Blairs nedgång och fall

2007-05-09 13:15:24




Tony Blair, som verkar kämpa in i det sista, beskrev Labours (socialdemokraterna) valresultat som en ”alldeles utmärkt språngbräda för att vinna nästa val”. Men i själva verket var valet lika förödande för regeringen som förra årets lokala valresultat.

Labour tappade kontrollen i Skottland för första gången på femtio år, gjorde sitt sämsta resultat sedan 1918 i Wales och förlorade nästan 500 kommunala mandat i England. Idag är Labour helt utraderade i 90 kommuner.
Blair anno 2007 är nästan lika avskydd som högerns Margaret Thatcher var 1990. Om han inte lovat att definitivt tillkännage sin avgång veckan efter valet, skulle New Labours resultat tveklöst ha varit ännu sämre.

”Minst onda”

Tories (moderaterna) utropade resultatet som en triumf redan under valnatten, och det är sant att de vann över 800 platser och bröt 40 procents-barriären för andra året i rad, vilket öppnar möjligheten av att vinna också riksvalet. Men i landets norra delar fick Tories inget genombrott i de större städerna.
Valresultatet indikerar inte heller något grundmurat stöd för Tories. Tvärtom präglades det här valet av att människor röstade på det minst onda för att sätta stopp för det parti de avskyr mest. Den analysen är giltig både för de grupper som röstade på Tory för att visa sin ilska mot Labour, och en annan grupp, dominerad av arbetarklassväljare, som röstade på Labour trots att de är besvikna på regeringen, därför att de fruktar Tories återkomst till makten. Samtidigt röstade majoriteten av arbetarklassen inte alls, eftersom de inte ser någon skillnad mellan de tre största partierna.

Små partier trängda

Generellt verkar de små partierna ha trängts undan i valet, kanske just för att man röstade på det parti man trodde kunde slå det mest hatade. Detta tycks särskilt ha varit fallet i Skottland, där alla småpartier trängdes undan av den ökande polariseringen mellan SNP och Labour (se separat nedan). I verkligheten är SNP ett nyliberalt parti, men i det här skedet uppfattas de stå till vänster om New Labour.
Även i England fick små partier finna sig i att bli undanträngda. Det gäller också det ”tredje partiet”, liberaldemokraterna, som tappade många väljare till Tory, troligen därför att många medelklassväljare, som under en tid betraktat en Toryseger som högst osannolik, nu återvänt till sitt traditionella parti.
Mot den här bakgrunden är resultatet för de socialistiska kandidaterna ganska imponerande; särskilt i Coventry St Michaels, där Socialist Party ställde upp med en ny kandidat, Lindsay Currie, och fick 1 156 röster och bara var 84 röster ifrån att vinna platsen. I Huddersfield fick Socialist Partys Ian Slattery, som ställde upp för ”Huddersfield rädda vården”, utmärkta 1 184 röster.

Rasistiska BNP

Rasistiska extremhögerpartiet BNP fick inte det genombrott man hoppats på, trots att man ställde upp med fler kandidater än någonsin tidigare. BNP fick totalt bara två platser fler – att jämföra med att man innan valet trodde sig ha möjlighet att öka antalet mandat från 49 till över 100.
BNP brukar vinna röster genom att framställa sig som ett parti för den vita arbetarklassen. Men så snart de valts, visar de att det inte stämmer. I Burnley röstade BNP:s ledamöter för massiva nedskärningar och i Stoke för en dramatisk höjning av kommunalskatten. I Barking och Dagenham, där man har 12 mandat, klarade man inte av att ha en enda person närvarande på budgetmötet.
Detta betyder dock inte att BNP inte kan öka i framtiden.

Brown efter Blair

Blairs förestående avgång har väckt hopp bland vissa traditionella Labourväljare om att partiet kan komma att svänga till vänster. När det står klart att det inte blir någon vänstersväng, kommer viljan att straffa Labour att öka igen. Det lär skapa öppningar för att bygga ett nytt arbetarparti som verkligen skulle företräda arbetarklassens intressen. Men om ett sådant parti låter vänta på sig ännu längre, kommer detta också att skapa nya möjligheter för BNP.
Finansminister Gordon Brown kommer att krönas till Labours ledare inom ett par veckor. Men Brown blir en svag premiärminister från dag ett. Han kommer att leda en regering som valts med det lägsta röstetalet, 36 procent, någonsin. Själv kommer han, eftersom han aldrig ställt upp i något val i premiärministerrollen, inte att ha ens begränsad legitimitet. Det kommer att finnas ett tryck på honom att utlysa ett nyval, där egen segerkapacitet är mycket tveksam.
Han kommer att vara i desperat behov av att framstå som någonting annat än Blair, och tillfälligt lär ett skikt arbetare mot alla odds hoppas att han verkligen är annorlunda. Men detta hopp kommer inte att bli särskilt långlivat, eftersom Brown inte skiljer sig nämnvärt från Blair.
Ett av de områden där Brown behöver framstå som annorlunda är kriget i Irak. Men även om Brown drar tillbaka trupperna och ytligt sett ställer sig längre ifrån Bush än Blair gjort, kommer han att fortsätta stödja den amerikanska imperialismens brutala utrikespolitik och det är inte alls omöjligt att han kommer att öka antalet brittiska trupper som deltar i ockupationen av Afghanistan.
Brown lär som Blair försvara storföretagens intressen. De 200 000 offentliganställda som tvingades ta till strejk förra veckan i försvar mot personalnedskärningar, privatiseringar och sänkta löner, förstår att Brownism och Blairism egentligen är samma sak.

Offentliganställda tar kamp

Brown kan tvingas ta en sådan strid tidigare än vad han tänkt sig. Trots att högern inom facket gjort vad de kunnat för att hålla tillbaka medlemmarnas ilska, är en endagsstrejk inom den offentliga sektorn i lönefrågan långt ifrån omöjlig.
PCS:s (motsvarigheten till fackförbundet ST) vänsterdominerade ledning gör vad man kan för att driva på för en sådan strejk. Ledningen för kommunalanställdas största fack, UNISON, har också de tvingats kalla till en nationell demonstration i höst för att försvara den offentliga sjukvården (NHS).
Valet illustrerar åter det desperata behovet av ett massarbetarparti, som talar för miljonerna och inte för miljonärerna.

För ett nytt arbetarparti

Arbetare är redan djupt missnöjda med alla etablerade partier, och missnöjet kommer att djupna vid händelse av en ekonomisk kris, men de saknar än så länge ett alternativ som skulle samla och betona arbetarklassens alla stridsfrågor. Givetvis skulle inte heller ett brett arbetarparti, åtminstone inte till en början, vara immunt mot ”det minst onda”-syndromet, där de röstande styrs mindre av vilket parti de sympatiserar med än av vilket parti de tror kommer att kunna klämma åt det parti de ser som huvudfienden.
Kampanjen för ett nytt arbetarparti håller sin andra konferens kommande helg. Rapport följer i nästa nummer av Offensiv.

Hanna Sell
CWI England

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!