Cable Street 1936: Massblockad stoppade fascisternas marsch

2016-10-05 20:34:43


Gräsrötterna manade till direkt­aktion och lyckades stoppa fascisternas marsch.

I år är det precis 80 år sedan det historiska slaget om Cable Street i London som slutade i en seger för masskampen mot fascism och rasistisk splittring.

Det var den 4 oktober 1936 som tusentals arbetare reste sig i Londons East End för att förhindra att en marsch genom deras område genomfördes av Oswald Mosleys uniformerade fascistiska våldsverkare.

År 1936 var hotet från  fascism och nazism akut.  Tre år tidigare hade Hitler och nazisterna tagit makten i Tyskland och sedan fjorton år tillbaka låg  Italien under Mussolinis fascistiska ­känga. De första striderna i det spanska inbördeskriget hade just börjat i Spanien. De tre kommande åren av blodigt inbördeskrig, trots den spanska arbetarklassens heroism, slutade med att Francos fascister segrade.

I Storbritannien fanns Oswald Mosleys British Union of Fascists (BUF), Svartskjortorna, som skröt med att dess milis bestod av heltidsanställda och som hävdade att man hade 45 000 medlemmar. De  stöddes entusiastiskt av Lord Rothermeres högertidning Daily Mail.

På ett ökänt stormöte vid Olympia i London hade fascisterna lyckats samla uppemot 12 000 personer och däribland 2 000 uniformerade Svartskjortor för att spöa upp alla oppositionella som vågade sig på att sticka upp.

Det var från det året som antisemitismen blev en central punkt i Mosleys propaganda. Det beräknas att nästan hälften av de 350 000 judar som levde i England år 1936 ­bodde i Londons East End (östra London). 

Upptakten till händelserna den 4 oktober för 80 år sedan var en rad möten i östra London där fascisterna försökte piska upp en arbetarklass­opposition mot judar som synda­bockar för den ekonomiska krisen och hävdade att ”judarna” bar ansvaret för det annalkande kriget.

För att konsolidera sin ställning och i syfte att skrämma befolkningen föreslog Mosley en marsch genom East End den 4 oktober i full uniformering. Fas­cisterna skulle samlas på Royal Mint Street och efter en militaris­tisk översyn av trupperna marschera i fyra separata grupper till möten i östra London.

Det blev en omedelbar respons på detta och Jewish People’s Council (Judiska Folkrådet) lanserade en namninsamling som på två dagar fick 100 000 namnunderskrifter med kravet på att marschen skulle förbjudas.  

Oppositionen mot marschen var massiv. Ilskan och beredskapen hos ungdomarna och gräsrötterna in­om rörelsen att agera var inget som deras ledningar levde upp till.

Kommunistpartiet hade sitt ­allra starkaste fäste i East End och dess medlem Phil Piratin valdes 1945 till parlamentsledamot för Mile End. På den gata i Stepney där jag bodde som barn var praktiskt taget alla partimedlemmar. 

En av ledarna för kommunistpartiet i östra London gjorde  dock följande uttalande: ”Om Mosley beslutar sig för att marschera, låt honom göra det. Försök inte skapa oordning.”

Socialdemokratiska Labours ledare George Lansbury tog avstånd från mobiliseringen mot fascisterna och manade ”till lugn och ordning”. Labourledaren rådde ”de som opponerar sig mot fascismen att hålla sig borta från demonstrationen”, och den judiska hierarkin organiserade en sportdag i ett försök att hålla ungdomarna borta från East End.

Oppositionen växte emellertid underifrån. Joe Jacobs, sekreterare i Stepneys kommunistpartiavdelning, krävde direkt konfron­tation med fascisterna. Independent Labour Party (Oberoende Labourpartiet), kommunistparti­ets gräsrötter och judiska grupper i området krävde direktaktion.

Den största judiska bosättningen i East End fanns i dåvarande Fair­clough (nuvarande Henriques) Street. 

Området var tillsammans med dess synagoga med tillhörande inrymda spädbarnsklinik och ungdomsklubbar en organiserings- och rekryteringsbas för kommunistpartiet bland de judiska ungdomarna – det var där min mor mötte min far och värvade honom till partiet. De ville möta fascisterna ansikte mot ansikte i organiserad opposition.

Den 4 oktober exploderade East End. Över 300 000 personer korkade igen östra Londons gator – 50 000 samlades runt Gardners Corner, en butiksplats mellan Aldgate och Whitechapel.

Även på Cable Street upprättades barrikader för att stoppa fascisternas marsch och för att hindra de poliser som försvarade dem.

Om fascisterna hade marsch­erat igenom området skulle det ha blivit den ultimata demonstrationsrutten för BUF:s uniformera­de råskinn. I syfte att förhindra detta beslutade den högsta polischefen att marschen inte kunde fortgå och Svartskjortorna tvingades totalt förödmjukade att backa.

En enad antirasistisk kampanj från  kommunister och den judiska befolkningen på Commercial Road och Cable Street, de katolska irländska hamnarbe­tare som byggde barrikader och andra arbetare jämte unga (som min mamma som då var sjutton år och var tvungen att smyga sig ut att för att kunna delta i kampen) tillfogade Mosley ett stort nederlag som krossade allt hopp han hade haft om att kunna bygga upp ett stort brittiskt fascistparti. 

* Denna artikel är en bearbetad version av en artikel som publi­cerades i Offensiv # 978 den 8 december 2011.


Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!