Bistånd – på vems villkor?

2008-11-06 16:23:01




För tre år sedan skulle den dåvarande brittiske premiärministern To­ny Blair och Bono frälsa världen. Bo- no tog Bob Geldof i handen och predikade skuldavskrivningarnas lösning på den fattiga världens problem, samtidigt som Blair övertalade sina kumpaner i G8 att lova de fattiga länderna 50 miljarder dollar (380 miljarder kronor), hälften till Afrika, fram till 2010. Det var redan då fraser och har sedan dess ekat allt tommare i takt med att pengarna uteblivit. G8 förnyade sam­ma löfte vid årets möte i Japan, men det spelar ingen roll, än mindre sedan de fick händerna fulla med finanskrisen.

Medan matpriskrisen i början av året störtade ytterligare 290 miljoner människor ner i fattigdom, satte de stora företagen på livsmedelsmarknaden nya börsrekord.
USA-baserade Bunges vinster fyrdubblades andra kvartalet 2008 jämfört med samma period året innan, det ökända frö- och GMO-företaget Monsanto slog ett vinstrekord med 3,6 miljarder dollar (27 miljarder kronor) samma period och Wal-Mart förklarade att matförsäljningen gjort det möjligt för dem att upprätthålla sina vinstökningar (Oxfam i oktober 2008.)
Med finanskrisen har många av de livsmedelsspekulanter som, tillsammans med bland annat ökad odling för etanolproduktion, bidragit till de upptrissade matpriserna, flytt matmarknaden. Men de nyfattiga förblir fattiga.
År 1991 publicerades en artikel i Internationella valutafondens (IMF) och Världsbankens kvartalstidskrift som kom med den dystra prognosen att 30 miljoner människor skulle vara infekterade med hiv år 2000 om ingenting gjordes.
År 2000 var 40 miljoner människor smittade. I tio år hade de som kontrollerar världens resurser varit informerade, men ingenting har gjorts.
Det sista exemplet kommer från William Easterly, som själv jobbade som Världsbanksekonom mellan år 1985 och 2001, men 2006 skrev White mans burden.
Boken, nyligen utgiven i svensk översättning, Den vite mannens börda (SNS förlag), ansluter sig till den alltmer högljudda kören av kritiker av Världsbanken och IMF. De har ge- nom åren erbjudit fattiga länder pengar på villkor att de genomförde omfattande privatiseringar av sjukvård och skola och snabba avregleringar som förvandlade vatten-, el- och teleförsörjning till nya marknader för utländska bolag. Världsban­ken och IMF har befunnit sig i gott sällskap, det villkorade biståndet har blivit regel snarare än undantag. USA krävde till exempel länge att tre fjärdedelar av biståndet man beviljade skulle användas till att köpa amerikan­ska produkter. Resultaten har varit katastrofala. Easterly kallar det planerar- nas bistånd – det skulle också kunna heta påtvingad nyliberal marknadsekonomi.

Men Easterly är ingen marknadskritiker, tvärtom. För honom är lösningarnas lösning de små marknader- na, de som skapas underifrån och lokalt. De kan stödjas genom bistånd, men då i form av så kallade mikrokre­diter, små lån som går direkt till enskilda personer och deras närings- verksamhet, utan omvägar genom snårig byråkrati.
Han är slagkraftig, raljerar ibland, och det han föreslår är lockande: om vi förser alla driftiga med resurser kommer fungerande marknader som förser människor med varorna de behöver att komma igång. Och han tar ett av sina exempel – ur verkligheten – med en driftig afrikan som ”sliter hårt” och lyckas, med hjälp av ett litet lån nu och då, byta upp sig från att sälja tvålar till att sälja höns och sedan till att producera palmvin. När han fick råd med en cykel lyckades han till och med utvidga sitt handelsområde.
Men så kom finanskrisen och i ett slag har ännu fler tvingats inse att den fria marknaden inte är möjlig.

Den globala kapitalismens kris har bekräftat det Marx sade om att kapitalismen aldrig kommer att tillfredsställa människors behov. ¨I år kan andelen undernärda i världen nå upp till ofattbara en miljard (Världsbankens nuvarande skattning är 967 miljoner människor).
Men kris eller inte, mikrokrediter och småskaligt bistånd är helt otillräckligt när det kommer till att lösa de enorma reursfördelningsproblemen. För det är naturligtvis inte så att alla afrikaner, eller alla lågavlönade arbetare i Kinas slavfabriker och i Mexi­kos maquiladoras, skulle kunna erbju- das dessa lån. Deras arbetskraft är alltför viktig för att hålla det väldiga kapitalistiska systemet igång och generera nya vinster till ständigt profithungriga multinationella företag och affärskonglomerat.
Dessutom är situationen på mån­ga håll så desperat – ifråga om mat, vatten och klimat – att småskaliga lösningar inte räcker.
I flera länder är katastrofen redan ett faktum: i Etiopien är 6,4 miljoner människor i behov av akut mathjälp, i Zimbabwe 4,1 miljoner. I Egypten har för närvarande 55 miljoner av landets 75 miljoner invånare fått ransoneringskuponger av regeringen för att klara matförsörjningen. Oxfam gör dock det rimliga antagandet att den nivån av regeringsstöd kommer att bli svår att upprätthålla någon längre tid,  med tanke på det ekonomiska läget.
Inte heller majoriteten av de fatti­ga ländernas lokala matproducenter och bönder drog nytta av att matpriserna steg. Till skillnad från Bunge, Monsanto och de andra jättarna, konsumerar de mer än vad de säljer.

I Sverige begränsar sig biståndsdebatten till vad som pågår inom ramarna för det svenska biståndet, som ligger på blygsamma en procent av BNP. I år har två böcker publicerats i ämnet, den ena skriven av Jan Mossander, Pengarna som försvann (Ficher & Co bokförlag), den andra av Bengt Nilsson, utgiven av högerns tanke­smedja Timbro.
Jan Mossander har granskat flertalet av Sidas projekt och konstaterar att bristen på kontroll och utvärdering har gjort att mängder av pengar slösats bort. Hans exempel rör sig från fackpampar som fått sin semester i Vietnam bekostad av Sida till hur 12 miljoner slussats till en skruvfabrik i Moçambique som aldrig producerat några skruvar och troligen inte ens har existerat.
Men också i Mossanders bok gör sig kapitalets spelregler påminda. I Moçambique, ett av världens mest korrupta länder vars budget till hälften utgörs av biståndspengar, var Sida delaktigt i den bankakut som i början på 2000-talet räddade landets två största banker. Mossanders beskrivning låter i dessa dagar välbekant: stora summor pengar hade med bristande säkerhet lånats ut till privatpersoner, återbetalningarna uteblev och krisen var ett faktum. De personer som räddades var föga förvånande inga småsparare, utan bestod av nätverk och folk med nära kopplingar till landets högsta politiska nivå.

En stor del av världens fattiga lever i diktaturer. Följden blir att mycket av biståndet går till diktaturer. Det förvånar knappast någon, även om det givetvis skapar problem för biståndet. I ett försök att sparka på biståndet, som i sig är av ondo i den laisse-faire-ekonomi han önskar sig, skriver Tim­broanknutne Bengt Nilsson: ”I stället för att stödja fred och demokrati har svenskt bistånd till stor del stöttat krig och diktatur”. Men han sparkar förgäves, för dörren är redan öppen. Det villkorade biståndet är en effektiv kugge i det kapitalistiska maskineriet som lika lite som den har tillgodosett behov har främjat demokrati – vad än liberalerna försöker hävda.
När de demokratiska rättigheterna vanns – genom kamp underifrån – framhölls demokratin tvärtom ofta som ett hot mot kapitalismens kärna, nämligen den privata äganderätten. Politiker och affärsmän har ofta förmåtts sjunga demokratins lov först när de insett att revolution hotade om de inte gav mer makt åt folket.
Easterly nämner Earl Grey, mannen bakom teet som var premiärmini­ster i Storbritannien under 1830-talet. Han tvingades acceptera den gradvisa övergången till rösträtt, men erkände att: ”Syftet med min reform är att förhindra en hotande revolution”.

Socialister anser att bistånd, i vilken form det än kommer, i slutänden kommer att vara otillräckligt för att lösa problemen med de nuvarande svältkatastroferna, den upptornande klimatkrisen, de fortsatta dödsfallen i sjukdomar som går att bota och de ökande resursklyftorna.
Vi ser de problemen som oundvikliga och som direkta följder av det kapitalistiska systemets logik – följaktligen är det det kapitalistiska systemet som sådant vi måste kritisera och bekämpa.

Ulrika Waaranperä

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!