Bolivias revolutionära region

2007-02-21 15:25:06




Den 16 januari valde representatanter från Cochabambas sociala rörelser, arbetare och fattigbönder (campesinos) en ny ”revolutionär regional regering”. Massmötet var kulmen på två veckors protester och gatublockader som krävt högerguvernören Manfred Reyes Villas avgång. Adam Ziemkowski skriver från Bolivia och klargör denna betydelsefulla utveckling.

Från början var Cochabambas fackföreningar och bondeorganisationer drivande i att bygga en rörelse för att avlägsna Reyes Villa på ett ”lagligt” sätt, men när majoriteten av folkförsamlingen istället reste krav på att en ny guvernör skulle väljas och guvernörsbyggnaden tas i besittning, drog sig den ursprungliga ledningen tillbaka.
Ledarskapet har istället lämnats över till representanter för den sociala rörelsen i var och en av Cochabambas 16 provinser. På massmötet den 16 januari, valde representanterna i sin tur Tiburcio Herrada, tidigare gerillamedlem och erfaren aktivist, till ”folkets guvernör”. Massmötet avslutades med att man symboliskt tog över makten på tröskeln till guvernörsbyggnaden, vilket följdes av att Herrada bars på sina euforiska anhängares axlar runt torget.

Stabilitet?

Det dröjde emellertid bara några timmar innan den nya ”revolutionära regionala regeringen” möttes av hård opposition från president Evo Morales vänster-centerrörelse för socialism (MAS), som kallade rörelsen olaglig. Liknande anklagelser har hörts från Severo Huanca, ledare för Six Federations of the Tropic of Cochabamba – den mäktiga bondefederationen som var den mest framträdande och energiska i mobiliseringarna till protesterna: ”Vi håller inte med om detta tillvägagångssätt. Vi kan inte ta risken att inta guvernörsposten. Vi vet alla om att det är olagligt.”
Herrada svarade genom att säga att Huanca och MAS-ledarna ”sprang likt råttor” så snart de ställdes inför massornas revolutionära krav:
– Om det är grundlagsstridigt, varför samla en folkförsamling till att börja med?
Men också oenigheten och bristen på organisering inom rörelsen reser frågetecken kring dess stabilitet. Åtminstone för tillfället verkar det inte som om den revolutionära regionala regeringen kommer att kunna hävda tillräcklig auktoritet för att ta kontroll över Cochabamba. All mobilisering upphörde dagen efter folkförsamlingen och Herrada själv tycks, samtidigt som han kräver att människor helt stödjer folkförsamlingens beslut, vara osäker på hur man ska fortsätta i ett läge av så stark opposition från fackförenings- och bondeledare.

Maktvakuum

Även om det råder ett visst lugn, relativt sett, kan spänningarna åter blossa upp när som helst. För tillfället finns det ett maktvakuum i Cochabamba. Den revolutionära regionala regeringen har inte kunnat ta kontrollen. Reyes Villa har inte återvänt och skyller sin frånvaro på att Morales inte kan garantera hans säkerhet. Istället har han formellt lämnat över kontrollen till departementets generalsekreterare Johnny Ferrel, i väntan på att stämningarna ska mattas av.
Det var Reyes Villas planer på att utlysa en regional folkomröstning om självstyre som provocerade fram massmobiliseringarna emot honom, som inleddes den 4 januari. Folkomröstningen, som hölls trots att Cochabamba klart förkastat regionalt självstyre i en folkomröstning endast sex månader tidigare, var ett sätt för Reyes att ge sitt stöd till de folkomröstningar som högerledningarna i Bolivias fyra östliga regioner höll den 15 december. På stora offentliga möten, annonserade högerledningarna, tillsammans med de sociala rörelsernas så kallade ”ledare” (jordägare och företagsledare), med stöd från Bolivias större nyliberala partier och USA:s ambassadör, ett de facto-självstyre. De sa att man inte skulle respektera den nya konstitution Morales vill införa om den inte godkänts med två tredjedelars majoritet, och meddelade att de första stegen till att skriva en egen konstitution hade inletts.
Dessa offentliga samlingar var enorma – offentliganställda fick ledigt en halv dag för att delta och många andra fick betalt för att vara med. Ett sådant drag uppfattades helt riktigt av de sociala rörelserna som en direkt attack mot boliviansk demokrati och ett grovt försök från högerns sida att skydda sina intressen och förhindra förändringar till varje pris.
Beslutet att utlysa självstyre ses av delar av arbetarklassen och fattigbönderna som ett första steg mot att helt separera denna region, som är mycket rik på naturresurser, från resten av landet.
Det faktum att massmobiliseringarna i Cochabamba kulminerade i valet av den revolutionära regionala regeringen är extremt viktigt. Det visar på att när Morales MAS-regering drar sig allt längre från sin bas i de sociala rörelserna, reagerar rörelsen med att göra sig allt mer oberoende, istället för att demoraliseras eller underordna sig MAS krav på ”lagliga” och stegvisa reformer.
MAS-regeringen arrangerade inga demonstrationer för att konfrontera högerns folkförsamlingar i december, och var redan från början emot rörelsen för att avsätta Villa.
Trots detta deltog tusentals arbetare, bönder och anhängare till Morales och MAS dock aktivt i bildandet av den revolutionära regionala regeringen.

Socialistisk strategi

Cochambambas sociala rörelse ställs emot mäktiga motståndare. Högerkrafterna kontrollerar fortfarande ekonomin, de allra flesta kommunikationsmöjligheterna och delar av den militära hierarkin. Högern är dessutom nära sammankopplad med de transnationella företagen och USA-imperialismen. Den kommer att använda den makten för att bekämpa varje reform, oavsett hur obetydlig, som Morales och MAS-regeringen försöker genomföra.
För att vinna kampen måste den bolivianska arbetarklassen, campesinos och ursprungsbefolkningen beväpnas med rätt strategi. Vare sig en segrande strategi eller en lösning på Bolivias lidande kan emellertid sökas inom kapitalismens begränsningar.

Adam Ziemkowski

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!