CWI: Global kvinnokamp för socialism

2016-03-02 12:13:07




En av de mest intressanta diskussionerna på CWI:s (Committee of Workers’ International, den international som Rättvisepartiet Socialisterna är den svenska sektionen utav) världskongress i januari handlade om kvinnors situation i världen och den socialistiska feminismen. Vi fick höra om islamisternas kidnappningar i Nigeria och massmorden på kvinnor ur ursprungsbefolkningen i Kanada, men också om de mest beslutsamma kvinnostrejkerna i Indien och kampen för aborträtten på Irland. Till skillnad från andra inriktningar inom feminismen innebär socialismen en väg för frihet och jämställdhet åt alla.

Mötet försökte både ta fram gemensamma nämnare för kvinnokampen världen över och se särdragen utifrån den specifika genussituationen i olika länder. Det är inte en öst-västfråga. World Economic Forums rapporter om könsklyftor i världen (där arbete, löner, karriärmöjligheter, hälsa, utbildningen och kvinnors deltagande i politiken mäts) visar att de länder som toppar listan efter de nordiska länderna är Irland, följt av Rwanda på sjätte plats och Filippinerna på sjunde. USA är på plats 28, Österrike 37 och Grekland 87 efter Bangladesh. Japan är på plats 101, strax över Mellanöstern.

Inget land har ännu uppnått jämställdhet mellan män och kvinnor, tvärtom. Trots en del framsteg finns det alltför många exempel på myrsteg eller till och med allvarliga bakslag. Kapitalismens återkommande kriser, som finanskrisen 2007-2008 och den därpå följande skuldkrisen, har till stor del lastats över på arbetarkvinnors axlar då löner har sänkts och välfärden har slaktats. 

Bara 75 länder i världen har lagstiftning mot sexuella trakasserier på arbetet, trots att trakasserierna är såpass utbredda. Socialister måste kräva att fackföreningar sätter arbetet mot sexismen i förgrunden. När det gäller våld är familjen forfarande den farligaste platsen för kvinnor. Världshälso­organisationen WHO menar att

en tredjedel av kvinnorna i världen har erfarenhet av våld av en partner eller expartner. Alla kvinnor drabbas av det sexuella förtrycket – om inte av öppet våld så av det synsätt och den objektifiering som förtrycket genererar. Därutöver är arbetarkvinnor dubbelt förtryckta och har svårare att stå på egna ben ekonomiskt.

Det är så många avgörande frågor som vilar på kvinnors axlar och det är därför ingen slump att kvinnor ofta utgör majoriteten av aktivisterna i sociala rörelser. Nu på sistone har vi sett det i till exempel klimatkampen och i stödet till flyktingar. I de svartas rörelse Black Lives Matter i USA det senaste året har kvinnor dominerat, liksom i kampen för 15 dollar i timmen i minimilön. 

Omvänt ser vi hur män dominerar de reaktionära åsiktsströmningarna. Mätningar har visat att Sverigedemokraterna är det största partiet bland män. Bara två procent av de tyska kvinnorna stödjer det nationalistiska, högerextrema partiet Alternative für Deutschland (AfD).

I Israel har rörelsen kring Slut-walks (slampornas promenader, mot sexuella trakasserier) fortsatt med demonstrationer årligen i fyra år. Kvinnor har större självförtroende efter bland annat socialarbetarnas strejker, vilket leder till ett större ifrågasättande av sexismen. Det har ägt rum stora demonstrationer mot mäns våld mot kvinnor i Haifa, Tel Aviv och Jerusalem. 

I Haifa marscherade palestinska och judiska kvinnor sida vid sida mot mäns våld med paroller som ”Sluta döda kvinnor i Haifa och på de ockuperade områdena”. I Ramallah var det 300 som demonstrerade mot våldet i en enskild familj. 

CWI förespråkar och organiserar själv i den mån vi kan kollektiv kamp mot förtrycket. Arbetarkampen pågår, till exempel med historiens största generalstrejk i Indien i september med 150 miljoner deltagare, men kampen är ofta kortvarig och begränsad. Detta har de senaste åren lett till att det bland många feminister, som själva inte har upplevt särskilt mycket kollektiv kamp, dominerar ett individualistiskt synsätt. 

Postmodernismen har sedan tidigare lagt grunden till det, och CWI-mötet diskuterade en del kring identitetspolitik som många av oss socialister stöter på i diskussioner med andra. Att den som berörs av ett förtryck själv måste kämpa är viktigt. Men vi håller inte med om att en individ bara får yttra sig i en fråga där den själv har personliga erfarenheter av att vara förtryckt.

Trygga rum för att diskutera kampen är nödvändigt. Men det är omöjligt att skapa forum som är helt fria från det omgivande samhället. Det kan heller inte bli någon fri diskussion om alla ska tycka lika eller om en bara får yttra sig i en fråga som en själv har personliga erfarenheter av. 

Judy Beishon från Socialist Party (CWI England och Wales) gav exempel på när det har gått för långt. En feministisk studentförening lyckades stoppa standupkomikern Kate Smurthwaites show på ett universitet i London förra året enbart på grund av att de inte höll med om hennes syn på hur sexarbetares liv kan förbättras. Showen handlade inte ens om prostitution.

Friederich Engels förklarade redan på 1800-talet kvinnoförtryckets ur-
sprung som en konsekvens av privat­egendomens, familjens och klassamhällets uppkomst i samband med att människan blev bofast. 

Dessa kopplingar är tydligt i Pakistan som fortfarande präglas av feodala strukturer. Kvinnor behandlas som privategendom, som maskiner för barnafödande. Hedersmord är inte ovanligt. Nyligen dödade en bror sin syster för att hon hade röstat på ett parti som han inte höll med om i senaste lokalvalet. I Sindh-provinsen är snittåldern för giftermål för flickor 12-15 år. 

På grund av machokulturen även bland arbetarmän tvingas arbetarkvinnor att organisera sig i separata fackföreningar. I sjukhusfacket fanns inte en enda kvinnlig ledare trots att de utgör hälften av medlemmarna. De bildade en egen fackförening, likt hur arbetarkvinnornas organisering växte fram även i Sverige för drygt 100 år sedan. 

I den indiska delstaten Kerala gick 10 000 textilarbetare ut i en spontan strejk i september, varav 95 procent var kvinnor. De tjänade bara 34 kronor för tio timmars arbete och krävde en fördubbling och en 20-procentig bonus. Dessa arbetare hade erfarenhet av stalinistiska fackbyråkraters svek och tillät därför inga män att komma i närheten av strejken under 26 dagar. Hela vinsten för företaget stod på spel och genom sin beslutsamhet och sammanhållning vann dessa textilarbetare en total seger. 

Sally Tang Mei-Ching från Socialist Action (CWI Kina/Hongkong/Taiwan) berättade att kapitalismens återinförande i Kina har inneburit påtagliga försämringar för kvinnor. Även om inte maoismen/stalinismen var ett demokratiskt socialistiskt system innebar den perioden ändå förbättringar för kvinnor. Nu finns försök att återinföra konfucianismens kvinnosyn om att kvinnan ska lyda männen i familjen. 

Det råder en massiv propaganda där om att kvinnor måste välja mellan jobb eller familj. Det finns TV-program, understödda av skönhetsindustrin, om de ”överblivna misslyckade” kvinnorna över 27 år som inte har skaffat sig någon man. Då är det kört. Propagandan säger till och med att det är farligt att föda barn efter 30 års ålder. Samtidigt bygger ekonomin på att arbetarna totalt underkastar sig. En fjärdedel av anställningskontrakten ställer krav på att kvinnan inte får gifta sig eller skaffa barn. Det finns 61 miljoner barn som bara träffar sina föräldrar någon gång per år när de kommer hem till byn från de stora industricentren där de jobbar. 

Det ökade kvinnoförtrycket i Kina kan mätas i pengar. År 1990 hade kvinnor 78 procent av mäns löner – idag är det nere på 67 procent. Ett annat fundamentalt mått är hur många kvinnor som har lönearbete, då detta möjliggör en egen försörjning och egen makt vilket sätter igång frigörelseprocesser från den traditionella familjens könsstrukturer. I Kina minskade kvinnors sysselsättningsgrad från 35 procent  år 1995 till 27 procent år 2013. Det är en katastrofal tillbakagång med tanke på landets storlek och att landet under samma tid har upplevt en raketartad ekonomisk tillväxt. Enligt FN är förklaringen en signifikant minskning av kommunalt finansierad barnomsorg, från 86 procent 1997 till 34 procent 2009.

Tillbakagången i Kina och en minskning i jättelandet Indien förklarar delvis av att kvinnors globala sysselsättningsgrad har minskat med två procentenheter, ner till 50 procent sedan år 1995, enligt FN. 

Samtidigt är det viktigt att se att en proletarisering döljs bakom siffrorna. Om jordbruket undantas har kvinnors sysselsättningsgrad ökat. Ytterligare en aspekt är att männens fall i sysselsättningsgrad är större än kvinnors. En tredje faktor är att kvinnor i utbildning har ökat kraftigt under samma period. 

De flesta länder i världen har lyckats avskaffa det gigantiska könsgap som fanns i grundskolan. Också inom den högre utbildningen har det ägt rum en stor förbättring, vilket också innebär stora uppbrott från den patriarkala synen om att kvinnans plats är i hemmet.

Samtidigt som det har skett en materiell kontrarevolution i stora delar av Europa till följd av att politiker har låtit välfärden få betala för bankernas kris går attityder kring sociala frågor åt motsatt håll. Där sker en progressiv utveckling som är stark och som inte låter sig knäckas lätt. Strävan efter jämställdhet upphör inte bara för att politiker plötsligt beslutar sig för att skära ner. 

En sådan brytning är tydlig på Irland. Laura Fitzgerald från Socialist Party (CWI Irland) poängterade att den ekonomiska krisens slag och den ökade sexismen i media har skapat en motreaktion med en ökad radikalisering. En ny generation kallar sig för feminister och har lyft hbtq-frågor. Detta ledde till genombrottet för samkönade giftermål i det strängt katolska Irland i somras och en stark rörelse för rätten till abort. 

Socialist Party på Irland är en del av abortkampen och en drivande kraft i ROSA-kampanjen (for Reproductive rights, against Oppression, Sexism & Austerity). Det finns en sprudlande kraft, där minst 30 personer träffas varannan vecka för att diskutera, ibland uppåt 200. Utöver de stora demonstrationerna har ROSA aktioner som abortpillerresorna till Nordirland som Offensiv har skrivit om tidigare.

På det globala planet har kvinnor ökat kontrollen över sina egna kroppar. Mödradödligheten har halverats på två decennier, kvinnlig omskärelse ifrågasätts och tillgången till preventivmedel ökar.

I Latinamerika mobiliseras tiotusentals ut på gator och torg i kamp för kvinnors rättigheter, hbtq-rättigheter och mot mäns våld. I juni demonstrerade mellan 300 000 och 1 miljon människor i 80 städer runt om i Argentina mot mäns dödliga våld mot kvinnor. I Brasilien bröt den feministiska våren ut i november, ett sammangående av olika rörelser som svarta kvinnor som har höjt sina röster, stora Slutwalks och mot mäns våld mot kvinnor. Parlamentet hade beslutat om att förbjuda abort, till och med vid våldtäkt. Detta ledde till massprotester. 

Jane Barros från LSR (CWI Brasilien) berättade att kvinnor inom vänstern går starkt framåt och att vänsterpartiet P-SOL nu har lika många kvinnor i ledningen som män.

Kampen mot sexism och rasism går hand i hand. Ett av de mest chockerande exemplen på rasistisk sexism gavs av Bill Hopwood från Socialist Alternative (CWI Kanada) om förtrycket mot kvinnor från ursprungsbefolkningen i Kanada.
1 400 av dem har försvunnit utan att polisen bryr sig om att ta reda på vad som har hänt. En bonde hade dödat 50 ursprungskvinnor och det tog 20 år av kamp för att få polisen att gå till botten med detta avskum. 

Inte minst händelserna i Köln på nyårsnatten visar hur antirasismen och antisexismen alltid måste förstärka varandra, något som betonades på mötet. 

Socialistisk feminism har stora möjligheter att växa den kommande tiden. Hoppet som tidigare har väckts för en annan och bättre framtid finns kvar, trots de allt mörkare molnen av militarisering, krig, flyktingkris, klimatkris och ekonomiska motsättningar på världshimlen. Fler kommer att vilja gå vidare från de inledande stegen där den egna frigörelsen står i fokus till att behöva mer förklaringar – varför förtrycks kvinnor, varför kommer alla dessa kriser, hur ser systemet ut och vad är den kollektiva lösningen? 

Socialister kämpar för en omfattande samhällsomvandling där den extrema koncentrationen av makt (genererad av den ekonomiska makten, där 85 män och kvinnor i världen äger lika mycket som hälften av jordens befolkning tillsammans) bryts upp genom att införa gemensamt ägande och demokratiskt styre av de stora delarna av ekonomin, för att på så sätt kunna tillgodose var och ens lika möjligheter att utvecklas till den hen vill bli. 

Könsmaktsordningen är en bärande stomme i det kapitalistiska klassamhällets strukturer för utsugning – vilket betyder att hela systemet måste förändras. Omvänt leder det till att kvinnor och transpersoner kommer att vara en sprängande kraft i arbetarkampen. Kampen mot sexism och diskriminering även inom rörelsen måste tas på största allvar för att göra rörelsen stridsduglig.

Nästa år är det 100 år sedan den ryska revolutionen startade genom textilarbetarnas strejk just på den internationella kvinnodagen. Revolutionen 1917 lyckades avskaffa kapitalismen, men idag är kapitalismen återinförd då det stalinistiska systemet som växte fram i Sovjet var en falsk och odemokratisk så kallad socialism. Att uppmärksamma den internationella kvinnodagen den 8 mars har däremot gjorts hela tiden sedan dess. Så stark är kvinnokampen och den kommer att fortsätta tills friheten är nådd.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!