Italiens Premiärminister Silvio Berlusconi har haft det minst sagt hett om öronen det senaste året. Sex- och mutskandaler och skattesmitning är bara några av de aktuella Berlusconifallen och nya tycks bubbla upp hela tiden.Nu kräver oppositionen hans avgång, då nya sexavslöjanden har offentliggjorts. Bland annat ska Berlusconi ha använt regeringsplanet till att flyga in prostituerade kvinnor till sina ökända så kallade bungabungafester. Dessa avslöjanden kom i samband med att 100 000 avlyssnade telefonsamtal gicks igenom i en prostitutionsutredning.
I ett samtal med en ung modell ska han bland annat ha sagt:
– Åh, om jag bara kunde spendera mina dagar med mina brudar. Men du vet, på fritiden är jag premiärminister (Metro den 19 september).
Det är heller inte första gången som premiärministern har hamnat i blåsvädret i såna här frågor. I mars tidigare i år demonstrerade upp till en miljon kvinnor i 230 italienska städer mot Berlusconis sexism i en spontan protest efter avslöjanden om att premiärministern köpt sex av en minderårig prostituerad. Men detta var bara droppen som fick bägaren att rinna över – protesterna riktade sig mot såväl Berlusconis personliga uppförande som mot hans medieimperium där kvinnor porträtteras som blott och bart sexobjekt. Italiens jämställdhetsminister är före detta toplessmodell och landet har placering 74 (av 134) på World Economic Forums tabell över könsklyftor, 33 platser efter Kazakstan.
Samtidigt som landet skakas av Berlusconis sexskandaler, har Italien haft en av världens (!) långsammast växande ekonomier under det senaste decenniet.
Italien, eurozonens tredje största ekonomi, har de senaste två månaderna pressats hårt av den så kallade finansmarknaden, som ser med allt oroligare ögon på en massiv statsskuld kombinerat med stagnerad ekonomi.
Kreditvärderingsbolaget Standard & Poor’s (S&P) meddelade på tisdagen den 20 september att de sänker Italiens kreditbetyg (återbetaliningsförmåga) ett snäpp, från A+ till A.
Förutom långsam tillväxt har Italien en av de största offentliga skuldbördorna i världen – cirka 120 procent av BNP, den största i eurozonområdet efter Grekland.
Banca d’Italias prognoser pekar mot en tillväxt på mindre än 1,0 procent det här året och nästa, men många är skeptiska till ens en så fjuttig tillväxt och menar istället att landet kommer att tippa tillbaka in i en recession under 2012, alltså ett läge där ekonomin krymper två kvartal i rad.
Det italienska paketet röstades i dagarna igenom av det italienska parlamentet med 314 röster mot 300. Dagen innan uppges uppemot 10 000 arbetare ha strejkat i Florens, och stora demonstrationer ska ha ägt rum på andra platser.
– Det här är en plan som vårt land inte förtjänar, sa Susanna Camusso, generalsekreterare i fackförbundet CGIL, vid en demonstration i Rom till Svenska Dagbladet.
Strejken stoppade bland annat flyg-, tåg- och busstrafik som ställdes in eller försenades. Stora turistattraktioner stängdes och även sjukhus och postkontor påverkades.
Även i början av september kallade CGIL till en åtta timmars generalstrejk, en uppenbar följd av de hårda nedskärningarna i budgeten, men även de hårda attackerna från regeringen på arbetares rättigheter, bland annat strejkrätten.
Som i andra krisdrabbade länder har polisens agerande vid olika ingripanden fått hård kritik. Speciellt uppmärksammad blev en polisiär insats vid en demonstration i Maddalena tidigare i somras. ”No TAV” – en rörelse som vänder sig emot byggandet av en höghastighetstågräls i Val di Susa i norra Italien, hade ett läger i Maddalena där aktivister samlades för möten och andra aktiviteter.
Rälsen skulle ha stora negativa effekter på såväl klimatet som levnadsstandarden för folket som bor i dalen, men regeringen är fast besluten att färdigställa det onödiga lyxbygget.
Det fredliga protestlägret stormades av 2 000 poliser. Många skadades, campingutrustning förstördes och vissa fick till och med sina bilar uppbrända. Mest anmärkningsvärt var dock de medel som polisen använde sig av; CS-gas, eller ”tårgas”, trots att det är förbjudet enligt internationell lag och endast får användas i krigssituationer.
Trots paketet på 54 miljarder euro, motsvarande 490 miljarder kronor, kommer bland annat den så kallade solidaritetsskatten, d v s extra beskattning på riktigt höga inkomster, att begränsas till inkomster på över 300 000 euro. Det är heller ingen tvekan om att detta sparpaket kommer att drabba de redan utsatta i allra högsta grad – nedskärningar i offentliga sektorn likt de i Grekland, Portugal och de på Irland är att vänta.
Italiens finansminister Giulio Tremonti har även hotat med att ytterligare åtstramningar, utöver de 54 miljarder euro som nu är på tapeten, kommer att genomföras. Bland annat har paketet redan triggat stora protester på gatorna samt strejker. Att protesterna ännu inte nått samma storlek som i Spanien, Portugal eller Grekland är antagligen bara en tidsfråga. Dessutom har åtstramningspaketet skapat splittringar i Berlusconis eget parti.
Berlusconi har uttalat sig om att inga nödlån från EU och IMF kommer att efterfrågas och att de själva kommer att lösa problemen med skuldkrisen och den ekonomiska stagnationen. Det låter skrämmande likt Greklands premiärminister Papandreou, bara månader innan han skamset tvingades be om ett lån (som skulle komma att följas av två till).
En grekisk kollaps skulle innebära svåra konsekvenser för världsekonomin i allmänhet och euron i synnerhet, men en italiensk kollaps skulle få ännu allvarligare konsekvenser. Därför är det osannolikt att länder som Tyskland och Frankrike inte skulle göra allt i sin makt för att rädda Italien om ett sådant scenario uppstår, men notan skulle bli dyr, och frågan är vilka sociala effekter det skulle få och vilka protester som skulle bryta ut från arbetare, unga och pensionärer inte bara i Italien, utan också i Tyskland och Frankrike.
Det spekuleras också om att Kina kan komma att investera i italienska statspapper samt strategiska företag (di.se den 13 september), uppgifter som dock varken har bekräftats från kinesiskt eller italienskt håll men som ändå inte kan betecknas som ett omöjligt scenario, då Europa trots allt är Kinas viktigaste exportmarknad. Kinesiska ledare har ett klart intresse av att undvika en finansiell härdsmälta inom EU, något som skulle kunna frambringa en världsrecession.
Kinas premiärminister Wen Jiabao sade på World Economic Forum förra helgen att:
– Europeiska länder står inför allvarliga skuldproblem. Vi har sagt, oräkneliga gånger, att Kina är villigt att att ge en hjälpande hand. Vi kommer fortsätta att investera där.
Samtidigt uppmanade han de stora europeiska ekonomierna att ta ett gemensamt steg genom att erkänna Kina som en marknadsekonomi – något som ger Peking mer skydd mot EU:s antidumpningsåtgärder. Tilläggas bör att även Kinas egen ekonomi, trots att den ännu blomstrar, kan gå mot en rejäl krasch tack vare de enorma kreditexpansioner som de senaste åren har skapat extrema skuldberg med orimliga bubblor.
Även euron är illa ute. BNP-tillväxten i EU har nästan stannat av och EU är farligt nära en recession (krympande BNP under två kvartal i rad).
Inte bara Italien kan tvingas söka nödlån – den stora ekonomin Spanien kan bli nästa land i ledet. Även Frankrike, eurozonens näst största ekonomi efter Tyskland, hotas av sänkt kreditbetyg samt bankkris. Tyskland, vars ekonomi gick som på räls i början av året, väntas i sin tur nu tappa viktiga exportintäkter.
Enligt Olli Rehn, EU:s ekonomikommissionär, kommer den ekonomiska tillväxten i EU att stanna av nästan helt och hållet i slutet av året. Trenden gäller hela Europa.
– Förtroendet för ekonomin rasar hos både hushåll och företag i Europa, säger han.
Under den gångna helgen träffades EU:s finansministrar i Polen. Som vanligt var det mycket snack och som vanligt kommer vi att få se lite verkstad. Inga som helst beslut eller förslag om hur EMU:s skuldkris ska hanteras, kom upp.
Samtidigt bidrog spekulationer om att Grekland kan tvingas ställa in betalningarna redan i veckan till att Europas bankaktier rasade på måndagen.
Spekulationerna förstärktes av Greklands finansminister Evangelos Venizelos suddiga uttalande i helgen:
– Situationen är allvarlig i den meningen att vi måste fatta allvarliga, definitiva och heltäckande beslut.
Detta uttalande kom i samband med att Papandreou ställde in en planerad resa till USA, eftersom att han ”behövs på hemmaplan under kommande ’kritiska’ dagar” (Svenska Dagbladet den 19 september).
Spekulationerna fanns till och med om att Grekland skulle komma att skriva av sin skuld redan på tisdagen, d v s den 20 september. Så blev inte fallet, men det är inte osannolikt att det bara är en tidsfråga.
Landet fick heller inga klartecken för nästa utbetalning inom ramen för det befintliga lånepaketet (di.se den 19 september).
Den 18 september rapporterade Sveriges Radio om hur den schweiziska läkemedelsjätten Roche nu har ställt in sina leveranser av cancermedicin till de grekiska statliga sjukhusen. Medicinen är avgörande för cancerdrabbade och måste injiceras på sjukhus. Istället för att få medicinen på plats måste de nu söka sig till ett privat apotek och ta med läkemedlet till sjukhuset, vilket blir både krångligare och dyrare.
Nu rapporterar Roche att även Portugal, Spanien, Irland och Italien riskerar att få samma behandling.
Fler och fler länder faller ned i ekonomisk stagnation eller tillbakagång samtidigt som skuldbergen bara ökar. De åtstramningspaket som följer i kölvattnet på nödlånen från EU och IMF, eller som konsekvens av den egna regeringens beslut, kommer nästan uteslutande att drabba de redan utsatta i länderna.
Siffror från förra året visar att tre miljoner av Italiens invånare redan idag lever i ”absolut fattigdom”, medan ytterligare runt 8 miljoner lever i ”relativ fattigdom”. Ett sparpaket på 54 miljarder euro ovanpå det tidigare sparpaketet på 48 miljarder euro kommer att innebära orimliga nedskärningar och attacker på många människors redan ohållbara livssituation.
De kamprörelser som setts i Italien och andra länder måste utvecklas och knyta samman alla skikt i samhället – ungdomar, strejkande arbetare. Även medelklassen, som håller på att kastas ner i proletariatet, måste vara med och kämpa.
Bristen på arbetarpartier med gräsrotsförankning hos arbetare, unga och pensionärer som kan leda rörelser framåt och erbjuda ett nästa steg, är skriande i hela Europa, liksom bristen på en kämpade fackledning.
Kravet måste icke desto mindre vara ett förstatligande av bankerna och storföretagen, under arbetarnas demokratiskt styre.
Anna Löfgren
