Nepals
maoister (UCPN-M) blockerar sedan den 9 november vägarna till huvudstaden
Kathmandu som ett led i en kampanj som pågått i snart två veckor. Syftet
är att hitta en lösning på landets halvårslånga regeringskris. Men vilken politik står maoisterna för? Här är ett brev
socialisterna.org fick från Nepal strax innan maoisternas kampanj inleddes:
Maoisterna
(UCPN-M) har länge hotat sina rivaler med en störningskampanj med innebörden
att det innebär våldsamt upplopp men den har skjutits upp så pass många gångar
att de hade förlorat allt trovärdighet om den inte genomfördes nu.
Nepals
parlament har varit maktlöst sen maoisternas avhopp från regeringen den 3 maj
då presidenten ogiltigförklarade dåvarande maoistpremiärministern Prachandas
beslut att sparka arméchefen när denne vägrade integrera maoisternas fd
gerillastyrkor i den nationella armén.
Men
det är många som ser maoisternas aktioner somett försök att återkomma till
regeringsmakten till vilket pris som helst. Maoisternas tomma retorik
återspeglas av att Kinas satsning på kapitalism är deras modell – Prachanda
plötsligt avbröt förhandlingarna med de andra partierna för att åka till
Beijing i nio dagar för firandet av 60 års s.k. kommuniststyre i Kina. Att
relationer med Kinas regering anses vara viktigare än att lösa landets växande
politiska kris är väldigt talande om maoisternas syn på folkstyre och hur de
tänker prioritera om de nu återkommer till makten.
Det
är tre år sen alla politiska partier i Nepal enades för att fälla
kungadiktaturen och införa en sekulär republik, vilket ledde till slutet av det
decenniumlånga inbördeskriget mellan maoisterna och den kungliga armén.
Fast
egentligen var det gräsrotsrörelsen som bildades p.g.a. av missnöjet med kungen
Gyanendras maktmissbruk som framkallade revolutionen 2006 och störtade
kungahuset. Maoisternas opportunism ledde till fredsavtalet och räddade
ansiktet på de andra partierna.
Till
omvärldens stora förvåning blev maoisterna det största partiet i valen till det
konstituerande parlament som ska skriva en ny grundlag. Alla partier var
överens om en samlingsregering med UCPN-M, det borgerliga kongresspartiet (NCP,
som hade fram tills revolutionen stött och lett den kvasifeodala
kungadiktaturen) och socialdemokratiska CPN-UML (’förenade marxister och
leninister’).
Den
konstituerande församlingen har fortfarande inte lagt fram något utkast till ny
grundlag. De har skjutit upp deadline sex gånger det senaste året och har
svårast att enas om ytligheter som nationalsymboler och nationalsången –
samtidigt som fattigdom och misär är utbredd bland folket.
Levnadsvillkoren
för vanliga nepaleser har inte märkbart förändrats sen revolutionen, det är
fortfarande Asiens minst utvecklade land efter Afghanistan enligt FN:s
måttstock.
Priserna
på livsnödvändiga varor såsom potatis och ris har stigit de senaste två åren
utan en motsvarande löneökning. Kilopriset för potatis har ökat med 50 procent
endast under 2009.
Några
framsteg i utbildningssektorn har inte heller skett, då skolavgifter finns kvar
och läskunnigheten fortfarande är låg, särskilt bland tjejer. Några
förstatliganden inom storindustri och finanssektorn har inte heller skett, och
arbetarinflytande på de befintliga statliga bolagen finns inte på dagordningen
– det är snarare att multinationella företag uppmuntras utnyttja den svaga
nepalesiska ekonomin.
Det
är svårt att se att landet faktiskt är till namnet en demokratisk republik med
”kommunister” och ”socialister” i regeringen. Här finns ett femtontal politiska
partier med beteckningen CPN (Nepals kommunistiska parti) med olika
tilläggsbokstäver och kommunistsymboler syns flitigt på landsbygden och även i
storstädernas fattiga förorter. Men den marxistiska retorik som användes av
UCPN-M och även CPN-UML för att komma till makten har inte förverkligats trots
de tre år de haft på sig.
Deras
ministrar pratar hellre om förbättrade handelsvillkor med USA och
public-private partnership (där offentliga projekt drivs av privata bolag
enligt en upphandlingsprocess). Många vanliga medborgare har börjat tröttna på
deras tomma löften. De enda som vinner på maoisternas tröghet och kovändningar
är borgerliga NCP som har börjat öka sitt stöd bland väljarna igen.
Många
kadrer och ledande befäl från PLA (Folkets befrielsearmé, maoisternas gerilla)
har hoppat av UCPN-M senaste månaderna eftersom de anser att det inte längre är
ett revolutionärt parti och sökt sig till utbrytargruppen CPN-M. Samtidigt har
maoister fortsatt spränga offentliga byggnader och även skolor ute på
glesbygden. De har även hindrat framkomsten av nödhjälp till människor i
översvämningsdrabbade delar av västra Nepal.
En
av CPN-UML:s ledande ministrar har nyligen anklagat maoisterna för att ha
fortsatt rekrytera medlemmar till PLA:s miliser och för att ha släppt
nyckelfångar fria vilket bryter mot fredsavtalet från 2006.
Trots
den verkliga bokstavsvänstern som sitter i parlamentet i huvudstaden Kathmandu
så finns det just nu ingen riktig vänsterrörelse som idag kan införa
demokratisk socialism på folkets villkor.
Medvetenheten
är relativt hög bland folket men vägledning saknas totalt. Ledningen i UCPN-M
såväl de andra s.k. kommunistpartier i Nepal är mer intresserade av att skydda
sina egna politiska intressen än att driva revolutionen framåt för at gynna
Nepals förtryckta och fattiga. En insändare till The Himalayan Times
sammanfattar folkets brist på förtroende: ”maoisterna håller sig fast vid deras
[enda] princip, ’Prachandavägen’ vilket i verkligheten betyder ingen väg alls.”
Vad
behövs i Nepal är en verklig arbetar- och folkrörelse där gräsrötterna är med
och bestämmer, där förstatligandet sker på arbetarnas villkor och under deras
kontroll, inte där makten samlas till en Mao-inspirerad elit som förborgerligades
med första smaken på makten.
Max
Bergfors i Nepal
