
Stämningen var lugn, sansad och allvarlig i demonstrationen. Trummor ljöd i vissa sektioner och slagord som ”Bolivia Unida” och nej till autonomi avslutades med det självklara ”CARAJO” – ”skitstövel”.
De militärgröna poliserna lyste med sig frånvaro och marschen kunde genomföras utan sammandrabbningar med polis eller oppositionella grupper. De bolivianska färgerna rött, gult och grönt, samt wuipalaflaggan som med sina färgglada rutor representerar Bolivias urinvånare, lyste upp de marscher som fyllde gatorna från alla håll.
Fanor, plakat och banderoller bars upp av olika politiska och sociala rörelser, som COB (den fackliga landsorganisationen) och enskilda fackföreningar samt exempelvis brödförsäljarna som planerar att gå ut i strejk mot ökade brödpriser den 7 maj.
Kraven som en halv miljon samlades under i Cochabamba den 4 maj var bland annat:
- Ogiltig- och olagligförklara en autonom stat i Santa Cruz.
- Avsätt omedelbart prefekten i Cochabamba, Manfred Reyes Villa, som förespråkar autonomi för Cochabamba.
- Nytt datum for en folkomröstning och beslut om den nya konstitutionen.
- Utvisa omedelbart den amerikanska ambassadören i Bolivia, Philip Goldberg.
De knappar som såldes bäst var för ovanlighetens skull inte de med texten FUERA (sparka, avgå) eller ASESINO (mördare) över en bild på den hatade prefekten Manfred Reyes Villa i Cochabamba, utan knappar till stöd för president Evo Morales. Man sjöng också nationalsången, vilket lät lite märkligt i en europeisk vänsteraktivists öron, men med en majoritet urinvånare och en historia av nationellt och kulturellt förtryck får nationalsången en annan mening. I motsats till det nyliberala Europa kämpar majoriteten av Bolivias befolkning inte emot, utan till stöd för sin valda regering och mot den brutala kontrarevolution som högeroppositionen driver.
Lina Westerlund