Bushimperiet i kris

2006-09-12 22:05:18




Ödeläggelsen av World Trade Centers tvillingtorn, orsakad av en dubbel flygattack som dödade nära 3 000 människor, är en fruktansvärd tragedi som etsat sig fast i minnet på miljoner människor världen över. Vad som snabbt blev känt som 9/11 förenade arbetare världen över i avsky och skräck.

Men femårsdagen av 11 september 2001 erbjuder också ett tillfälle för Bush och andra att hänge sig åt en grotesk exploatering av dem som dödades i New York. Trots att Bushadministrationen försöker ge sken av motsatsen, har man ingen tanke på anhöriga och vänner till de oskyldiga som dödades.
Istället använder Vita huset femårsdagen för att försöka rikta uppmärksamheten bort ifrån den ödesdigra, träskliknande utrikespolitiken och för att rättfärdiga ännu fler repressiva metoder och imperialistiska aggressioner.

Bushs cyniska spel

I ett cyniskt försök att täcka upp för lögnerna om Iraks påstådda massförstörelsevapen, betonar Bush hotet från ”islamisk fascism”. För att återknyta till hotbilden under kalla kriget, buntar den amerikanska administrationen samman Lenin, Hitler och bin Ladin – som om det skulle finnas minsta likhet mellan ledaren för världens första socialistiska revolution, ledaren för den första tyska fascistiska motrevolutionen och en reaktionär teokratisk ledare!
Även idén om ”krig mot terrorism” är meningslös, förutom som propaganda. Som en amerikansk senator kommenterade: ”Det här är lika lite ett krig mot terrorismen som andra världskriget var ett krig mot blitzkrieg … Terror är taktik, inte vår fiende.”
En del av syftet med Bushs senaste propaganda är att stärka republikanernas stöd inför höstens mellanval.
Terror kan inte reduceras till bombattentat. Sedan 11 september har terrorattentat förekommit på Bali, i London, Madrid och i andra städer, men också Bushs ”shock and awe”-taktik, som användes mot Irak, syftade till att terrorisera befolkningen. Uppskattningsvis 72 000 civila har fått sätta livet till sedan 11 september 2001 som ett resultat av det globala kriget mot terrorism.

Dödlig fattigdom

Om Bush och andra ledare verkligen var bekymrade över tillståndet i världen skulle de prata om ett ”krig mot fattigdom”. Samma dag som tvillingtornen förstördes, uppskattade FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, att 36 615 barn dog till följd av extrem fattigdom. Det är tolv gånger så många som strök med i New York. Men världens fattiga har ingenting att vänta sig av de rika ledarna.
Inte heller i samband med Irak nämner Bush någonting om den humanitära katastrof som fortfarande växer, på grund av det kaotiska läget i ett land som befinner sig på gränsen till inbördeskrig. Situationen beror inte bara på fortsatta attacker från de ockuperande styrkorna, utan också på det inbördeskrig som är under uppsegling, på fruktansvärda sekteristiska bombattentat och de massmord sekteristiska patruller gör sig skyldiga till. En utveckling som skapar storskaliga folkomflyttningar i Irak.

Irak efter 2003

Givetvis vågar inte Bush kommentera den senaste opinionsmätningen, där irakiska medborgare tillfrågades om vilka tre huvudsakliga skäl de trodde låg bakom USA:s invasion. Undersökningen visade att irakier rankade amerikanska oljeintressen högst, följt av byggandet av militära baser och att ”hjälpa” Israel.
För USA-imperialismen har Bushs politik i Mellanöstern inte bara varit ett misslyckande med avseende på det påstådda syftet – den har dessutom på flera sätt försvagat idén om den ensamma supermakten. Även invasionens begränsade, regionala syften, att få kontroll över världens näst största oljereserver och ett strategiskt stärkt grepp om Mellanöstern, misslyckades totalt. Vad Bush alldeles säkert har lyckats med genom sin krigföring i Irak och Afghanistan, är att stärka den regionala ärkefienden Irans position.
Bland de kapitalistiska rådgivare och kommentatorer, som befinner sig utanför Bush- och Blairanhängarnas krympande led, råder desperation. Det finns också djupa motsättningar inom USA:s härskande klass. Inom den amerikanska högern, mellan nykonservativa och mer traditionella konservativa, pågår en hätsk debatt, vilken intensifieras allt eftersom resultatet av Bushs ödesdigra politik rullas upp. Många nykonservativa har överraskats av att politiken har visat sig försvaga USA:s internationella ställning. De försöker nu distansera sig själva från Vita huset – kampen om att två sina egna händer har inletts.

”När gick allt fel?”

Att nyligen pensionerade generaler tidigare i år gick ut och kritiserade vad som pågår i Irak och Mellanöstern, är ingen tillfällighet. Gerard Baker, en brittisk anhängare av Irakinvasionen, frågade sig i mitten av augusti: ”När gick allt fel, George?”. I början av september skrev den välkände brittiske militärhistorikern Anthony Beevor angående Irakinvasionen att ”man förbluffas av att inget ännu gjorts för att skuldbelägga dess strateger”.
Imperialismens strateger diskuterar hysteriskt vad som ska göras åt Irakfiaskot. Vissa argumenterar för Iraks splittring. Andra motsätter sig den planen och pekar på den jättelika blodspillan och den instabilitet en delning skulle innebära, i synnerhet i Bagdad. Man pekar också på de regionala effekterna, särskilt det motstånd som etablerandet av en kurdisk stat i norra Irak skulle väcka i Turkiet och i andra grannländer.
Andra amerikanska strateger pratar om att konstruera en ny irakisk diktatur. I mitten av augusti kom rapporter om att i Washington ”har högre tjänstemän inom administrationen medgett att man överväger andra alternativ än demokrati”. Och det är inget nytt.
Trots allt var Saddam en av Västs viktigaste allierade i Mellanöstern, ända tills han invaderade Kuwait 1990. Under 1980-talet var Irak den tredje största mottagaren av amerikanskt bistånd. Det enda som skulle vara annorlunda nästa gång är att det troligen skulle handla om tre diktaturer i ett delat Irak.
Samtidigt som situationen i Irak följer en neråtgående spiral, rasar också USA:s projekt i Afghanistan samman – och det beror inte bara på det tilltagande våldet mellan talibaner och NATO-styrkor. Karzai-regeringen isoleras allt mer från folket, delvis på grund av den allt djupare klyftan mellan den lilla elit som har skott sig på bistånd och droghandel och de allt fattigare massorna.

Nya repressiva lagar

Bushadministrationen och regeringar i Europa har använt ”kriget mot terrorism” som en ursäkt för att införa nya lagar och förordningar som inskränker de demokratiska fri- och rättigheterna. De har hänsynslöst utnyttjat den skräck 11 september skapat bland arbetare för att legitimera förstärkandet av den kapitalistiska staten och den verkställande makten.
Bush presenterar nu CIA:s hemliga fängelsenätverk, där man gömmer misstänkta som gripits världen över, som ”normalt”.
Redan före invasionen av Irak svepte den största protestvågen någonsin över världen. Misstänksamheten och motståndet mot västs imperialism djupnade i hela världen, vilket speglas av USA-imperialismens prestigeförlust.
I många länder växer nu de anti-imperialistiska stämningarna. Och Irak är inget undantag. Medan den israeliska regeringen besköt Libanon, hölls en protestmarsch i Bagdad. Trots att den amerikanska militären hävdade att bara 14 000 deltog, rapporterade internationell press att hundratusentals marscherade.
För en handfull djupt alienerade och desperata unga muslimer, tog ilskan mot Bush, Blair och deras anhängare sådana proportioner att de var beredda att genomföra självmordsattacker, vilket också inträffade i London i maj 2005.
Men även om socialister förstår den intensifierade ilskan mot USA-imperialismen och den desperata viljan att slå tillbaka, motsätter vi oss bestämt terrorattacker mot civila, oavsett om sådana sker i Amman, på Bali, i London eller Madrid.

Terrorns orsaker

Kort efter 11 september skrev CWI: ”Kaparnas agerande, bin Ladins högervridna och förvirrande program till trots, har sin huvudsakliga förklaring i den känsla av intensivt förtryck som det arabiska folket lever med. Därför kommer inte USA-imperialismens ”krig mot terrorismen” att nå några framgångar så länge som förhållandena som har orsakat terrorismen kvarstår. Det faktum att de här metoderna används reflekterar också den nuvarande svagheten hos marxismen och hos den organiserade arbetarrörelsen. Den försvagningen har delvis sin grund i högervridningen hos de socialdemokrater som styr de före detta arbetarorganisationerna”.
Tyvärr är den svagheten ännu inte kompenserad, vilket har resulterat i att det trots det växande motståndet mot kriget inte finns någon arbetarrörelse som kan ge den ilska många arbetare och unga känner en tydlig antiimperialistisk och socialistisk profil.

USA:s nya korståg

En konsekvens av detta är det växande stödet för ”radikala” anti-imperialistiska rörelser. De får vatten på sin kvarn av Bushs själpåtagna korståg mot i första hand muslimska länder som Irak, Afghanistan och Libanon, Bushs uttalanden om ”islamisk fascism” och den växande fientlighet som riktas mot muslimer i många länder.
Men den politiska islamistiska rörelsen är också den baserad på kapitalismen och, vilket har visats under alla muslimska länders historia, kan inte uppfylla arbetares och fattigas önskningar och behov.
Idag är oppositionen mot ockupationen av Irak, mot kriget i Afghanistan och mot framtida imperialistiska äventyr nyckelfrågor. En internationell massopposition mot Bushs politik spelar en viktig roll. Men om den imperialistiska ockupationen av Irak ska kunna avslutas, krävs en självständig arbetarrörelse med masstöd bland de fattiga i städer och på landsbygden. Och en sådan måste byggas snarast.
Internationellt stöd måste ges till de aktivister som försöker bygga arbetarrörelser och som kämpar för demokratiska rättigheter för alla, inklusive kvinnor, men också för alla nationaliteter och religioner. Socialister kräver genomgripande åtgärder mot den sociala och ekonomiska misären. Detta förutsätter kamp för en socialistisk konfederation i Irak, vilken skulle innebära ett definitivt slut för kapitalism och imperialism.
De senaste fem årens händelser, särskilt ockupationen av och kriget i Irak, provocerade enorma, världsomspännande massprotester och fördjupade den globala radikalisering som redan var på väg. Detta har lagt motståndet mot militarism och imperialistiska krig till de allt starkare protesterna mot nyliberalism, kapitalismens globalisering och den internationella offensiven mot arbetares demokratiska rättigheter och levnadsstandard.

En socialistisk värld

Händelserna efter den 11 september 2001 tydliggör den skräck imperialismen kan väcka. De erfarenheter arbetare och unga kan dra från händelserna kommer att lägga grunden för återuppbyggandet av den socialistiska rörelsen. Bara en sådan mäktig klassrörelse kan i grunden ändra världen, befria den från krig, förtryck, diktaturer och upprepade ekonomiska kriser, genom att störta kapitalismen och ta första steget mot en socialistisk värld.

Uttalande från CWI
11 september 2006

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!