Brev från Nepal: Maoisterna utan lösningar

2009-11-11 11:14:44




Nepals maoister (UCPN-M) blockerar sedan den 9 november vägarna till huvudstaden Kathmandu som ett led i en kampanj som pågått i snart två veckor. Syftet är att hitta en lösning på landets halvårslånga regeringskris.  Men vilken politik står maoisterna  för? Här är ett brev socialisterna.org fick från Nepal strax innan maoisternas kampanj inleddes:


Brev från Nepal

Maoisterna (UCPN-M) har länge hotat sina rivaler med en störningskampanj med innebörden att det innebär våldsamt upplopp men den har skjutits upp så pass många gångar att de hade förlorat allt trovärdighet om den inte genomfördes nu.

 

Nepals parlament har varit maktlöst sen maoisternas avhopp från regeringen den 3 maj då presidenten ogiltigförklarade dåvarande maoistpremiärministern Prachandas beslut att sparka arméchefen när denne vägrade integrera maoisternas fd gerillastyrkor i den nationella armén.

 

Men det är många som ser maoisternas aktioner somett försök att återkomma till regeringsmakten till vilket pris som helst. Maoisternas tomma retorik återspeglas av att Kinas satsning på kapitalism är deras modell – Prachanda plötsligt avbröt förhandlingarna med de andra partierna för att åka till Beijing i nio dagar för firandet av 60 års s.k. kommuniststyre i Kina. Att relationer med Kinas regering anses vara viktigare än att lösa landets växande politiska kris är väldigt talande om maoisternas syn på folkstyre och hur de tänker prioritera om de nu återkommer till makten.

 

Det är tre år sen alla politiska partier i Nepal enades för att fälla kungadiktaturen och införa en sekulär republik, vilket ledde till slutet av det decenniumlånga inbördeskriget mellan maoisterna och den kungliga armén.

Fast egentligen var det gräsrotsrörelsen som bildades p.g.a. av missnöjet med kungen Gyanendras maktmissbruk som framkallade revolutionen 2006 och störtade kungahuset. Maoisternas opportunism ledde till fredsavtalet och räddade ansiktet på de andra partierna.

 

Till omvärldens stora förvåning blev maoisterna det största partiet i valen till det konstituerande parlament som ska skriva en ny grundlag. Alla partier var överens om en samlingsregering med UCPN-M, det borgerliga kongresspartiet (NCP, som hade fram tills revolutionen stött och lett den kvasifeodala kungadiktaturen) och socialdemokratiska CPN-UML (’förenade marxister och leninister’).

 

Den konstituerande församlingen har fortfarande inte lagt fram något utkast till ny grundlag. De har skjutit upp deadline sex gånger det senaste året och har svårast att enas om ytligheter som nationalsymboler och nationalsången – samtidigt som fattigdom och misär är utbredd bland folket.

 

Levnadsvillkoren för vanliga nepaleser har inte märkbart förändrats sen revolutionen, det är fortfarande Asiens minst utvecklade land efter Afghanistan enligt FN:s måttstock.

Priserna på livsnödvändiga varor såsom potatis och ris har stigit de senaste två åren utan en motsvarande löneökning. Kilopriset för potatis har ökat med 50 procent endast under 2009.

 

Några framsteg i utbildningssektorn har inte heller skett, då skolavgifter finns kvar och läskunnigheten fortfarande är låg, särskilt bland tjejer. Några förstatliganden inom storindustri och finanssektorn har inte heller skett, och arbetarinflytande på de befintliga statliga bolagen finns inte på dagordningen – det är snarare att multinationella företag uppmuntras utnyttja den svaga nepalesiska ekonomin.

 

Det är svårt att se att landet faktiskt är till namnet en demokratisk republik med ”kommunister” och ”socialister” i regeringen. Här finns ett femtontal politiska partier med beteckningen CPN (Nepals kommunistiska parti) med olika tilläggsbokstäver och kommunistsymboler syns flitigt på landsbygden och även i storstädernas fattiga förorter. Men den marxistiska retorik som användes av UCPN-M och även CPN-UML för att komma till makten har inte förverkligats trots de tre år de haft på sig.

 

Deras ministrar pratar hellre om förbättrade handelsvillkor med USA och public-private partnership (där offentliga projekt drivs av privata bolag enligt en upphandlingsprocess). Många vanliga medborgare har börjat tröttna på deras tomma löften. De enda som vinner på maoisternas tröghet och kovändningar är borgerliga NCP som har börjat öka sitt stöd bland väljarna igen.

 

Många kadrer och ledande befäl från PLA (Folkets befrielsearmé, maoisternas gerilla) har hoppat av UCPN-M senaste månaderna eftersom de anser att det inte längre är ett revolutionärt parti och sökt sig till utbrytargruppen CPN-M. Samtidigt har maoister fortsatt spränga offentliga byggnader och även skolor ute på glesbygden. De har även hindrat framkomsten av nödhjälp till människor i översvämningsdrabbade delar av västra Nepal.

En av CPN-UML:s ledande ministrar har nyligen anklagat maoisterna för att ha fortsatt rekrytera medlemmar till PLA:s miliser och för att ha släppt nyckelfångar fria vilket bryter mot fredsavtalet från 2006.

 

Trots den verkliga bokstavsvänstern som sitter i parlamentet i huvudstaden Kathmandu så finns det just nu ingen riktig vänsterrörelse som idag kan införa demokratisk socialism på folkets villkor.

Medvetenheten är relativt hög bland folket men vägledning saknas totalt. Ledningen i UCPN-M såväl de andra s.k. kommunistpartier i Nepal är mer intresserade av att skydda sina egna politiska intressen än att driva revolutionen framåt för at gynna Nepals förtryckta och fattiga. En insändare till The Himalayan Times sammanfattar folkets brist på förtroende: ”maoisterna håller sig fast vid deras [enda] princip, ’Prachandavägen’ vilket i verkligheten betyder ingen väg alls.”

 

Vad behövs i Nepal är en verklig arbetar- och folkrörelse där gräsrötterna är med och bestämmer, där förstatligandet sker på arbetarnas villkor och under deras kontroll, inte där makten samlas till en Mao-inspirerad elit som förborgerligades med första smaken på makten.

 

Max Bergfors i Nepal

 

 

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!