Byggnads har lämnat in sina lönekrav. De kräver 3,2 procent i generell lönehöjning och 800 kronor extra för de lägst avlönade. Men även de mest modesta lönekrav avvisas – arbetsköparna är på krigsstigen. Byggindustrin kräver frysta löner och ny anställningsform för flyktingar med kraftigt sänkta löner.
”Vi ser ett miljardregn över ägarna”, säger Byggnads ordförande Johan Lindholm med rätta. De fyra stora byggbolagen JM, NCC, Peab och Skanska delar ut 4,6 miljarder kronor till aktieägarna i vår. Avtalsrörelsen handlar om kampen om mervärdet, den frukt som skapas av det arbete kapitalisterna köper av arbetarna. Nu vill de använda flyktingkrisen till att lägga beslag på en ännu större del av kakan.
Svensk Handel kräver också frysta löner, medan Handelsanställdas Förbund redan har förvarnat om strejk för 750 kronor i höjda lägsta löner. Även Kommunals krav på blygsamma 2,8 procent och 400 kronor extra för undersköterskorna möts av kalla handen av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Trots att SKL leds av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet slipar de sina knivar mot facket och lägger fram de mest arbetarfientliga kraven hittills: Sifferlösa avtal, slopade lägstalöner och försämrad övertidsersättning, jour samt OB.
Det finns en stark vilja att kämpa bland medlemmar och en kännbar press på fackledningarna att inte vika ner sig. Det är mycket som står på spel i årets avtalsrörelse. Först kom chockdoktinen om Sveriges ”systemkollaps”, med beslut om gränskontroller och massutvisningar. Nu kommer chockdoktrin 2.0. ”Lönerna måste sänkas!” ropar Svensk Näringsliv, direktörer och högerpartierna i kör medan prognoserna för aktieutdelningar nyss har skrivits upp.
Alla vill in i budgivningen; Centerpartiet kampanjar för ”instegsjobb” med kraftigt lägre lön för flyktingar; Moderaterna vill toppa och kom på ”förstajobbet-anställningar” med 60 procents lön; Kristdemokraterna viftar med ”introduktionsjobb” med 75 procents lön; och Liberalerna kastar in ”startjobb” för att inte vara sämre, med löner på mellan 14 000 och 16 000 kronor. Och arbetsköparna ska befrias från arbetsgivaravgift också, förstås.
Redan med höstens migrationspolitiska överenskommelse mellan S-MP-regeringen och allianspartierna togs kravet på kollektivavtal bort för introduktionsjobben, vilken utvidgades från ungdomar till flyktingar. Men kapitalisterna nöjer sig inte med bidrag för anställningar, de vill ha mer. Själva lönerna måste också sänkas.
Liberalernas partiledare Jan Björklund, som själv tjänar 124 000 kronor i månaden, tycker att undersköterskorna har för hög lön och vill se ingångslöner på 11 500 kronor. ”Kravet från LO-kollektivet är att de redan mycket höga lägstalöner ska bli ännu högre”, skriver Björklund och Ullenhag på DN Debatt och hotar med att lagstifta om låglönejobb i riksdagen om inte avtalsrörelsen levererar detta. Facken måste avhålla sig höga löneökningskrav ”för jobbens skull”, heter det. LO-ekonomen Mats Morins analys och genomgång av avtalen från 1998 och framåt visar dock att tillbakahållna löner lett till ökad lönespridning – men inga nya jobb att tala om.
Liberalernas startjobb ska inte ha någon som helst koppling till kollektivavtal och ”det ska inte vara möjligt att teckna kollektivavtal som förbjuder startjobb på en arbetsplats”.
Den politiska högern och den ekonomiska makten vill använda flyktingar för att pressa alla arbetarlöner nedåt. Lönesänkarna kamouflerar syftet med tal om att lägre löner ”skapar fler jobb” för flyktingar, som till större delen tillskrivs etiketten ”outbildad” trots att utbildningsnivån hos de syriska flyktingarna i Sverige är 10 procentenheter högre än snittet för samtliga inskrivna arbetssökande hos Arbetsförmedlingen.
Även så kallade ”okvaliciferade” jobb är viktiga för samhället. Men istället för att städa åt kommunen med fast anställning och kollektivavtal vill högern att det städas i medel- och överklassens hem till svältlöner ”för integrationens skull”. För enligt högerns devis är det låga löner som integrerar flyktingar i samhället. Det är snarare trygga anställningar, en lön att leva på, en bra skola och levande lokalsamhällen utan nedskärningar som ger de bästa förutsättningarna för integration – inte svältlöner.
Effekterna av de ”nystartsjobb” som redan finns talar redan ett tydligt språk; hela 63 procent av nystartsjobben har trängt undan ett ordinarie jobb, som skulle ha gått till en långtidsarbetslös visar en studie från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU.
”Alternativet är att fastna i ett bidragsberoende”, säger Centerledaren Annie Lööf. Men det är ju faktiskt kapitalisterna som är bidragsberoende. Staten betalar 20 miljarder kronor om året för att subventionera löner.
En rapport från Handelsanställdas förbund visar hur arbetsköpare sätter i system att få gratis arbetskraft från staten. ”Vi stötte på livsmedelsbutiker där halva personalstyrkan bestod av personer i olika åtgärder. Eller där arbetsgivare har sagt upp personal på grund av arbetsbrist och sedan velat anställa en fas 3-are. Det är inte acceptabelt. De borde kunnat få en riktig tjänst istället”, berättade Handels chefsekonom Stefan Carlén i somras i Handelsnytt.
En av de som får miljontals kronor i bidrag av staten är Bert Karlssons bolag Jakarjo AB. Detta trots bolagets vinst på cirka 50 miljoner kronor, en vinst på skattemedel avsedda för boende och vård för flyktingar.
Det som det talas mycket tystare om än ”systemkollapsen” är de rikas guldregn. ”Trenden har varit utdelningsfest och rekord varje år. Det finns inget som pekar mot att den trenden kommer att brytas”, säger Albin Rännar, chef för marknadsbevakning på Aktiespararna, i SvD Näringsliv.
Aktieutdelningen år 2015 landade på 173 miljarder kronor, vilket var en ökning med 12 procent jämfört med året innan och en ökning med 147 procent på tio år.
Utdelningen är så grotesk att summan rymmer vad det skulle kosta att införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, gratis kollektivtrafik och förskola i hela landet samt även hela kostnaden för Sveriges asylmottagning 2016. Det till och med räcker och blir över för 10 000 nya välfärdsjobb.
Det är dags att ta strid. Den gamla sosse-devisen om en svensk facklig modell med samförstånd och konsensus har arbetsköparna och högerpartierna redan kastat ut genom fönstret. Det är inte vänstern som talar om klasskamp, det är arbetsköparna och högern.
För de fackledningar som har krökt rygg år efter år i ”förhandling utan strid” för sina medlemmar, medan de själva omfamnat direktörskulturen med lyxmiddagar och lägenheter, är stunden kommen där svek inte längre kommer att förbises. För mycket står på spel – förbered för strejk. ■
