Bush lovar Nato-vapen men inte mat till Darfur

2006-07-28 14:50:54




Situationen i Darfurregionen, i västra Sudan och som gränsar till Tchad, har av FN beskrivits som ”en av världens största humanitära katastrofer”. Minst 200 000 människor har dödats sedan kriget bröt ut 2003, enligt FN. Andra uppgifter säger upp emot 400 000. De flesta har dött till följd av de sjukdomar och den svält som följer i krigets spår. Två av regionens sex miljoner invånare har tvingats på flykt.

Trots uppgörelser om vapenstillestånd, fredsförhandlingar och ett nyligt fredsavtal har läget förvärrats i Darfur.
Unicef, FN:s barnfond, slog i början av året larm om att svälten bland barnen i Darfur var lika omfattande som 2004, då striderna rasade som värst. Trots detta rapporterade Unicef den 22 maj i år att dittills hade ”världssamfundet” bara gett ynka 3,1 procent av de medel man begärt för sina insatser i Darfur under detta år.
”Den uteblivna mobiliseringen av givare är särskilt svår att förstå med tanke på att internflyktingarnas tillstånd har försämrats sedan förra året. Faktum är att världssamfundet beter sig som om man anser att tillhandahållandet av humanitär hjälp till Darfurs befolkning hänger på att ett fredsavtal skrivs på av de stridande parterna”, kommenterade Läkare Utan Gränser i Darfur för två veckor sedan.

Fredsavtal utan fred

Det fredsavtal som slutits betyder inte fred. Flera stridande grupper har inte undertecknat avtalet och den milis (janjawid-milisen) som utkämpat regeringens krig mot civila har inte avväpnats.
Till följd av krigstillståndet och ständigt uppblossade strider har hjälporganisationer tvingats dra sig bort från Darfur. ”Det finns idag 750 000 behövande i Darfur som inte kan nås av någon hjälp” (New York Times 31 maj).
Kriget i Darfur har spridits in i grannlandet Tchad. Ständiga strider äger rum i de allt mer militariserade gränstrakterna, samtidigt som regeringarna i Sudan och Tchad backar upp olika väpnade grupper för att ytterligare undergräva respektive regimers ställning.
Det finns tyvärr idag ingen klass, grupp eller politisk rörelse som kan vända utvecklingen, därför skruvar sig den onda spiralen allt mer nedåt mot en avgrund av våld och fattigdom.
Precis som tidigare har den islamistiska regeringen använt sig av ställföreträdande förband för att slå ned uppror.
I Darfur har man stött och beväpnat milisgrupper (banditband) som i Väst är kända som janajawid-milisen. Dessa väpnade grupper har i huvudsak hämtat sina rekryter bland nomadfolken i norr.

Terror mot civila

Janjawid-milisen har opererat tillsammans med de reguljära styrkorna. Regeringstrupperna och janjawid-milisen (gränsen är flytande) har gjort sig skyldiga till avskyvärda illdåd, som nedbrända byar, systematiska folkfördrivningar och våldtäkter. Olika människorättsorganisationer, bland annat Human Rights Watch (HRW), har publicerat rapporter om övergreppen i Darfur. [För vidare information, läs HRW:s senaste rapport Etrenchning impunity. Government responsible for International Crimes in Darfur, www.hrw.org, publicerad i december 2005.]
Den sudanesiska regimen har genom oljeinkomsterna kunnat beväpna sig till tänderna.
Drygt hälften av Sudans oljeexport går till Kina och kinesiska bolag kontrollerar merparten av landets olja. Häri finns förklaringen till de allt tätare banden mellan de styrande i Kina och Sudan.
Kinesiska oljebolag är emellertid inte ensamma om att plundra Sudans oljetillgångar; även franska, amerikanska och svenska Lundin borrar efter olja i Sudan. Oljetillgångarna finns främst i södra Sudan, men olja finns även i västra Darfur och i grannlandet Tchad.

Vill åt Sudans olja

Varje utländskt militärt ingripande i Sudan och Darfur har delvis syftet att säkra oljetillförseln och framtida vinster. De är också ett utslag av den rivalitet som finns mellan olika imperialistiska makter som slåss om inflytande, makt och intressesfärer i Afrika. De motiveras inte av att skydda fattiga och civila.
Om humanitära skäl vägledde imperialismen skulle WFP (FN:s matprogram) i april i år inte behövt meddela att man halverat sina matransoner till de sex miljoner svältande i Sudan, varav tre miljoner i Darfur. Anledningen var brist på pengar – man hade bara fått in 32 procent av de medel man begärt för 2006.
Under mer än 20 år bedrev regimen ett blodigt krig mot kristna och animister i södra Sudan, ett krig som dödade två miljoner människor allt medan de stora imperialistiska makterna tittade åt ett annat håll. Så sent som 2004 ville Bush bjuda in Sudans regering för att närvara vid presidentens tal till nationen och idag är amerikanska oljebolag tillbaka i Sudan.
Utan program, politik och metoder eller demokratisk kontroll har de olika rebellrörelserna, SLA (Sudans befrielsearmé) och den mindre islamistiska JEM (Rörelsen för jämlikhet och rättvisa) som opererar i Darfur, skakats av ständiga splittringar och börjat bekämpa varandra för att säkra tidigare territoriella erövringar.
SLA är etniskt splittrad i två huvudfraktioner, den ena och större baserar sig på folkgruppen Zaghawa och den andra på den största folkgruppen Zur i Darfur (Darfur betyder Fur-folkets land). Det är den förstnämnda som undertecknat det senaste så kallade fredsavtalet, medan den andra fraktionen och JEM vägrat.
I Sudan finns idag otal olika miliser som alla försöker livnära sig på rofferi och överfall. ”Banditeri och en militarisering av alla sociala relationer har förstärkt tendensen till sönderfall i Darfur” (International Crisis Group 17 mars i år ).
Striderna i Darfur gäller kontroll av åker- och betesmarker, boskap och vatten. Kontroll över jorden ger makt och de bördiga jordarna finns främst i södra Darfur, befolkat av afrikaner. De norra och mellersta delarna, där nomadfolk av arabiskt ursprung lever, är öken eller mindre bördiga områden med stor vattenbrist. Torka och hunger har ofta lett till konflikter mellan olika folkgrupper i Darfur.

Söndra och härska

Den brittiska kolonialmakten bär ett stort ansvar för splittringen i Darfur. För att om möjligt försvaga kampen för självständighet försökte de brittiska koloniherrarna medvetet blåsa upp gamla motsättningar i Darfur. Kolonialmakten struntade i Darfur. Vid självständigheten 1956 fanns exempelvis inte enda mödravårdscentral i Darfur, mot 18 i resten av Sudan.
Med rätta anser sig folkgrupperna av afrikanskt ursprung i Darfur ha blivit satta på undantag av regimen. Deras krav på en mer jämlik fördelning av Sudans resurser och omfattande satsningar i Darfur är rättmätiga.
Kampen för rättvis fördelning och demokratiska rättigheter kräver emellertid att en socialistisk all-sudanesisk rörelse byggs upp med målet att fälla regimen och bryta med imperialismen. Varje steg eller initiativ som kan börja lägga grunden för en sådan rörelse måste välkomnas.
En rättvis fördelning av jord, betesmarker och resurser kan inte göras utan att oljan omedelbart förstatligas och offentliga program genomförs för att säkra vattentillförseln m m – inom ramen av en global socialistisk revolution.

Ingen kapitalistisk lösning

Det finns inte någon kapitalistisk lösning på denna tragedi. Bristen på alternativ och vägar bort från terror, svält och sjukdomar har medfört att krav ställts på att Väst måste ingripa militärt. I februari i år sade exempelvis USA:s president Bush att Nato sannolikt måste ingripa i Darfur.
Det finns en stark lobby i USA, av högerkristna och påstådda radikaler, för ett militärt ingripande. Men efter misslyckandena i Irak, Afghanistan och minnet av fiaskot i Somalia 1993 är det inte troligt att Bushadministrationen skickar amerikanska soldater till Darfur. Därför lär truppinsatserna göras under FN-flagg med stöd av Natos vapenarsenal. Välbeväpnade FN-förband men inte mat, med andra ord.
Ett militärt ingripande löser inte ett enda av de problem som skapat denna konflikt. Ett militärt ingripande riskerar endast att cementera motsättningarna och göra det än svårare att ena de förtryckta i Darfur och i resten av Sudan. Med andra ord skulle det påskynda en utveckling mot Sudans blodiga sönderfall.
Idag finns drygt 7 000 fredsbevarande soldater från den Afrikanska unionen (AU) i Darfur. Det är inte bristen på manskap som gjort AU:s insats till ett misslyckande. Det finns ingen fred att övervaka i denna region, som omfattar en yta lika stor som Frankrikes.
De imperialistiska makterna har inget intresse av att utveckla och modernisera Sudan. Inte heller kommer man att ge makten åt rörelser som SLA eller JEM.

Sudans framtid?

Bakgrunden till det fasansfulla läget i Sudan är imperialismens utsugning och de inhemska despoternas diktatoriska vanstyre i kombination med den socialistiska revolutionens eftersläpning och avsaknaden av självständiga massorganisationer sedan kommunistpartiet och fackföreningarna krossats i Sudan i början av 1970-talet.
Sudans kommunistparti var på 1960-talet Afrikas, men dess stalinistiska politik och stöd till borgerligt radikala rörelser (inkluderat deltagande i borgerliga regeringar) gjorde partiet oförmöget att stå emot den fruktansvärda repression som drabbade vänstern i Sudan efter 1971.
Det är tidigare nederlag i kombination med imperialismens och regimens söndra och härska-politik som öppnat vägen för en utveckling som sliter sönder Sudan i oförsonliga motsättningar med grund i klass, etnicitet och stamtillhörighet.
Hoppet om att imperialismen och FN kan vända denna utveckling är en farlig utopi.

Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!