Danmark 1944: ”Folkestrejk” mot nazisternas ockupation

2010-06-02 13:50:42




När det nazistiska Tyskland invaderade Danmark för 70 år sedan, den 9 april 1940, valde den danska regeringen att inte bjuda något motstånd mot den militära övermakten. I utby­te fick Danmark behålla sitt inre självstyre, medan tyska trupper stationera- des i landet.
Vid det laget hade landet styrts av en koalition mellan socialdemokrater­na och liberala Radikale Venstre i elva års tid. Nu togs även det liberala partiet Venstre och Konservative Folkeparti in i samlingsregeringen. Därmed fördjupades klassamarbetet, vilket ha­de en återhållande effekt på den dans­ka arbetarklassen.
Med de politiska influenserna från Nazityskland i ryggen kunde samlingsregeringen driva igenom arbetarfientliga tvångslagar inom mindre än en månad efter den tyska ockupationen. Dessa lagar innebar lönestopp, strejker illegaliserades, ett införande av underbetalt tvångsarbete och omfattande sociala nedskärningar. Det blev inledningen till kraftigt stigande vinster för det danska storkapitalet, som gärna samarbetade med Hitlers Tyskland.
När Hitler invaderade Sovjetunionen 1941, bildade delar av det danska storkapitalet det så kallade ”Arbetsutskottet för främjande av danska initi­ativ i östra och sydöstra Europa” för att organisera en tänkt dansk delaktighet i den koloniala utplundringen av det ockuperade Sovjetunionen. Den danska samlingsregeringen gav sitt stöd genom att ansluta Danmark till den antikommunistiska naziledda s k ”Anti-Komintern-pakten”.

Men socialdemokraternas klasssamarbetspolitik kunde inte hålla tillbaka den danska arbetarklassen hur länge som helst. Vreden mot nazisterna och den arbetarfientliga politiken nådde snart kokpunkten. De som först hamnade i fokus för de danska arbetarnas raseri var, föga förvånan­de, de danska nazisterna.
Det danska nazistpartiet DNSAP  hade fått tre mandat i folketinget i va­let 1939. Partiledaren Fritz Clausen, som kommit från Konservative Folkeparti, hoppades kunna ta över styret i Danmark när tyskarna tågade in i april 1940. Men tyskarna fick snart klart för sig att ett direkt nazistyre i Danmark skulle riskera att provocera fram ett folkuppror.

De danska arbetarna visade redan från början en absolut nolltolerans med de inhemska nazisterna. Arbetarna tillät inte ens de danska nazisterna att genomföra en liten parad i Köpenhamn på hösten 1940. Historikern K. A. Adrup skriver i sin bok Den nionde april: ”Tyska journalister hade kommit till stan för att bevittna Clausens triumftåg. Vad de istället fick se var hur köpenhamnarna pryglade upp sina hemmanazister efter noter. Tysk polis fick rädda Clausen och hans män undan folkets vrede.”
Ännu värre blev det när samlingsregeringen i slutet av juni 1941 lät bil­da ”Frikorps Danmark”, en dansk frivillig militärstyrka som skulle delta i Hitlers antikommunistiska korståg mot Sovjetunionen.
Även om ”frikåren” skyltade med en icke-nazistisk chef, blev danska nazister i majoritet i denna rent politiska militärstyrka. Att den underställdes det nazistiska SS gjorde förstås inte de danska arbetarna mer välvilligt inställda.
När de danska nazisterna kom hem på permission möttes de av utbrett förakt från arbetarmassorna. Vid upprepade tillfällen blev frikårister överfallna och misshandlade av grupper av arbetare. Därefter trap-pades den danska motståndskampen upp.
I Aalborg blev sju danskar dödade och många skadades i våldsamma gatuslagsmål mellan arbetare å ena sidan och lokala nazister och tyska soldater å den andra sidan. I Odense lade arbetare ner arbetet för att kunna spöa upp lokala nazister på heltid. Trots att tyska trupper sattes in mot arbetarna, gick de inte tillbaka till arbetet förrän de segrat – de tillförsäkrades lön för strejkdagarna och tyskarna belade si­na trupper med kasernförbud på fritiden.

År 1943 började den väpnade grenen av motståndsrörelsen – kommunistledda BOPA och det mer borger- ligt inriktade ”Holger Danske” – trappa upp sin verksamhet. Bland an­nat utfördes sabotagedåd mot det danska storkapitalets affärer med Nazityskland.
I augusti 1943 sprängde motståndsrörelsen ett fiskpackhus i Es- bjerg med 100 000 fisklådor avsedda för tyskarna. Ockupationsmakten svarade med att införa lokalt utegångsförbud, men arbetarna slog tillbaka med en generalstrejk som lam- slog hela fiskeindustrin. Efter bara några dagar tvingades tyskarna upphäva utegångsförbudet.
Den intensifierade motståndskam­pen bidrog till att samlingsregeringen blev alltmer isolerad, och snart insåg tyskarna att de inte längre hade någon nytta av denna. Den 29 augusti 1943 avsatte tyskarna helt sonika samlingsregeringen och tog själva över den direkta kontrollen av landet.
Samlingsregeringen hade försvarat sitt samarbete med nazisterna med att danska intressen därigenom kunde skyddas. I själva verket var det bara storkapitalets vinster och de danska nazisterna som hade skyddats.
De danska judarna blev heller inte räddade av samlingsregeringen – de räddades av motståndsrörelsen. Ge­nom en källa inom ockupationsmakten blev judarna varnade i förväg, och när nazisterna inledde sin razzia på kvällen den 1 oktober 1943 hade alla danska judar gått under jorden. Un­der de första nätterna i oktober fördes praktiskt taget samtliga Dan- marks 6 000 judar över till Skåne av en improviserad flotta av fiskebåtar, lustseglare och roddbåtar från båda sidor av Öresund.

Under det följande året avlöste sabotagedåd från motståndsrörelsen och vedergällningsåtgärder från ocku-pationsmaktens sida varandra. Ett av de mest uppmärksammade attentaten utfördes den 22 juni 1944 av BOPA mot Riffelsyndikatet, som gjorde sto­ra pengar på vapentillverkning åt Nazityskland, i Köpenhamn.
Som hämnd för detta, beslöt nazisterna att ”straffa folket” genom att tre dagar senare låta bränna ner Köpenhamns tivoli. Samtidigt infördes utegångsförbud i Köpenhamn. Detta utlöste en av de mest omfattande strejkerna under hela kriget – den sto­ra folkestrejken i Köpenhamn.
Den 26 juni 1944 beslöt arbetarna vid storvarvet Burmeister & Wain vid ett stormöte att gå ut i politisk strejk. En våg av strejker spred sig inom loppet av några timmar över hela Köpenhamn, och när klockan blev åtta på kvällen vägrade köpenhamnarna att åtlyda utegångsförbudet.

För ockupationsmakten var detta någonting helt obegripligt. Utegångsförbud rådde – och det myllrade av folk på gatorna. Här och där började man tända bål på gatorna och bryta upp stenläggningen för att bygga barrikader. Så småningom lyftes spårvag­nar från skenorna och vältes tvärs öv- er gatorna. Det blev omöjligt för tyskarnas militärpatruller att ta sig in i flera stora stadsdelar. I dessa områden gjorde arbetare metodiskt upp räkningen med kända nazister.
Ockupationsmakten upptäckte hur maktlös den var mot detta kompakta folkliga motstånd. Det skulle ha varit lönlöst att börja skjuta – och patrullerna kunde ju inte ta sig fram. Den 30 juni stod miljonstaden helt stilla. Det var generalstrejk. Arbetarna vid gas-, vatten- och elverken såg till att köpenhamnarna fick vad de behövde i den vägen, men i övrigt stod allting stilla. Till slut fick ockupations­makten ge med sig. Utegångsförbudet hävdes helt och den hatade Fri- korps Danmark fick permanent kasernförbud.
Under resten av kriget – fram till i maj 1945 – höll sig de tyska soldater­na och de danska nazisterna på sin kant så gott de kunde. Den danska erfarenheten under andra världskriget visar å ena sidan på det illusoriska i att åstadkomma något gott genom klasssamarbete, och å andra sidan hur en beslutsam masskamp kan vinna viktiga segrar även mot en skoningslös förtryckarmakt som Nazityskland.
Christer Bergström

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!