I måndags (den 21 februari) genomfördes på nytt stora demonstrationer och minst 10 000 demonstranter fyllde Pärltorget. Flera av dem var lärare som gått ut i strejk för att pressa regeringen till att avgå.
Dagen efter genomfördes de hittills största demonstrationerna.
Protesternas omfattning och massornas beslutsamhet har skakat regimen. Kronprinsen har i ett försök att stoppa ytterligare demonstrationer utlovat ”nationell dialog” och kungahuset meddelade i början av denna vecka att politiska fångar ska friges.
De protesterande krävde i början att den sunnitiska monarkin skulle anta en liberalare politik, med demokratiska rättigheter och också bevilja landets shiamuslimska majoritets- befolkning fler rättigheter.
Allt eftersom rörelsen har vuxit i styrka har emellertid också de protesterande ställt djärvare krav, på jobb, bättre bostäder och frigivandet av alla politiska fångar.
Det lilla kungadömet Bah-rain är en nyckelfaktor i Washingtons militära motviktsstrategi gentemot Iran och härbärge- rar USA:s femte flotta.
De underliggande spänningarna i Bahrain är årtionden gamla.
Landets shiamuslimska befolkningsmajoritet, som utgör 70 procent av Bahrains 500 000 medborgare, hävdar att de utsätts för systematisk diskriminering och fattigdom samt ef- fektivt blockeras från att inneha nyckelposter inom statsförvaltningen och militären.
Protesterande har ansträngt sig för att undvika handlingar som skulle kunna ge ett sekteristiskt intryck och har ropat slagord som: ”Det finns inga sunniter eller shiiter, bara bahrainsk enighet.”
Kampen måste nu gå vidare för att avlägsna kungafamiljen och den styrande eliten från makten och ersätta dem med en demokratisk regering som är genuint vald av de arbetande massorna.
Att byta ut den sunnitis-
ka styrande eliten mot en shiitisk sådan, eller en uppgörelse mellan de två, skulle inte lö-
sa massornas grundläggande problem.
Khalid Bhatti