Den ryska revolutionen 1917 innehåller lärdomar även för idag, inte minst för revolutioner i den före detta koloniala världen. Likheterna med Ryssland är stora i länder med svag kapitalism, där en liten klick jordägare dominerar på landsbygden, med olösta nationella frågor och där arbetarklassen är i minoritet.Ryssland i början av 1900-talet täck-
te en sjättedel av jordytan, men stod bara för tre procent av världsproduktionen. Landet var beroende av utländskt kapital för investeringar, mån- ga industrier var multinationella.
Tsarens regim var en enorm hämsko, men den svaga borgerligheten fruktade arbetarklassen och massorna på landsbygden mer än de fruktade tsaren.
Ur analysen av Ryssland utvecklade Trotskij teorin om den permanenta revolutionen. Den konstaterade att borgarklassen i Ryssland var för svag för att klara den klassiska borgerliga revolutionens uppgifter, som under den franska revolutionen 1789-1810.
En av dessa uppgifter bestod i att lösa jordfrågan, d v s att avskaffa det feodala godsägarväldet. Men i Ryssland var borgarna i städerna ofta desamma som jordägarna, vilket gjorde att borgarna inte kunde lösa jordfrågan. På motsvarande sätt stod borgarklasserna i de förtryckta nationerna – Polen, Finland, Ukraina – i beroendeställning till Moskva och var alltför rädda för massorna för att leda en verklig nationell befrielsekamp.
Borgarklassen var inte heller ka-pabel att störta tsaren och införa någon form av modernare regim som skulle gynna en snabbare ekonomisk utveckling.
Trotskijs slutsats blev att arbetarklassen måste stå i ledningen för revolutionen. Den stora bondemassan måste vinnas över på arbetarnas sida med ett program för en jordreform. Med arbetarna som enda kraft som kan genomföra de borgerligt-demokratiska uppgifterna kommer revolutionen oundvikligen att gå över till si- na socialistiska uppgifter.
Trotskij var genom denna betoning tydligare än Lenin, som fram till 1917 använde den öppnare formuleringen ”arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur”, även om han hela tiden underströk att arbetarklassen måste vara oberoende gentemot borgarna. Detta till skillnad från mensjevikerna, som menade att de borgerligt-demokratiska uppgifterna måste slutföras av borgarklassen med arbetarnas stöd.
Den ryska revolutionen bekräftade Trotskijs analys. Under perioden från februari, när tsaren störtats, till oktober genomfördes inte en enda av den borgerliga revolutionens uppgifter. I syfte att smutskasta bolsjevikerna har t ex historikern Peter Englund talat om ”den folkliga februarirevolutionen”. Men efter februari fortsatte första världskriget, jorden var kvar i godsägarnas ägo och svälten förvärrades. Det var först oktoberrevolutionen, arbetarnas maktövertagande, som la grunden för att lösa den borgerliga revolutionens uppgifter. Med kapitalisternas väpnade svar på oktober påskyndades sedan de socialistiska uppgifterna, nationalisering av in- dustrier och ekonomi.
Den permanenta revolutionen visar också att revolutionen är internationell, den kan inte stanna inom de trånga nationella ramarna.
Den ryska revolutionen följdes av revolutioner i andra länder, framför allt Tyskland, som hade kunnat bryta Rysslands isolering och ändra världshistoriens gång.
Stalins försök att tvinga tillbaka ekonomin inom den nationella ramen och göra detta till kommunisternas politik, innebar både Kommunistiska Internationalens och så småningom Sovjetunionens undergång.
Per-Åke Westerlund
