”Tio dagar som skakade världen”, skrev den brittiska tidningen Guardian nyligen om den revolution som har spridit sig från Tunisien, till Egypten, till Bahrain, till Libyen,till Jemen, Djibouti och Marocko.
Den revolution som inleddes med att en desperat och heroisk tunisisk torghandlare brände sig till döds har nått hela Mellanöstern och Nordafrika – och den har ännu inte slutfört sitt arbete; Libyens blodiga regim sitter fortfarande kvar vid makten.
Eftersom den stora majoriteten av befolkningen i Libyen ser ut att ha vänt sig emot regimen, är det emellertid osannolikt att det ensidiga inbördeskrig som Gaddafi har inlett kan stoppa proteströrelsen.
De extremt utsugna arbetarna och fattigbönderna har fått nog av de olika diktaturerna, från kungar till ”vanliga” envåldshärskare. Liksom för massorna under den franska revolutionen för mer än tvåhundra år sedan är deras slagord ”Darra tyranner – folket kommer”.
Som i alla revolutioner har massorna nu förlorat sin rädsla för även de mest brutala diktatu-rerna och när det händer kan ingen repression i världen hindra att historiens hjul snurrar.
Detta visar inte minst de senaste dagarnas uppror i Libyen, som har splittrat armén.
Nu ser det ut som om de stamhövdingar som tidigare har stått bakom regimen och delar av armén har gått över till massornas rörelse.
Det är sant att det finns stora skillnader mellan de länder som har smittats av revolutionens ”vi-rus”, men det som förenar dem är de sociala villkoren och avsaknaden av grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Bland befolkningarna i de länder som har dragits med i revolutionens malström finns en gemensam känsla av att alltför länge ha tvingats leva under förnedring och omänskligt förtryck. Något annat gemensamt är också att de alla har åskådliggjort de ”lagar” som verkar i varje revolutionär utveckling – det är en pro- cess av revolutionär framryckning, men också av kontrarevolution.
Diktaturer, inklusive de kung-ar som falskeligen påstår sig vara mindre ”auktoritära”, har tagit till skoningslöst våld för att försöka krossa oppositionen. Dessa attacker har dock bara drivit revolutionen framåt. Regimens våld har fördjupat krisen och lett till att än fler har gett sig ut på gatorna, vilket utvecklingen i exempelvis Bahrain visar. Efter massakern i huvudstaden Manama steg antalet demonstranter. ”Vi bryr oss inte om de dödar 5 000, regimen måste falla”, förklarade en demonstrant.
Instinktivt motsatte sig massorna en religiöst sekteristisk splittring, vilket riskerade att bli en följd av massakern på främst shiamuslimer. Tillsammans gick massorna ut på gatorna och ropade: ”Nej till Sunni – nej till Shia: Vi är alla Bahrain, ned med kungafamiljen Khalifa!”.
Att läget är mer laddat i Bahrain än i andra Gulfstater beror såväl på den ruttna feodala eller halvfeodala regimen som på repressionen och att man använder sig av legosoldater. ”Vårt kungahus använder utländska legosoldater för att mörda sitt eget folk”, som en människorättsaktivist i Bahrain sa till nyhetsbyrån Reuter den 19 febru- ari.
Även i Libyen uppges den drygt 40-åriga Gaddafiregimen ha använt sig av legosoldater mot demonstranter. Legosoldater kom- mer dock inte att rädda Gaddafi eller hans son, som hotade med inbördeskrig om inte demonstranterna gav upp sitt motstånd.
Protesterna i Libyen har nu även nått huvudstaden Tripoli. I måndags attackerades tv-stationen. Även i Tripoli börjar demonstranterna förlora sin rädsla, men för att undvika att falla offer för regimens styrkor och krypskyttar har de hittills genomfört sina protestaktioner efter mörkrets inbrott.
I en eller annan form hotar den revolutionära ”smittan” alla eller nästan alla de 22 arabiska regimer som idag sitter vid makten. I Algeriets huvudstad Alger mobiliserades 30 000 poliser mot demonstranterna. Det blodiga inbördeskriget för 14 år sedan finns fortfarande kvar i män- niskors medvetande, men till och med här är president Boute-flikas regim under belägring.
I Marocko, vars kung Mohammed ända fram till helt nyligen brukade skryta om att hans land var mer stabilt än andra på grund av den ”demokrati” som finns, har massornas missnöje brutit ut.
Den revolutionära processen kommer att, eventuellt med viss försening till en del länder, fortsätta att spridas runt om i denna del av världen. Samtidigt har masskampen gett nytt självförtroende åt det palestinska folket och har försvagat den israeliska härskande klassen och dess uppbackare i bland annat London och Washington. Trots den brittiska regeringens alla försök att distansera sig från Gaddafi och Bahrains kungafamilj, kan inget dölja att det är brittiska vapen som använts för att stoppa massornas revolution.
Den palestinska myndigheten – vars ledare stödde Mubarak – kommer också att hamna under allt starkare tryck från massorna på Västbanken och i andra palestinska områden.
Det hashimitiska kungadömet i Jordanien befinner sig också under allt större press, trots att kung Abdullah försöker ge sken av att ”lyssna”. Liksom i resten av Mellanöstern är korruptionen utbredd i Jordanien och den återuppväckta rörelsen för grundläggande förändringar kan ut- vecklas till en kraft som kan utmana kungafamiljen.
Inte heller den syriska regimen sitter – trots den skenbara avsaknaden av en proteströrelse som kan hota regimen – säkert. Tidigare har den syriska regimen kunnat använda sig av massterror för att slå ner oppositionella rörelser. År 1979 massakrerades tiotusen medlemmar av Muslimska brödraskapet i staden Aleppo, en blodig händelse som varit en viktig orsak till att massorna inte öppet har vågat att visa sitt missnöje.
Som händelserna i Egypten, Bahrain och Libyen visar, kan emellertid inte regimens terror ensamt hejda den revolutionära vågen.
Detta är inte bara en rörelse för demokratiska rättigheter, utan också att förändra livsvillkoren för arbetare och småbönder i synnerhet, liksom för medelklassen som ideologiskt och materiellt kvävs av diktaturens tvångströja.
Marken brinner även under den repressiva iranska regimen, som först försökte påstå att dagens revolutioner är ett eko av den iranska revolutionen 1979. Men när de iranska massorna på nytt marscherar mot den iranska diktaturen möts de av samma brutala järnnäve som har använts mot demonstranter i andra länder. Den iranska regeringen och revolutionsgardet har ett direkt materiellt intresse av att regimen sitter kvar. De har varit bland dem som tjänat mest på utförsäljningen av statliga tillgångar och de kommer att vara beredda att kämpa tillsammans med Mahmoud Ahmadinejad för att behålla sin makt och sina rikedomar. Det är möjligt att den iranska regimen fortfarande kan räkna med stöd från de som fruktar att en försvagad regim öppnar dörren till ett ingripande från västimperialismen.
Även den egyptiska arméns kontrollerade emellertid industrier och banker och möjligheten för Mubaraks regim att få stöd hos en del av befolkningen var inte helt uttömt. Det i sig var dock inte tillräckligt för att rädda regimen när en folkmajoritet var fast besluten att kämpa för en förändring.
Revolutionen i Mellanöstern och Nordafrika entusiasmerar och uppmuntrar arbetare och fattiga världen över. Den mäktiga proteströrelsen för att försvara de offentlig anställdas fackli- ga rättigheter i delstaten Wisconsin i USA har inspirerats av revolutionen i Egypten och andra länder.
Störtandet av diktaturer är bara första steget. Uppnåendet av demokratiska rättigheter skulle utgöra ett stort steg framåt.
Resterna av den gamla regimen finns dock kvar, det gäller särskilt statsmakten, vilket framgår av arméns och polisens fortsatta inflytande och repression i Egypten och i Tunisien.
Revolutionen kan bara lyckas om kampen för social befrielse och demokrati spränger kapitalismens och godsägarväldets ramar. Ett samhälle som garanterar arbete åt alla, demokrati och ett slut på korruptionen kan endast byggas på grundvalen av en socialistisk federation i Mellanöstern.
Vi måste göra allt som står i vår makt för att stödja och bidra till att massornas kamp i Mellanöstern och Nordafrika slutar i seger. Framförallt gäller det att göra detsamma i våra egna länder, Europa och resten av världen – ta kamp för att avskaffa ka- pitalismen och forma en socialistisk framtid.
Peter Taaffe
