Vart femte år ger kommunen driften till det företag som har det lägsta priset.I april ska Liselott Lööf AB (LLAB) med ett bud 2,6 miljoner kronor lägre än det näst lägsta ta över tre stadsdelar där andra företag idag opererar.
De som får betala priset är arbetarna. LLAB vill både sänka lönerna och höja arbetsbelastningen. På Östermalm skulle sex bilar bli fem, med lika stort upptagningsområde. Under våren ska sophämtningen i ytterligare fem områden i Stockholm upphandlas.
LLAB-avtalet innehöll månadslön istället för det poängsystem som finns i kollektivavtalet. Med poängsystemet kvar borde man få en lön på uppåt 38 000 kronor för de utökade arbetsuppgifterna, men LLAB:s plan ger bara cirka 28 000 kronor, alltså en löneminskning motsvarande 10 000.
Fackförbundet Transport har stämt LLAB till Arbetsdomstolen för detta kontraktsbrott och även ogiltigförklarat uppsägningarna av de arbetare som vägrat skriva på det nya av- talet.
Sverige har till skillnad från andra EU-länder ingen lag som skyddar de anställda vid upphandlingar.
Transport har visat att detta leder till lönedumpning.
Vid en granskning av upphandlingar i 31 kommuner visade det sig att i 27 hade lägsta pris vunnits. ”Detta gör att de anställda upplever sig vara handelsvaror”, skriver Transport på sin hemsida och påpekar också att biltrafikarbetsgivarnas boss Peter Jeppsson ”i generella ordalag anser att sänkta löner bör kunna vara en metod att säkra företagets överlevnad”.
Strejkens kravlista innehöll följande:
– Använd den moderna/uppdaterade versionen av poänglistan.
– Belastningstak på 265 000 poäng (idag jobbar man 300 000 poäng). Det praktiska arbetet med att minska de trakter som lider av alltför stor belastning skall upptas med omedelbar verkan samt att datum sätts när det skall vara klart.
– Alla nya typer av sopbehållare skall prövas, poängsättas och godkännas innan det förs in i poänglistan och hämtning kan ske.
– Fast anställning, d v s alla följer med vid entreprenörsskifte. Detsamma gäller vid en förlängning av avtal. Detta skall gälla samtliga entreprenörer.
– Alla skall vara med när arbetet återupptas efter strejken.
Stöd från andra arbetare. Gruvfacken inom LKAB, Gruv 4:an och Gruv 12:an, med sin historia av framgångsrika strejker i ryggen, har i ett gemensamt uttalande solidariserat sig med sopstrejken som nu pågår i Stockholm.
”Arbetarna är värda mer och skall inte behöva få försämrade arbetsförhållanden och sämre lön. Självklart att det skall vara lika lön för lika arbete. Er kamp är också vår kamp. Stå på er!”, hälsade gruvarbetarna. Något som mottogs med varma applåder när sopstrejkens andra dag inleddes.
Senare samma dag anlände bussföraren Petri Myllykoski med fyra listor med namnunderskrifter till stöd för strejken.
– Trafiksektionens årsmöte (Kommunalarbetarförbundet i Stockholm) kunde inte som organisation ställa sig bakom stöduttalandet. Man menar att det inte är tillåtet, men alla som var med på mötet skrev som enskilda arbetare under listorna, berättade Petri i sin appell till sopgubbarna.
Strejkdag 1: Massiv uppvisning av sophämtarna, total uppslutning i strejken mot lönesänkning och sopföretagens handel med arbetskraft.
Alla 60 sopbilar i Stockholm stad står stilla idag, parkerade på den gemensamma strejkplatsen vid Ragnsells och Hellstens i Högdalens indu- striområde.
Mitt bland bilarna står de 150 soparbetarna samlade och fast beslutna att strejka tills de fått igenom sina krav. Strejken har en omedelbar brutal effekt. Varje bil tar in 15 ton sopor per dag.
– Vi har en snittlön på kanske 30 000 kronor i månaden, lönespridningen skapar stora skillnader de senaste åren. I förorterna är det lägre. Men då ska man veta att vi jobbar jämt och ansvaret för att soporna blir insamlade ligger helt på oss. Vi får inte ledigt röda dagar, som alla andra har. Tar vi ledigt måste vi göra jobbet på helgen istället. 2008 till exempel fanns det åtta röda dagar, då jobbade vi.
– Det är ett otroligt tungt jobb. Jag är 36 år och redan utsliten, rygg och axlar pallar inte. Pensionsåldern ligger vid 40 år. Men vi gillar vårt jobb, det är fritt. Vi vill kunna jobba med det hela livet, om det belastningstak vi kräver införs. Vi är beredda att ta lägre löner för att få igenom ett rimligt arbetstempo, men inte tvingas jobba 20 procent mer för lägre lön än idag.
Strejkdag 2: Även den andra strejkdagen är uppslutningen bland sophämtarna total. Solen skiner för första gången på en vecka och stämningen är på topp. Man har laddat upp med värmebrasor i oljefat och korvgrillning.
Rättvisepartiet Socialisterna kommer med pappskivor och spritpennor för att göra plakat, vilket fyra strejkande genast sätter igång med. Strax smyckas platsen av skyltar som uppmanar alla som åker förbi att tuta till stöd för strejken. Och det tutas för fullt (och plingas, på cykelklockan).
Strejken inleddes i fredags och sopbergen har växt under helgen.
– Nu är det sopor överallt, det är totalt proppfullt vid det här laget, berättar en sophämtare som varit ute och kört en av de samhällshämtningar, på sjukhus, äldreboenden och dagis, som de strejkande själva beslutar om.
Cheferna kör också hämtningar, det de klarar av och hinner med. Deras prioriteringar ligger på lyxrestauranger som Berns och Riche. Efter- som de strejkande inte kunnat ta ut bilarna den här dagen försöker sopföretagen utföra en del arbete med hjälp av bemanningsföretag. Men detta är inget som oroar de strejkande.
– De kan göra bara kanske 10 procent av jobbet, resten klarar de inte. Redan i fredags var det en bemanningskille som slog ut tre framtänder när han fick ett av sopkärlen mot sig. De vet inte vilka nycklar som går vart, hur rutterna ser ut, portkoder m m, berättar flera av arbetarna, som alla vill vara anonyma.
– Vi hoppas att vår attityd sprider sig till hela Sverige, att arbetare vågar säga ifrån. Det hjälper inte att sitta ner och vara tyst. I Sydeuropa strejkas det men här är det alldeles för tyst. Det är bara pamparna som tjänar på upphandlingssystemet.
– Vi är inga handelsvaror. Vad kommer att hända med arbetarklassen om vi hela tiden puttas längre och längre ner? Vi soparbetare var inte så samlade och starka förut, men nu är vi det. Man inser att vi måste hålla ihop för nästa gång är det ens egen tur att bli upphandlad.
Elin Gauffin
