Det som började som en bolånekris i USA har utvecklats till en global finanskris, som främst uttrycks i kreditåtstramning – det blir svårare och dyrare att låna. Kreditåtstramningen tenderar att kväva ekonomin och minska den globala ekonomiska tillväxten. ”Sommarens utveckling kan mycket väl vara det första kapitlet i en lång tårfylld saga… fortsätter huspriserna och dollarn att rasa kan det ge upphov till panik”, varnade Financial Times i en kommentar den 4 oktober.Den kreditexpansion som präglat de senaste årens högkonjunktur har fött sin egen reaktion i form av kreditåtstramning och lånekris samt ökat inflationstryck.
2000-talets väldiga kreditexpansion, den till synes aldrig sinande tillgången på ”billiga pengar”, gjorde kapitalisterna och spekulanterna fartblinda.
Kreditens roll
Krediten är ett av kapitalismens smörjmedel. För länge sedan skrev Karl Marx i Kapitalet del III att ”kreditsystemet fungerar som en hävstång för överproduktion och överspekulation… Kreditsystemet påskyndar produktivkrafternas materiella utveckling under en tid men tenderar samtidigt skapa allt våldsammare kriser och ett kolossalt svindelsystem”. Därav kreditsystemets dubbelsidiga och motsägelsefulla karaktär.Det står också klart att globaliseringen varit ett tveeggat vapen. Globaliseringen har pressat löner, räntor och priser nedåt och vinster uppåt, men har också tenderat att internationalisera de kriser och problem som uppstår i ett land.
”Amerikanska bolånejätten American Home inställer betalningarna. Kreditvärderingsinstitutet Fitch nedgraderar den krisdrabbade tyska banken IKB till ’skräpstatus’. Frankrikes största bank Paribas stoppar uttag ur tre av sina fonder med koppling till den amerikanska bolånemarknaden. Tre nyheter från början av augusti som var för sig knappast hade hamnat i topp på svenska tidningars näringslivsbilagor. Men sammantaget blev de en tuva som stjälpt ett helt finansmarknadslass”, skrev Svenska Dagbladet den 20 september.
Sedan augusti har fler storbanker tvingats erkänna stora kreditförluster och den nuvarande påföljande kreditåtstramningen är en vändpunkt som inte markerar slutet, utan snarare inledningen till en period av ekonomisk stagnation och en tilltagande politisk samt social oro.
Dagens kreditkris är potentiellt mycket allvarligare och mer vittgående än den 1998, då hedgefonden Long Term Capital Managements (LTCM) kollaps riskerade att tippa världsekonomin över avgrunden.
LTCM räddades dock av USA:s centralbank, räntorna sänktes och kreditexpansionen tog fart på allvar.
Skillnaden är att då handlade det om en hedgefond, nu är det betydligt fler hedgefonder och banker runt om i världen som är i farozonen.
Världens investmentbanker riskerar att förlora cirka 200 miljarder kronor på den amerikanska bolånekrisen”, rapporterade brittiska BBC den 17 september.
Nu började krisen i den amerikanska bolånemarknaden, men den skulle lika gärna ha kunnat börja någon annanstans.
”Turbulensens tid”
”Subprimemarknaden i sig har inte gett upphov till den nuvarande krisen. Så stor är inte denna marknad att problemen där skulle leda till internationellt kaos. I stället ligger orsaken i omvandlingen av lånen till värdepapper som har spritts från Wall Street runt över världen. Överflöd på kapital har gjort att risk blivit alldeles för lågt värderad i hela världen. De långa marknadsräntorna har tryckts ner och fastighetspriserna rusat uppåt. Det gäller många länder och inte enbart USA… Jakten på investeringsobjekt skapade en onormal situation, där det blåstes upp finansiella bubblor som förr eller senare måste brista”, menade den före detta chefen för den amerikanska centralbanken Federal Reserve i en lång intervju som han gav till Dagens Nyheter den 17 september. Intervjun gjordes i samband med att Alan Greenspans nya bok The Age of Turbulence: Adventures in a New World (Turbulensens tid: Utmaningar i en ny värld) började säljas i bokhandeln.I DN-intervjun försökte Greenspan visserligen avsvära sig ansvaret för de finansiella bubblor som hans lågräntepolitik och kreditexpansion skapade, men det han sa är avslöjande – att det varit en ”onormal uppgång” kantad av spekulationsbubblor som måste brisera och ge plats för ”turbulensens tid”.
Aktiebörserna kan inte heller undgå att skakas av det som händer i resten av ekonomin, även om de för en tid kan leva sitt eget uppblåsta liv på grund av höga vinster och att spekulation i aktier blivit allt populärare efter att luften börjat gå ur värdepappersmarknaden.
På lånad tid
Den amerikanska bomarknaden upplever idag sin djupaste nedgång sedan den ekonomiska depressionen i början av 1930-talet.Bolånens expansion och husköpen i USA var en bidragande orsak till varför den konjunkturnedgång som följde efter att IT-bubblan briserat i början av 2000-talet blev kortvarig. Knappast någon konjunkturuppgång har varit så beroende av stigande huspriser och lånefinansierad konsumtion som 2000-talets.
Bostads- eller husköp bidrog till att den amerikanska konsumtionen kunde hållas uppe. Med stigande huspri-ser som grund kunde bolånen läggas om och nya lån tas. På så sätt kunde amerikanska hushåll öka sin konsumtion trots att reallönerna inte ökade, men till priset av rekordhög skuldsättning.
Denna låneexplosion byggde bokstavligen talat upp ett korthus som nu håller på att raseras, inte bara i USA.
Under lång tid var dessutom räntorna rekordlåga och det fanns ett överflöd av ”billiga pengar”.
Denna väldiga ”överlikviditet” orsakad av extremt höga vinster, kreditexpansion och stigande råvarupriser (exempel olja) medförde också att det var inte var några problem för USA att finansiera sina väldiga underskott och att fortsätta vandra på vad Financial Times betecknat som ”en bekväm väg mot ruin”.
Det har varit lätt att låna. Med lånade pengar har företagen köpt upp varandra och/eller köpt aktier i det egna bolaget för att hålla uppe börsvärdet och aktieutdelningen.
Med lånade pengar har exempelvis hedgefonder och andra finansiella aktörer förköpt sig och investerat i skulder som till sist inte kunde betalas.
Banker och bolåneinstitut har dessutom gjort allt för att dra med alla i lånekarusellen. Även de som har låga inkomster och saknar tillgångar har erbjudits biljett, men de har fått de dyraste lånen.
Nu uppstod krisen på den så kallade subprimemarknaden. Det är lån som ges till husköp och till exempel bilköp som till en början är billigare än andra lån, men som sedan blir betydligt dyrare när den rabatterade ”lockräntan” försvinner. Subprimelånen har krävt mindre säkerheter i form av inkomster, tillgångar eller fast anställning än andra lån.
Under senare år växte denna typ av lån snabbt, och 2006 var närmare en femtedel av alla bolån i USA att beteckna som subprimelån.
Subprimelånen slutade i en lånefälla som gör dubbelt ont när huspriserna samtidigt faller. Det har inneburit en katastrof för många hushåll.
Skuldfällan slår igen
”Den amerikanska drömmen dör när bostadsbubblan spricker”, skrev International Herald Tribune den 24 september.Trots räntesänkningen i USA riskerar hundratusentals subprimelåntagare att förlora sina hem då de varken kan sälja sina hus, omfinansiera sina lån eller räkna med hjälp från den amerikanska regeringen.
Under de senaste 12 månaderna har antalet som inte kan betala sina bolån fördubblats. I slutet av 2008 kan så många som två miljoner ha förlorat sina hem.
I somras blev krisen på bolånemarknaden i USA akut, när två så kallade hedgefonder gick omkull i juni. Att sedan bolånekrisen blev global berodde på att bolånen i USA paketerades om och såldes vidare i ny förpackning till spekulanter världen över.
Efter lånen ”gick bollen vidare till Wall Street. Bankerna lastade av sig en del av sina borisker genom att bunta ihop villakrediter i portföljer som sen ’strimlades’ och såldes ut till hedgefonder och andra placerare i form av komplexa värdepapper. Riskerna spreds. Men hur de såg ut och vart de tog vägen – det har ingen något riktigt grepp om” (Svenska Dagbladet den 20 september).
”Finansiell alkemi”
Nu frågar sig alla kapitalistiska kommentatorer hur detta kunde fortgå och varför dåliga lån kunde presenteras som säkra värdepapper med högsta kreditvärdighet (trippel-A) och hög avkastning. Denna form av ”finansiell alkemi” – in går dåliga lån, ut kommer påstått säkra och riskfria värdepapper – kan stå som symbol för kapitalismens kortsiktighet.Bankerna ställde villigt upp med pengar till de hedgefonder, egna eller andras, som köpte dessa värdepapper som blandade både osäkra och mer säkra fordringar.
Skulder och osäkra fordringar försvinner emellertid inte bara för att de paketeras om och säljs vidare.
När bubblan på bomarknaden började spricka och allt fler fick problem med att betala sina subprimelån, vilket medförde allt större problem för låneinstituten, blev dessa värdepapper en förlustaffär. Hela denna skuldmarknad eller säregna andrahandsmarknad är nu i gungning.
Ingen ville längre köpa papper med anknytning till subprimelånen, samtidigt som bankerna drog i nödbromsen för att hindra ytterligare kreditförluster.
Nödhjälp
I augusti var paniken så utbredd att bankerna vägrade låna ut pengar till varandra av rädsla för att göra ytterligare förluster. Kreditfrossan har inte gett med sig. ”Bankerna verkar inte tro på sin egen retorik [att krisen är över] eftersom de fortfarande inte lånar ut till varandra” (Financial Times den 4 oktober).För att om möjligt dämpa den akuta kreditkrisen har världens centralbanker inte haft något annat val än att pumpa in hundratals miljarder i form av kortfristiga lån till bankerna för att inte kreditfrossan ska frysa till is.
Jämsides med listan på banker och fonder, särskilt hedgefonder, som förlorat på att placera pengar i värdepapper baserade på exempelvis amerikanska bolån. Ännu är det dock bara en bråkdel av förlusterna som har redovisats och bankirer och andra frågar sig oroligt: ”Hur många fler tickande bomber i form av massiva kreditförluster ligger gömda i bankernas, investmentbankernas och hedgefondernas böcker?” (Svenska Dagbladet den 10 september).
Förutom att pumpa in pengar i kreditsystemet har den amerikanska centralbanken Federal Reserve sänkt styrräntan med en halv procentenhet. Styrräntan är den ränta som centralbankerna tar när de kortfristigt lånar ut pengar till bankerna. Det var den första sänkningen av USA:s styrränta på över fyra år.
Andra centralbanker funderar på att följa Federal Reserves exempel, trots risk för inflation och nya spekulationsbubblor.
Att styrräntan sänks betyder dock inte att alla andra räntor går ned. Tvärtom har de långa räntorna och boräntorna tenderat att gå upp sedan USA:s centralbank sänkte sin ränta.
”Under perioden 2007–2009 kommer årligen 4 miljoner utsatta hushåll – med i snitt 50 000 dollar om året i inkomst och 150 000 dollar i villalån – att se sina rörliga boräntor höjda med i genomsnitt 250 dollar i månaden” (Svenska Dagbladet den 9 oktober.
Huspriserna fortsätter falla
Samtidigt fortsätter huspriserna att falla i USA. I augusti i år noterades det största prisfallet på 16 år.I veckan kom rapporter om att också huspriserna i Storbritannien faller, för första gången på två år.
Köerna av sparare som vill tömma sina konton utanför den krisdrabbade hypoteksbanken (bolåneinstitut) Northern Rock i Storbritannien sände kalla kårar utefter ryggraden på kapitalisterna. Det var som om spöket från Wall Street-kraschen 1929 hade gått igen.
Till sist fick den brittiska regeringen ge garantier om att åtminstone en del av spararnas pengar skulle säkras av staten. Det betydde en slags ”nationalisering” av Northern Rocks förluster (Northern Rock är, eller var, Storbritanniens femte största bolåneinstitut och åttonde största bank).
Vidare har den brittiska centralbanken fått pumpa in 148 miljarder kronor för att om möjligt rädda Northern Rock.
Northern Rocks kollaps
Northern Rocks finansierade sin egen långivning genom att låna (genom kortfristiga lån) från andra.Man byggde ett korthus som rasade när det började stå klart att bankens tillgångar sinade och skuldberget växte.
”De fulla effekterna av Northern Rock-krisen har ännu inte visat sig. Det kan ta år innan utfallet står klart. Men Northern Rock kan visa sig vara början till en avgörande vändning i den brittiska konjunkturen och dess efterdyningar kan bli ett allvarligt bakslag för regeringen”, skrev Independent den 24 september.
I Storbritannien börjar kreditåtstramningen ta stryptag på ekonomin, vilket inte minst drabbar vanliga människor. Vissa låntagare får nu betala en ränta som är fyra procentenheter högre än den man fick innan Northern Rock-krisen. Banker och bolåneinstitutet har även sagt upp redan beviljade lån.
Hur länge kan de amerikanska konsumenterna fortsätta att låna för att konsumera, när huspriserna faller, lånekrisen breder ut sig och risken för att bli utan jobb ökar? Det är en avgörande fråga och svaret är att konsumtionen kommer att sjunka när hushållen tvingas strama åt och spara mer. Hus- och bilköpen har redan minskat.
Konsumtionen i USA – som motsvarar nära 70 procent av BNP, jämfört med cirka 50 procent i Sverige – har varit ett av de två ben som världsekonomin vilat på under senare år.
Det andra benet har varit investeringsboomen i Kina.
Även Kinas väldiga uppsving har dock varit beroende av konsumtionen i USA. En femtedel av Kinas export går till USA.
En nedgång i USA kommer att påverka resten av världen och börjar den amerikanska konsumtionen att sjunka på allvar, kommer det snabbt att märkas världen över. Dessutom är dollarfallet en ständig källa till oro och instabilitet.
Dollarn har rasat som en sten de senaste tre månaderna, särskilt gentemot euron. Euron har även stigit i värde gentemot Japans yen och den kinesiska valutan yuan.
”Ett dollarfall undgår ingen, inte minst om det sker snabbt. Det omfördelar ekonomisk tillväxtkraft och förmögenheter mellan länder, bildar grogrund för politiska spänningar och protektionism och skapar allmän osäkerhet. Det är minst sagt förvånande att dollaroron hittills varit så begränsad i exportindustrin”, skrev SEB den 1 oktober.
Två dagar senare klagade representanter från den europeiska industrin över att eurokursen nu nått smärtgränsen och krävde att Europas regeringar ska vidta åtgärder som bromsar eurons uppgång.
Förhållandena mellan de kapitalistiska stormakterna blir inte mindre spända av att den amerikanska kapitalismen än så länge får viss draghjälp av dollarns fall, USA:s export blir billigare och vinsterna kan hålls uppe. Baksidan är att notan för USA:s import stiger. Dessutom kräver USA att andra valutor inte ska anpassa sig till dollarfallet, och det finns fortfarande starka krav på protektionistiska åtgärder mot exempelvis Kina från delar av den amerikanska makteliten. Dollarfallet och valutaoron ökar spänningarna i världsekonomin och tenderar att ge upphov till stegrade interimperialistiska motsättningar.
Dollarn rasat som en sten
Dollarfallet minskar värdet på alla placeringar i dollar och devalverar värdet på ländernas valutareserver, som till stor del består av dollar. Dollar är fortfarande världsvalutan.Ökad inflation i USA betyder också förluster för alla som sparar i dollar. USA är världens mest skuldsatta nation, som behöver ett dagligt kapitalinflöde på 2-3 miljarder dollar för att finansiera sitt underskott. Något som en amerikansk professor har döpt till ”världshistoriens största biståndsprogram”.
En stor del av världens sparande – tre fjärdedelar – har absorberats av USA under 2000-talet. Hälften av USA:s väldiga underskott har under de senaste fem åren finansierats av utländska regeringar och centralbanker – inte minst Kinas och Japans.
Det behövs bara att dessa utländska finansiärer slutar att köpa exempelvis amerikanska värdepapper, inkluderat statsobligationer, för att krisen ska förvärras. Alternativt att de minskar sina dollarreserver. Visserligen har kapitalinflödet varit ett sätt att subventionera den egna exporten, men vad händer om dollarfallet fortsätter samtidigt som den amerikanska konsumtionen minskar till följd av att hushållen måste spara och USA:s import sjunker?
Den senaste konjunkturuppgången har varit unik på många sätt. Klyftorna har fortsatt att öka och arbetarhushållen har fått en liten eller ingen del av den växande kakan.
”Det kan vara den första konjunkturuppgång som helt går vanliga människor förbi och snart är den slut”, menade den amerikanske ekonomen Paul Krugman för en tid sedan.
Japan har haft fem år av tillväxt, efter mer än tio år av stagnation, och vad är resultatet? ”Många japaner känner i stort sett ingenting av den statistiskt redovisade 5-åriga konjunkturuppgången. Det beror i hög grad på den dramatiskt reducerade jobbtryggheten – men också på en mycket svag lönetrend. Många löntagare drabbas av stagnerande eller rent av sedan en längre tid tillbaka fallande löner. En tredjedel av japanerna känner sig numera som fattiga” (Swedbanks månadsbrev i oktober).
I EU lever 72 miljoner människor under fattigdomsgränsen, enligt en rapport som EU-kommissionen presenterade i mars i år.
Det finns många indikationer som pekar mot en ny global ekonomisk nedgång, då USA riskerar att dra ned många i sitt fall. Hur djup den annalkande krisen blir kan inte sägas, inte heller kan tempot i krisutvecklingen förutses.
”Kinas tillväxt är fantastisk, men den trollar inte bort risken för konjunkturfall. Kreditkaoset förvärrar den avmattning som pågår”, skrev börsanalytikern Peter Malmqvist den 11 september.
Visserligen är vinsterna ännu rekordstora, samtidigt som börserna åker upp och ned, men trendmässigt ännu uppåt, samtidigt som Kina ångar på. Centralbankerna och regeringarna kommer också atttvingas till expansiva åtgärder för att hålla krisen borta.
Dessa åtgärder och faktorer kan sammantaget göra processen mot en ny global kris mer utdragen, men i längden kan de inte hindra den globala kapitalismens stagnation. Nya chocker står, likt sommarens turbulens, för dörren.
En enorm ilska har ackumulerats mot klassorättvisor, och de antikapitalistiska stämningarna kommer att bli än mer framträdande i takt med att det står klart att kapitalisterna och regeringarna vill att arbetarna ska betala spekulanternas kris.
Per Olsson
