Det syriska inbördeskriget som på allvar har flammat upp denna sommar har gett upphov till mycket skilda bedömningar inom den svenska vänstern. På Kildén & Åsmans blogg kritiseras min (AJ) och Rättvisepartiet Socialisternas (RS) varning för det syriska inbördeskrigets alltmer religiöst-sekteristiska utveckling i artikeln ”Slaget om Aleppo – Syrien sjunker ned i tilltagande kaos” (Offensiv nr 1 010). Enligt Benny Åsman, en veteran i Socialistiska Partiet, ger AJ ”en alltför negativ bild av hur det väpnade motståndet mot regimen ser ut, vilka kämparna är och hur stort inflytande jihadisterna har”. Själv ser han ”mycket få exempel på ’sekteristiskt våld’ mot de minoriteter, kristna, druser, alawiter och kurder”, som enligt AJ ”har goda skäl att frukta de sunnimuslimska stridsrop som alltmer dominerar i upproret. Ordet ’dominerar’ betyder vad det betyder, inte lite grann eller marginellt utan just dominerar”.
Åsman håller inte med: ”Tvärtom” slår han fast.
Åsman, som blundar för vad han inte vill se, antyder också att vi förvanskat innebörden av en artikel i The Guardian om inbördeskrigets tilltagande sekterism av Gaith Abdul-Ahad. Men dennes kommentarer i artikeln gäller inte som Åsman hävdar bara situationen i staden Deir el-Zour i östra Syrien:
”Religiös och sekteristisk retorik har från ett tidigt skede tagit en ledande roll i den syriska revolutionen. Detta beror delvis på behovet av utländskt stöd med pengar och vapen, som kanaliseras genom väletablerade muslimska nätverk, och delvis på att religionen ger ett värdefullt stridsrop till kämpar, som lovar martyrskap och frälsning.En liknande bild ges nu från krigets Aleppo av till exempel journalister från The Guardian, Reuters och Washington Post.
Nästan varje rebellbrigad har adopterat ett sunni-religiöst namn med en retorik som glorifierar jihad och martyrskap, även när brigaderna leds av sekulära befälhavare och bemannas av kämpar som knappast ber.”
Enligt Erika Solomon (Reuters 8 augusti) accepteras utländska jihadister även inom Aleppos 2 000 man största och starkaste Tawhid-brigad som i sin tur är består av dussintals miliser inom den Fria syriska armén. Till de jihadister som enligt Washington Post (20 augusti) ingår i brigaden, med 300 man i Aleppo, hör de mest ryktbara Jabhat al-Nustra (”Fronten till skydd för folket i Levanten”), som tagit på sig en rad bombdåd i Damaskus och Aleppo och är den enda grupp i Syrien som publicerar uttalanden på samma nätforum som al-Qaida. Enligt gruppens egna uppgifter ingår även utländska frivilliga från Marocko, Libyen, Tunisien och Libanon.
Enligt en talesman för Aleppos revolutionära råd, som uttalar sig i Washington Post, uppfattas Jabhat al-Nustra ”som hjältar”, då ”de slåss utan fruktan eller tvekan”.
En annan av de mest resursstarka miliserna, som uppges inkludera många utländska jihadister, men sägs operera vid sidan av den Fria syriska armén, kallar sig Ahrar al-Sham, ”Syriens fria män”.
Än har regimen ett övertag när det gäller urskiljningslöst våld. Dessvärre hopar sig dock alltfler vittnesmål om utomrättsliga avrättningar, hämndaktioner och folkfördrivning från den väpnade oppositionen.
Ingen kan förneka att det väpnade upproret nästan helt bemannas av kämpar ur Syriens sunni-muslimska majoritet, där religiösa slagord och svarta fanor dominerar i brist på andra program än att regimen till varje pris måste bort. På betongen i de krigshärjade delar av Aleppo som kontrolleras av rebellerna dominerar graffiti med paroller som ”hej avfälliga regim, det islamistiska Syrien kommer” och ”folket kräver Sharia-lag”.
Även en så kallat moderat FSA-kommendant, Abu Bakr, som säger sig vara oroad av de extremister han samarbetar med, vill ha en islamisk stat på sikt, men först efter ”återställd stabilitet och nationell dialog”. Det är ett budskap som inte lär lugna det till stor del sekulära Aleppo eller stadens talrika minoritetsgrupper.
Om demonstrationerna var få och kortvariga i Syriens största stad innan inbördeskriget nådde Aleppo har de så gott som upphört nu.
Enligt Åsman, som anser att vi överbetonar det ”tilltagande våldet”, missar RS/AJ att de civila fredliga aktionerna ökat i antal det senaste året. Men även om detta var fallet innan den nya fasen av väpnad offensiv sedan mitten av juli, tyder allt på att denna har fått en rakt motsatt effekt. Det civila samhällets engagemang tvingas nu koncentrera sig på nödhjälp till de värst drabbade snarare än på regimkritiska protester.
Enligt Los Angeles Times ifrågasätter även oppositionsaktivister om inte det väpnade upproret i Aleppo var baserat på en grov felkalkyl. Enligt en kristen oppositionsaktivist håller många av stadens internflyktingar rebellerna ansvariga för katastrofen, trots det grova övervåldet från regimen.
”70 procent av flyktingarna här är för regimen, eller i varje fall för stabilitet. Vi hjälper folk som fortfarande stödjer regimen”, citeras en rektor för en skola i Aleppo som förvandlats till flyktingläger.
Antalet Aleppobor i den väpnade kampen tycks också vara få, medan flertalet av de stridande är fattiga unga män från landsbygden. ”Var är Aleppoborna? Om man samlade alla kämpar här, så är bara två av dem från Aleppo”, citeras en bitter ingenjörsstuderande från Idlib som kämpar vid fronten till den strategiska stadsdelen Salahuddin, som tycks ha återtagits av regimen.
En av de Aleppobor som anslutit sig till den väpnade kampen med förklaringen att ingen längre går ut i fredliga protester medan granaterna regnar klagar samtidigt bittert över att stadens oppositionella aldrig fick någon förvarning om offensiven.
Det är ingen tvekan om att det syriska upproret uppstod som en berättigad och genuin, folklig rörelse i mars 2011 mot social nedrustning, fattigdom, arbetslöshet och Assadregimens 40-åriga diktatur, inspirerad av den ”arabiska vårens” revolutioner i Tunisien och Egypten. Utan tvekan föddes också det väpnade motståndet ur ett legitimt behov av att försvara proteströrelsen och dess lokala fästen mot regimens våld.
Desto viktigare var enligt vår mening att dessa självförsvarsgrupper ställs under demokratisk kontroll av arbetare och lokalbefolkning, till skydd för alla civila oavsett folkgrupp. RS stöder de fickor av sådant motstånd som fortfarande kan finnas mot såväl Assadregimens diktatur som mot sekteristiska miliser inom och utanför den Fria syriska armén.
En sådan tendens syns till exempel i de områden i norr som domineras av kurder, där de rivaliserande partierna som det Demokratiska unionspartiet PYD och det Kurdiska Demokratiska partiet försöker ena sig om att upprätta ett lokalt självstyre som håller armlängds avstånd till såväl Assadregimen som det FSA som till stor del domineras av Muslimska brödraskapet med stöd av Turkiet.
Det är när detta skrivs omöjligt att spå hur länge Assadregimen kan bestå. Men hur regimen faller och vad den ersätts av är minst lika viktigt för Syriens arbetare och fattiga som att den faller.
Även om Assad snart skulle falla är så djupa sekteristiska sår upprivna att det i värsta fall kan bli en utveckling i större skala som liknar det 15 år långa libanesiska inbördeskriget där Syrien splittras upp i kantoner som var och en försvaras av sina egna rivaliserande miliser – till exempel att alawiterna med eller utan Assad fördrivs och samlas kring sina traditionella kärnområden norr om Libanon runt staden Latakia.
Många andra, till exempel ur de kristna minoriteterna, har redan börjat överväga att lämna Syrien för gott.
Inte ens en spridning av inbördeskriget till Libanon och Turkiet kan uteslutas, eller ännu värre att Israel skulle attackera Iran och Libanon eller USA gå in militärt i Syrien för att, som det kanske skulle heta, säkra upplagen av kemiska vapen.
Till skillnad från i Tunisien och Egypten har det syriska upproret saknat det samlande kitt av oberoende strejkrörelser och fackföreningar som kunnat samla arbetare bakom tydliga krav på en fundamental demokratisk, social och ekonomisk förändring. Därmed har ett politiskt vakuum funnits som snart börjat fyllas av provästliga exilgrupper, samlade i Syriens nationella råd, och en alltmer omfattande inblandning med vapen, baser, pengar, propaganda, frivilliga kämpar och underrättelsetjänster från reaktionära grannstater som Turkiet, Saudiarabien och Qatar, och bakom dem Hillary Clinton, USA och de gamla kolonialmakterna Frankrike, England o s v.
Det syriska inbördeskriget har utvecklats till ett slagfält av våld, där utländska makter via lokala och regionala ombud ser en chans att åter kunna behärska regionen på basis av religiös och nationell söndring.
Samtidigt har den period av revolution och kontrarevolution som inleddes i Tunisien och Egypten bara börjat. Nya kampuppsving, som kan skingra de dimmor som skymmer sikten inte bara för Benny Åsman, med nya möjligheter för oberoende arbetar- och vänsterrörelser, kommer att uppstå i regionen, liksom även i Syrien. Dessa kommer att hämta nytt bränsle ur nödvändigheten att bryta den demokratiska, sociala och ekonomiska återvändsgränd som idag erbjuds av såväl religiös sekterism som av imperialismens nya inblandning.
Arne Johansson
