När Bolivias nye vänsterpresident Evo Morales på årets
1 maj deklarerade att Bolivias olje- och naturgastillgångar nationaliseras
och posterade ut militär för att säkra kontrollen av
56 anläggningar landet runt, steg jublet bland landets fattiga
massor, som i flera år kämpat för detta huvudkrav.
De utländska oljebolag som svarat för utvinningen sedan sektorn
privatiserades i mitten av 90-talet får sex månader på sig
att förhandla om nya kontrakt eller ge sig av. Under tiden får
de nöja sig med att behålla 18 procent av intäkterna.
Nationaliseringen av gas- och oljetillgångarna är enligt Morales ”bara
början, för i morgon blir det gruvorna, skogen och jorden”.
”De utländska bolagens plundring har nu upphört”, förklarade
Morales. Klarhet om deras framtida roll väntas dock först efter
en tids förhandlingar.
Beskeden på 1 maj kom dagen efter att Morales i Havanna undertecknat
ett så kallat Folkets handelsavtal med Kuba och Venezuela. Något
som sägs vara ett första steg mot vad Venezuelas president
Hugo Chavez och Fidel Castro kallar ALBA – det så kallade
bolivariska alternativet till Washingtons förslag om ett nyliberalt
frihandelsavtal för hela Amerika, ALCA (på engelska FTAA).
Morales ansluter sig
Bolivias anslutning till ALBA var samtidigt en replik på Perus,
Colombias och Ecuadors nya bilaterala frihandelsavtal med USA, som också fått
Chavez att deklarera Venezuelas utträde ur det haltande samarbetet
i den s k Andinska nationernas gemenskap (CAN). En omprövning kan
enligt Chavez bara ske om länderna omprövar frihandelsavtalet
med USA – t ex om den vänsternationalistiske före detta
militären Ollanta Humala efter en seger i den andra valomgången
i det peruanska presidentvalet vågar detta.
Chavez lovar nu att Venezuela ska köpa all boliviansk soja som inte
längre kan säljas till Colombia på grund av landets frihandelsavtal
med USA. Kuba och Venezuela ska också köpa boliviansk coca
för legala ändamål och lovar kraftigt stöd till
en ny alfabetiseringskampanj och sjukvård, samtidigt som Venezuela
förklarat sig beredd att stödja Bolivias olje- och gasindustri
med teknisk hjälp och utbildning.
Med billig olja som vapen
Med billig olja och stöd till sociala projekt som lockbeten har
Chavez med entusiastiskt stöd av Castro inlett ett spektakulärt
handelskrig om Latinamerikas och Karibiens själar med Bush. Det
sker i allianser med namn som PetroAndina, PetroCaribe och PetroSur,
som i nästa steg ska slås ihop till PetroAmerica. Chavez har
också i princip fått stöd från både Argentina,
Brasilien och Uruguay för världens längsta oljepipeline
(10 000 km). Den skulle ta flera år att bygga, rakt genom Amazonas
känsliga djungler.
I Centralamerika har flertalet regeringar nyligen undertecknat Cafta,
ett centralamerikanskt frihandelsavtal med USA. Mot detta har Chavez
inlett en motoffensiv genom att låta Venezuelas statliga oljebolag
PDVSA underteckna avtal om leverans av billig olja till vänsterstyrda
kommuner. Det första ingicks med 20 vänsterinriktade borgmästare
i El Salvador (tillhörande FMLN, den f d gerillan) och det andra
med 51 kommuner i Nicaragua. Initiativen följer i spåren på vinterns
symboliska försäljning av rabatterad olja från det PDVSA-ägda
dotterbolaget Citgo till 180 000 fattiga hushåll i nordöstra
USA – däribland till flera indianreservat. Chavez försäkrar
också att oljestödet till fattiga i USA ska fortsätta,
så att den 40-procentiga rabatten på marknadspriset utökas
med stöd till utvecklingsfonder och kooperativ för fattiga
och arbetslösa. Även Haiti erbjuds ett liknande avtal.
Chavez avtal med till exempel Nicaragua stärker de redan goda chanserna
till seger för den gamle sandinisten Daniel Ortega i det presidentval
som ska hållas i november. Även i Mexico, där 1,5 miljoner
fattiga bönder drivits från jorden av NAFTA – landets
frihandelsavtal med USA och Kanada – kan en vänsternationalist,
Lopez Obrador, bli president. Denne har dock ännu inte vågat
ta ställning varken för eller mot den chavistiska ALBA/PetroAmerica-planen.
Chavez handels- och utrikespolitiska offensiv sker i ett läge där
Bushs stjärna dalat kraftigt på grund av det hopplösa
läget för USA i Irak.
Stärker kontrollen
Den ”bolivariska regeringen” i Venezuela har efter de tre
segrarna – vid kuppförsöket i april 2002, oljelockouten i december
2002-februari 2003 och folkomröstningen om Chavez presidentskap
i augusti 2004 – kraftigt stärkt sin ställning. Detta underlättats
av höga oljepriser och snabb och bred ekonomisk tillväxt med
utrymme för omfattande sociala program för landets fattiga.
Chavez-regeringen stärkte också den 1 april ytterligare sitt
grepp över oljan genom att ombilda Venezuelas 32 ”servicekontrakt” med
utländska oljebolag till 22 samägda bolag (joint ventures)
med minst 60 procent statligt ägande.
Dessa bolag ska sälja all olja till PDVSA till marknadspris samt
betala staten 30 procent i royalties och 50 procent av intäkterna
i skatt retroaktivt från och med december 2002 (då den nya
kolvätelagen antogs). Under hot om konfiskering godtogs detta av
alla utländska bolag utom två – franska Total och italienska
Eni – vars tillgångar nationaliserades.
Kapitalismen finns kvar
Än så länge har den ”bolivariska revolutionen” trots
paroller om en socialism för det 21:a århundradet varken tagit
makten från Venezuelas kapitalister eller i grunden ändrat
statens klasskaraktär. Även Chavez själv klagar ideligen över
den statliga byråkratin och den utbredda korruption som inte vill
ge sig.
Samtidigt har Venezuelas arbetare och fattiga genom segrarna över
kontrarevolutionen och de sociala reformerna blivit medvetna om sin egen
styrka. Förr eller senare måste detta leda vidare till de
avgörande frågorna om statligt ägande också utanför
oljesektorn, om statens klasskaraktär och om hur en verkligt deltagande
socialistisk demokrati kan organiseras med demokratisk planering och
kontroll underifrån – en diskussion som nu sporras ytterligare
av händelserna i Bolivia.
Arne Johansson
