Gruvbolaget Samarcos damm, som samlade avfall från järnmalmsbrytningen i form av en lervälling, brast och orsakade en enorm förödelse. Det fanns vetskap om brister i dammarna sedan tidigare, men inga åtgärder vidtogs.
På tio minuter utplånade en tsunami av lera det lilla samhället Bento Rodrigues i gruvstaden Mariana i Brasilien den 5 november. I det som nu kallas för landets största miljökatastrof vällde 40 miljoner kubikmeter lervälling fram när gruvbolaget Samarcos damm med restavfall från järnmalmsbrytningen brast.
Efter 12 timmar hade leran i form av en 2,5 meter hög våg nått fram till staden Barra Longa, 8 mil bort, och dränkte husen ända upp till taket. Leran lämnade död och förstörelse i sitt spår hela vägen fram till havet drygt 500 kilometer bort.
Tretton döda har påträffats, där de flesta var anställda av gruvbolaget som jobbade med att täppa till sprickorna i dammen. Ytterligare elva saknas. Effekterna för miljön är ännu oöverblickbara.
Leran svepte med sig den skyddande strandskogen, tog död på fisken och växtligheten i floden och hotar känsliga områden i flodens mynning, vilken är ett viktigt fortplantningsställe för många arter.
– Det finns flera djur- och växtarter i området som vi kan räkna som utrotade från och med idag, sade biologen och forskaren André Ruschi till Folha de São Paulo, som menar att ”Brasiliens femte största flodbäcken har mördats”.
Havsstranden som leran kom fram till den 21 november är häckningsområde för den hotade havslädersköldpaddan, världens största sköldpaddsart, just under kläckningsperioden.
Leran kommer att lämna efter sig ett ökenlandskap. Den innehåller inget organiskt material. Inget kommer att kunna växa där den har lagt sig, vilket också gäller för flodens botten.
– Det kan dröja århundraden för jorden att återhämta sig, säger professorn i geoteknik Maurício Ehrlich till Folha de São Paulo.
På flera ställen hotar floden att dämmas upp och torka genom ansamlad lermassa. Nya utsläpp av lera hotar nu vid varje större regnfall, nu när regnperioden just har inletts.
Ursprungsfolket krenak blockerade gruvbolaget Vales järnväg den 13 november i protest. Krenakfolket lever av floden och har nu berövats sin huvudnäring.
Gruvbolaget Samarco är ett samägt bolag som delas av världens två största gruvbolag: det anglo-australiska BHP Billiton och det brasilianska Vale. Störst blir man genom att göra mest vinst, vilket innebär att miljöhänseenden aldrig har kommit i första hand.
Trots att järnmalmspriset har sjunkit kraftigt har Samarco kunnat hålla uppe vinsten. Under 2014 gjorde man 6,7 miljarder kronor i vinst på en omsättning på 18 miljarder kronor på sin försäljning av järnpellets till 19 länder.
Avfallet från järnmalmsbrytningen i form av en lervälling lagras i dammar – billigast möjliga sätt. Det finns hundratals sådana dammar i landet och väldigt lite inspektioner. Myndigheten som ansvarar för att inspektera gruvbolagen har bara gjort sig av med 13 procent av sin budget i år. Resten hålls inne på grund av budgetunderskott och kris.
Samarco har flera dammar för den aktuella Germanogruvan. Den som brast var den stora Fundãodammen, med kapacitet på 55 miljoner kubikmeter, vars innehåll sköljde över den mindre Santarémdammen strax nedanför. Båda dessa dammar hade fått förnyade tillstånd år 2013, trots att det redan då fanns studier som visade på en hög risk för en olycka.
Först två veckor efter olyckan erkände Samarco att Santarémdammen och den näraliggande Germanodammen (som är tagen ur bruk då den har nått sin fulla kapacitet) har brister och också kan kollapsa.
Samarco hade inte heller ett larmsystem som kunde varna invånarna i Bento Rodrigues, som ligger blott 2,5 kilometer från dammarna. Det installerades först efter olyckan. Ett system hade planerats redan 2009, men lades på is på grund av den ekonomiska krisen.
Gruvbolagens makt är stor i Brasilien. I de parlamentariska grupperna som har tillsatts för att utreda olyckan sitter politiker som har valts med hjälp av bidrag från gruvbolagen.
Elva av 21 ledamöter i den parlamentariska gruppen som håller på att ta fram en ny gruvlag (den gamla är från 1967) fick kampanjbidrag från gruvbolagen. Inte undra på att förslagen går ut på att underlätta för bolagen, även om en del förslag om skärpning av lagen har tagits fram efter olyckan.
Olyckan skedde i delstaten Minas Gerais, vilket är landets viktigaste gruvdistrikt (namnet betyder ”Allmänna Gruvor”). Under århundraden var delstaten en av världens största leverantörer av guld och diamanter, men nu dominerar järnmalmen. Trots olyckan röstade delstatens parlament den 25 november för en lag, som har lagts fram av PT:s (som även leder den nationella regeringen) guvernör Pimentel i oktober och snabbehandlats, som går ut på att underlätta för bolagen att få tillstånd för miljöfarliga projekt.
På stadsnivå är gruvans makt ännu större. Mariana, staden där gruvan är belägen, får 80 procent av sina intäkter från gruvbolagen.
Dammolyckan är den största i sitt slag i historien, enligt australienska Centre for Science in Public Participation, som har registrerat den här sortens dammolyckor sedan 1915. Till exempel är den 40 gånger större än dammolyckan i Ungern 2010.
Samarco har redan ålagts att betala 600 miljoner kronor i böter av miljömyndigheten Ibama. Men det är osäkert hur mycket som verkligen kommer att betalas in. Bara 8,7 procent av de böter som Ibama har dömt ut under 2010-2014 har betalats in av bolagen, då utbetalningarna förhalas, överklagas och delats upp i långa avbetalningsplaner.
Förutom böterna har Samarco gjort upp om att reservera 2,4 miljarder kronor för de omedelbara kostnader för katastrofen, som att sörja för de hundratals som har förlorat sina hem och saneringsarbetet. En domare hade lagt ett embargo på 720 miljoner kronor på Samarcos konto för att garantera en summa till återhämtningsarbetet, men när kontot granskades fanns där bara 19 miljoner. ”De försvann med pengarna som om det vore en bar som smiter från skatten”, beklagade sig domaren.
Det är långt ifrån säkert att bolaget verkligen kommer att betala kostnaden för katastrofen, som lär handla om många miljarder. Jämförelser har gjorts med oljekatastrofen i Mexikanska Golfen 2010, som kostade BP 470 miljarder kronor i böter, ersättningar och sanneringarbete.
Det står klart att undersökningskommissioner bestående av politiker som har stora intressen av att låta gruvbolagen komma undan inte kommer att leda någon vart. Strax efter olyckan började forskare från olika offentliga universitet att göra en egen granskning.
Det behövs en fristående undersökningskommission med representanter från olika sociala rörelser, fackföreningar och ursprungsbefolkning som tillsammans med oberoende forskare ges full tillträde till Samarcos alla papper för att sanningen verkligen ska komma fram.
I slutändan handlar det om att ta tag i grundproblemet: Att stora bolag har rätt att i vinstens namn våldföra sig på naturen.
Det är ironiskt att gruvbolaget Vale, som äger hälften av Samarco, har fått sitt namn just från floden Doce, som den har hjälpt till att ödelägga. Fram till 2009 hette bolaget Vale do Rio Doce (Den Söta Flodens Dal). Bolaget var statligt fram till år 1997, då det såldes för en spottstyver, 7,9 miljarder kronor (i dagens kronvärde), av den dåvarande presidenten Cardoso. Bara under året 2011 gjorde bolaget cirka 90 miljarder kronor i vinst! Dammolyckan i Mariana är priset vi nu alla får betala för bolagens vinsthunger.
Naturresurser måste ställas under offentlig ägo och arbetarnas demokratiska kontroll och styre. Bara genom att ta bort vinsten som drivkraft och ersätta den med en demokratisk planering kan man minimera gruvdriftens negativa effekt på naturen och börja återställa alla skador.
