foto: ActiveStills
Israeliska militären bombarderar de fredligt protesterande palestinierna med tårgas (foto ActiveStills).
Invånare i världens största fängelse inledde en massprotest mot brutala belägringen och hemska nöden. Netanyahu-regeringen skickade armén mot dem, vilket ledde till att 18 personer dödades och cirka 1 500 skadades.
Netanyahus korrupta kapitalistiska regering skickade en arméstyrka, inklusive 100 prickskyttar, för att kväva en civil protest i Gaza.
Socialistiska kamprörelsen (CWI i Israel/Palestina) kräver protester och kamp mot hets, förtryck och massakrer av obeväpnade demonstranter, och uttalar solidaritet med massprotesterna mot bakgrund av den brutala belägringen och den fruktansvärda nöd som palestinierna lever i.
Trots hot och extremt förtryck deltog 20-25 000 personer, inklusive många familjer och barn, med inspirerande mod i demonstrationer, organiserade på sex platser, nära Gazas gräns till Israel fredagen den 30 mars. Netanyahu-regeringen fullföljde sitt föraktliga hot att attackera demonstranterna, vilket han fortsätter att rättfärdiga, och ledande medlemmar i militärledningen (Southern Command) har gjort klart att det dödliga förtrycket fortsätter i följande demonstrationer: ”Vi kommer att fortsätta att agera mot demonstranterna i Gaza som vi gjorde i fredags”.
En 18-årig demonstrant, Abd al-Fattah Abd a-Nabi, som dokumenterades i en video när han flydde med ryggen mot en krypskytt som sköt honom i huvudet, var en av de 18 palestinier som sköts till döds av den israeliska militären. Omkring 1 500 demonstranter skadades, inklusive många barn. De flesta av de sårade sköts med skarp ammunition, medan andra skadades av gummiöverdragna kulor och tårgasgranater avfyrade från skrämmande droner som cirklade över protesterna. Sjukhus i Gazaremsan rapporterade brist på blod.
Så svarade Netanyahus regering, med stöd av nationalistiska medier och många olika nationalistiska kapitalistiska element, på en massiv icke-våldsprotest, som den lögnaktigt betecknade som ”en våldsam terrorattack”, enligt Israels ambassadör till FN, Danny Danon. Händelserna vid protesterna hotade inte någons säkerhet.
Det är typiskt för ockupationens ”Hasbara”-apparat (propaganda) att vända verkligheten upp och ner och märka varje palestinsk protest som ”våldsam”. Med andra ord anses daglig militär aggression och en belägring som stänger inne två miljoner människor inte våldsam, men massprotester mot deras situation är ”våld”.
Netanyahu-regeringens våld mot protesten är inte avsett att skydda den israeliska allmänheten på något sätt. Hetsen, demoniseringen och militära krig mot obevakade civila syftar till att avskräcka den palestinska allmänheten från att kämpa för sina rättigheter och att dränka protesterna i blod. Den är avsedd att skydda fortsatt belägring, det nationella förtrycket av palestinierna, dess fattigdom och nöd. Och den är avsedd att kasta sand i de judiska arbetarnas och ungdomarnas ögon och mobilisera dem mot palestinska arbetares och ungas kamp för ett värdigt liv.
För Netanyahu ger kriget mot protesterna ytterligare ett tillfälle att utnyttja oron i den israeliska allmänheten för att avleda uppmärksamheten från misstankarna om korruption mot honom personligen och hans regerings stora misslyckanden.
Det är viktigt att betona att en regim som ohämmat angriper demonstranter är en potentiell fara även för de israeliska arbetarnas och ungdomars framtida kamp som kommer att möta våldsam opposition och fördömanden från den härskande klassen. Vidare innebär massakern av palestinska demonstranter och den fortsatta belägringen och ockupationen inte bara att varje hopp om fred avlägsnas – den är också en varning om risken för ytterligare försämringar av arbetande människors liv den närmaste framtiden.
Den skjutglada politiken hotar att drabba många fler och det kommer inte att sluta med palestinierna. Ökningen av Israels militära förtryck kan leda till en generell eskalering i våld, där också israeliska civila kommer att skadas. Av alla dessa skäl är det viktigt att israeliska arbetare och ungdomar uttrycker sin opposition och deltar i protester mot Netanyahu-regeringens blodiga politik.
I ljuset av den provocerande flytten av USA:s ambassad till Jerusalem, vilket ignorerar palestiniernas rätt till sin egen stat och huvudstad i Jerusalem och 70-årsjubileet av Israel som officiellt firas genom att ignorera palestiniernas plågor och rättigheter, ingår de senaste protesterna i en serie planerade protester under en och en halv månad. Dessa kommer att markera 70-årsdagen av Nakba – den systematiska förstörelsen av hundratals ockuperade palestinska byar och samhällen samt fördrivningen av över 750 000 invånare under 1948.
Under de närmaste veckorna planeras sammankomster och protester i Gazaremsan, Västbanken och Jerusalem plus i Jordanien, Syrien och Libanon. Protestinitiativet, som stöds av de ledande fraktionerna i den palestinska nationella rörelsen, är det mest omfattande för de palestinska flyktingarnas rättigheter sedan de stormiga demonstrationerna från tusentals flyktingar vid gränserna till Israel på Nakbadagen 2011, mot bakgrund av revolutionerna under den ”arabiska våren”. Femton demonstranter dödades och hundratals sårade då.
Årets första protestdag inträffade den 30 mars, Landdagen, som firade den arab-palestinska strejken i Israel 1976 då sex demonstranter dödades. Samtidigt var den 30 mars i år också den judiska påskhelgen, vilket användes som ursäkt för en allmän stängning av korsningarna på Västbanken och Gazaremsan, en annan påminnelse om den brutala rutinmässiga politiken av förtryck och kollektiv bestraffning. Tyvärr är politiken med avrättningar av palestinska demonstranter också vanlig.
– Vad är faran med barn som står hundratals meter från stridsvagnar och beväpnade soldater? Allt vi har bett om med vår marsch är att uttrycka hur oacceptabla vår liv är, sade Hasan al-Kurd, en av arrangörerna av protesten, till den israeliska hemsidan Local Call, och fortsatte:
– Vi har många döda och sårade idag. Men tror de verkligen att detta är vad som kommer att stoppa oss? När allt kommer omkring har vi inget annat val än att fortsätta att demonstrera. Jag vill vädja till den israeliska allmänheten och be den att pressa sin regering. Människor här kommer fortsätta att dö och i slutändan kommer detta att explodera i deras ansikte.
Under den palestinska protesten stod det på skyltar på hebreiska ”Vi kom inte hit för att slåss, vi kom för att återvända till vårt land”. Omkring 70 procent av invånarna i Gazaremsan är flyktingar, det vill säga en befolkning som 1948 med våld tvingades till remsan, som blev ett av de mest tätbefolkade områdena i världen – ett getto av fattigdom och en fruktansvärd kris.
Nästan varje vecka kommer enskilda palestinska invånare i Gazaremsan till stängslet mot Israel, varav de flesta söker tillflykt från den allt värre situationen och till och med föredrar att vara fängslade i Israel. Samtidigt sker täta demonstrationer och konfrontationer längs Gaza-gränsen.
Under den senaste veckan har invånare från Gaza fyra gånger trängt igenom, vilket har besvärat den israeliska armén som stått i ökad beredskap inför protestmarschen. I ett fall gick två invånare cirka 20 kilometer till fots till träningslägret vid Tze’elim. I ett annat fall satte fyra palestinska aktivister eld på militärteknisk utrustning i protest och återvände till Gazaremsan.
– Världen måste förstå att vi bor i ett stort fängelse, varje medborgare i Gaza känner det i sitt eget kött och vill förmedla detta budskap, citerades en ledamot i organisationskommittén i Haaretz.
– Marchen är för återvändandes skull, den ska förmedla världen ett budskap: ”nog med belägringen, nog med ockupationen”, förklarade han som svar på Israels påstående om att Hamas tvingades ”hyra” demonstranter mot betalning.
Medan Netanyahus kapitalistiska bosättningsregering organiserar fester för att markera Israels 70-årsjubileum – och i själva verket mobiliserar allmän sympati genom nationalism – fortsätter de palestinska flyktingarnas rättigheter och palestiniernas rättigheter att dagligen förtrampas.
På Nakbadagen den 15 maj planeras protestdemonstrationerna att nå höjdpunkten med ”Miljonmarschen”. Den tunga militära repressionen syftar till att motverka att proteströrelsen växer, eftersom ett scenario där ytterligare massor går ut i kamp för sina rättigheter hotar ockupationsregimen,.
Mobiliseringen av ytterligare tiotusentals och till och med hundratusentals skulle verkligen kunna möjliggöra en massiv genombrytning av stängslet vid belägringen av Gazaremsan – något som inte bara den israeliska regeringen fruktar, utan även Hamas, som i verkligheten inte är intresserad av en oberoende masskamp som kan glida ur dess kontroll och bevisa att de palestinska massorna kan göra vad Hamas militära makt inte kan: att verkligen hota belägringen och ockupationen.
I ljuset av den tunga militära repressionen är det ännu inte klart i vilken utsträckning rörelsen kommer att kunna expandera under de närmaste veckorna. Tillväxten av grupperingen som organiserar protestaktiviteterna kan bidra till att stärka protesten genom att bland annat organisera oberoende demokratiska kommittéer för invånarna och hålla möten för att diskutera och besluta om nästa steg i kampen och metoder att organisera självförsvar för demonstranterna.
Den israeliska härskande klassens ständiga drivkraft för att utnyttja den israeliska befolkningens rädsla måste utmanas, något som bara kan göras genom att erbjuda ett verkligt alternativ. Socialister stöder de palestinska civila protesterna som en del av kampen mot ockupationen och för fred och socialistisk förändring. Denna protest behöver internationell solidaritet, framför allt bland israeliska arbetare och ungdomar som förstår att Netanyahus kapitalistiska bosättningsregering utgör det djupaste hotet även mot deras egna säkerhet.
Men samtidigt med kampen för att stoppa förtrycket samt vinna demokratiska och sociala krav, måste ett bredare alternativ erbjudas. Som vi tidigare har betonat i texten Den marxistiska vänstern, den nationella konflikten och den palestinska kampen:
”Även om betydande kamp definitivt kan uppnå viktiga segrar är det bara på en socialistisk grundval som palestiniernas levnadsvillkor kan nå israelernas nivå – och faktiskt höja den allmänna levnadsstandarden långt bortom de bästa förutsättningar som kan uppnås under kapitalismen – och garantera en fullständig jämlikhet på alla områden. Bara på det sättet skulle det vara möjligt att se till att alla resurser i samhället tjänar allas välbefinnande rationellt och demokratiskt, och också tillåta de nödvändiga investeringarna av resurser till de palestinska flyktingarna. En rättvis lösning på deras situation kräver en kamp för att garantera välfärd och jämlikhet i regionen och främja direkt dialog och samtycke, vilket skulle innehålla erkännandet av den historiska orättvisan och rätten att återvända.”
Det israeliska kapitalistiska etablissemanget attackerar flyktingarna och försöker skapa intryck av ett nollsumspel – att en rättvis lösning för flyktingarna skulle skada vanliga judiska israeler.
Socialister avvisar fullständigt denna ekvation. En rättvis lösning för de palestinska flyktingarna är nödvändig som ett grundläggande villkor för en verklig och varaktig politisk lösning på den nationella konflikten. Det måste innehålla ett erkännande av den historiska orättvisan och rätten för dem som vill att återuppbygga sina liv i full jämlikhet och välstånd i de territorier från vilka de och deras familjer utvisades. Med en socialistiska samhällsförändring är det möjligt att på ett praktiskt sätt genomföra demokratiska lösningar som gör det möjligt för båda nationella grupperna att förverkliga ambitionerna om nationellt oberoende utan nationell diskriminering.
CWI Israel/Palestina kräver:
• Inrättande av en oberoende undersökningskommission bestående av israeliska, palestinska och internationella representanter från arbetarorganisationer, sociala rörelser och oberoende människorättsorganisationer för att undersöka dödandet av demonstranter. Åtala hela kedjan av ansvariga för dödandet inklusive politikerna.
• Solidaritet med den palestinska protesten. Stoppa dödandet av demonstranter. Stoppa hetsen, protest är inte terrorism!
• Ja till gemensamma demonstrationer av judar och araber, israeler och palestinier mot belägring, ockupation, fattigdom, ojämlikhet och Netanyahus kapitalistiska bosättningsregering.
• Ja till att utöka proteströrelsen, ja till palestiniernas masskamp för nationell och social befrielse. Inrättandet av demokratiska kommittéer för att hjälpa till att organisera protester och försvara demonstrationerna.
• Nog med kriget för att försvara bosättningarna. Stoppa hetsen och nationalistiskt rasistiskt hat.
• Militären ut ur territorierna nu! Slut på ockupationen, slut med belägringen av invånarna i Gazaremsan. Nog med fattigdom och nöd, nationalistisk expropriering och det nationella förtrycket av det palestinska folket.
• En rättvis lösning på den palestinska flyktingfrågan. Erkännande av Nakbas historiska orättvisa – förstörelsen av hundratals byar och fördrivning av hundratusentals invånare – och flyktingarnas rätt att återvända, samtidigt som man tryggar ett välfärds- och jämlikhetsliv för alla invånare.
• Ett slut på förnekandet av rätten till självbestämmande – för en oberoende, demokratisk, socialistisk och jämställd palestinsk stat med östra Jerusalem som huvudstad, tillsammans med ett demokratiskt och socialistiskt Israel som garanterar lika rättigheter för alla.
