

Genom den sovjetiska Röda arméns storoffensiv i början av år 1945 blev det klart att Nazitysklands sammanbrott skulle komma innan atombomben var färdig. I slutet av mars 1945 stod de sovjetiska pansartrupperna i närheten av Berlin. Därför beslöt amerikanerna den 5 april 1945 att man istället skulle använda atombomben mot Japan.
Vid det laget var Japan praktiskt taget besegrat. Flottan var utslagen och när alla oljeleveranser till Japan blev permanent stoppade i april 1945 var det bara en tidsfråga innan Japan skulle kollapsa. USA:s flotta hade under tiden lagt sig i havet utanför det japanska hemlandet. Varje dag och varje natt hemsöktes Japan av amerikanska B-29 Superfortress-bombare som nästan ostört kunde lägga de japanska storstäderna i aska och ruiner.

Redan innan april 1945 hade Jushin-gruppen, ett antal japanska före detta premiärministrar, försökt att få till stånd förhandlingar med USA. De försökte via Sovjetunionen, Schweiz, Vatikanen och till och med Sverige, utan att lyckas.
Den 4 april 1945 – alltså dagen innan USA beslöt att atombomben skulle sättas in mot Japan – tvingades general Koisos militärregering att avgå. Den nytillträdde japanska premiärministern Suzukis främsta uppgift blev att få slut på kriget.
Den 12 juli 1945 informerade japanerna Sovjetunionen – som ännu inte var i krig med Japan – om att kejsaren ville få slut på kriget. Den 26 juli 1945 kom svaret från de allierade: Kravet var kapitulation utan villkor. Vid det laget var Japans läge så utsatt att det knappast fanns något alternativ.
På ett möte i Japans högsta råd den 27 juli 1945 argumenterade utrikesminister Togo emot ett av­visande av kapitulationserbjudandet. Men rådet beslöt att vänta med svaret. Stötestenen var kravet på villkorslös kapitulation, som kunde innebära att segermakterna skulle avsätta kejsaren, kanske även ställa honom inför rätta för krigsförbrytelser – en omöjlig tanke för japanerna.

Amerikanerna däremot ville inte vänta. Atombomben var redan färdig att användas. Den 16 juli 1945 hade den första lyckade provsprängningen genomförts i Nevadaöknen.
Vid det laget ryggade flera vetenskapsmän tillbaka inför det ohyggliga skådespelet. På ett möte i Washington föreslog en av dem en offentlig demonstration av bomben inför utländska observatörer för att genom detta förmå japanerna att kapitulera. Ett annat förslag var att varna japanerna för det nya vapnet och bara fälla den om Japan inte hade kapitulerat före ett visst datum, men dessa förslag avvisades.
Den 2 augusti gav president Harry S. Truman – som efterträdde Roosevelt efter dennes död i april 1945 – den slutgiltiga ordern om att fälla den första atombomben över Japan. För att göra största möjliga skada beslöt man att låta bomben explodera över en stad som fram till dess varit ganska skonad från bombanfall. Samma dag som presidenten gav sin anfallsorder bestämde militären att Hiroshima skulle attackeras.

Den 6 augusti 1945 fällde överste Paul Tibbets från en B-29 som döpts till ”Enola Gay” en atombomb över den japanska staden Hiroshima. Av en befolkning på 320 000 människor omkom 80 000. Ytterligare 60 000 avled av radioaktiv förgiftning under tiden närmast därefter. Den 9 augusti fällde major Charles W. Sweeney från en B-29 som döpts till ”Bocks­car” en ny atombomb över Nagasaki, där minst 40 000 människor omedelbart dödades.
Något förvånande är kanske att en japansk minister betecknade atombombningarna – och det sovjetiska intåget i kriget – som en ”gudomlig gåva”. Amiral Mitsumasa Yonai hade oroats för risken för ett internt uppror mot hans egen regering när denna kapitulerade:
– Uttrycket kanske är opassande, men atombomberna och Sovjetunionens inträde i kriget är på sätt och vis gudomliga gåvor.

I japanska militärkretsar hade det funnits en förhoppning om att basera ett fortsatt motstånd på den obesegrade ”Kwantungarmén” med dess drygt en miljon soldater, 6 700 artilleripjäser, 1 000 stridsvagnar och 1 800 flygplan i Manchuriet. Dessa förhoppningar krossades när Sovjetunionen den 9 augusti 1945 gick in i kriget och invaderade Manchuriet med 1,5 miljoner man, understödda av 3 700 stridsvagnar, 26 000 artilleripjäser och 5 400 flygplan.
Till priset av 8 000 stupade krossade ryssarna Kwantungarmén på mindre än en vecka. 20 000 japaner stupade och 600 000 togs tillfånga. Det var det största militära nederlaget som japanernas armé tillfogades i något slag under hela kriget.
Den 15 augusti 1945 talade den japanske kejsaren i japansk radio och meddelade att kriget var slut. Japan hade beslutat sig för att kapitulera.

De som försvarar atombombningarna hävdar givetvis att de var nödvändiga för att få slut på kriget mot Japan och citerar ofta den brittiske premiärministern Churchill, som yttrade:
– Atombomben förkortade kriget och sparade en miljon amerikanska soldaters liv.
Under hela kriget stupade 250 000 amerikanska soldater, var­av de flesta i kriget mot Tyskland. Det är ganska svårt att se hur ett isolerat Japan utan olja och utsatt för ständiga amerikanska bomb­anfall skulle ha kunnat hålla ut i längden, och ännu mindre tillfoga USA med dess moderna krigsmakt så omfattande förluster.
Albert Einstein och de flesta av forskarna i atombombsprojektet ansåg att Japan skulle ha kapitulerat lika snabbt om atombomben hade fällts över ett mindre tätbefolkat område.

En av de fränaste kritikerna mot användandet av atombomben mot civila mål var den amerikanske amiralen Leahy. Han skrädde inte orden:
– Användandet av detta barbariska vapen mot Hiroshima och Nagasaki var inte till någon stor hjälp i vårt krig mot Japan. Japanerna var redan besegrade och beredda att kapitulera på grund av oljeblockaden och bombanfallen med konventionella bomber.
En teori till varför USA ändå satte in atombomberna är att man ville demonstrera sin militära makt inför Sovjetunionen.
Amiral Leahy fick stöd av den stora offentliga amerikanska analysen av bombkriget som skrevs år 1946, The United States Strategic Bombing Survey:
”Baserat på en detaljerad analys av alla fakta och understödd av vittnesmål från dåtida japanska ledare är undersökningens slutsats att definitivt före 21 december 1945 och med all sannolikhet före 1 november 1945 skulle Japan ha kapitulerat även om atombomberna inte hade använts, även om Ryssland inte hade gått in i kriget, och även om ingen invasion av Japan hade planerats.”

Atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki dödade omedelbart 120 000 människor. För de överlevande började ett mångårigt lidande. De närmaste åren efteråt dog tio­tusentals strålskadade människor. Ännu under det trettiofemte året dog 2 279 Hiroshimabor i sjukdomar som antas ha orsakats av radioaktivitet från atombomben.
Forskare vid den medicinska högskolan i Nagasaki beräknar att giftigt plutonium 239 kommer att finnas kvar i de atombombade städerna i 20 000 år.
Det finns en modern legend om att Tibbets och de andra besättningsmedlemmarna ombord på ”Enola Gay” efter kriget ”blev galna av sina samvetskval”. Verkligheten är snarare den motsatta. Tillfrågad av den brittiska tidningen Guardian så sent som år 2002 om vad han kände inför atombombningen svarade Tibbets:
– Jag hade inget problem att göra det. Jag vet att det vi gjorde var rätt.
Den loggbok som fördes av andrepiloten ombord på ”Enola Gay”, Robert Lewis, tyder dock på att inte alla i Tibbets besättning var lika övertygade. Intill rapporten om uppdraget mot Hiroshima den 6 augusti 1945 har Lewis klottrat: ”My God, what have we done?” – ”Gode Gud, vad har vi gjort?”. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!