foto: Offensiv
Det behövs en vänster som vågar utmana kapitalismen och alla dess försvarare. Det kämpar RS för att bygga.
Sedan 1890 har 1 maj varit arbetarnas kampdag. Det var den internationella socialistiska organisationen (Andra internationalen) som vid sitt grundande 1889 beslöt att gemensamma demonstrationer för 8-timmars arbetsdag skulle hållas på 1 maj året därpå. Några år senare (1893) uttalade den Andra internationalen att 1 maj-demonstrationerna skulle utgöra en självklar del i kampen för att välta klassamhället över ända och skapa en värld i fred.
Det är i samma anda och med samma mål som Rättvisepartiet Socialisterna (RS) demonstrerar på årets 1 maj.
Bara några dagar efter 1 maj, den 5 maj, är det precis 200 år sedan Karl Marx föddes. Marx skrev tillsammans med Friedrich Engels en av världens mest lästa och inflytelserika skrifter, Kommunistiska manifestet, vars första upplaga publicerades redan 1848.
Med utgångspunkt från klassamhällets uppkomst och en i det närmaste profetisk beskrivning av det som vi idag benämner som kapitalets globalisering formulerar Kommunistiska manifestet ett program som sammanfattas i tio krav ”som under rörelsens gång kommer att spränga sina egna ramar och som är oundvikliga som medel för att omstörta hela produktionssättet [kapitalismen]”.
Många av Manifestets tio krav har bara blivit än mer brännande: progressiv beskattning, skola i offentlig regi, statlig järnväg, förstatligande av banker och jordegendomar. För dagens socialdemokrati finns dessa krav inte på kartan. Men är det inte talande att de inte heller har plats i Vänsterpartiets politik och valplattform?
Under press från den snabbt expanderande kapitalismen kom dock de flesta av de partier som hade bildat den Andra Internationalen att förlora sin socialistiska identitet, vilket ledde till att Internationalen kollapsade när Första världskriget bröt ut 1914. De ryska bolsjevikerna stod dock fast vid internationalismen och socialismen.
Den socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 ändade det första världskriget och följdes av revolutionär kamp i en rad länder. Men att den kampen inte segrade betydde oktoberrevolutionens isolering och urartning, vilket varken bolsjevikerna eller Marx och Engels kan lastas för.
Revolutionens misslyckande 1918-23 kastade världen ned i barbariets käftar – ett nytt världskrig 1939-45.
På ruinerna av andra världskrigets förödelse formades en ny kapitalistisk guldålder som ytterligare bidrog till att nära arbetarrörelsens inomkapitalistiska ledning och politik. Samtidigt tycktes stalinismen för evigt ha tagit ett järngrepp om Sovjet och Östeuropa. Kampen och revolterna 1968 slog sönder denna falska bild, och samhället vreds till vänster igen. Socialismen sattes åter på dagordningen.
Ingen utveckling är dock rätlinjig. I avsaknad av socialistiska massorganisationer som kunde vara ett alternativ till socialdemokratiska, socialistiska eller kommunistiska partier som nöjde sig med att i bästa fall prata om att avskaffa kapitalismen vände vinden, och högern och kapitalismen kunde gå till motoffensiv.
Den borgerliga tillbakarullningen fick en enorm skjuts framåt när det stalinistiska systemet i Sovjet och Östeuropa kollapsade 1989-92 samtidigt som Kina tog språnget mot kapitalism. I ett slag vann kapitalisterna inte bara nya marknader som ekonomiskt gav systemet ny livgivande kraft under 1990-talet och fram till krisen 2007, utan inkasserade också politiska och ideologiska triumfer när den socialistiska, antikapitalistiska medvetenheten kastades tillbaka.
Den vänster som hade sett de stalinistiska länderna som ”socialistiska” försvagades snabbt och/eller rasade samman. Socialdemokratin förborgerligades och facktopparna gick än mer till höger. Den front mot kapitalismens härjningar som den organiserade arbetarklassen utgör förlorade i styrka – politiskt och organisatoriskt – när de tidigare arbetarpartierna, som de svenska Socialdemokraterna, började riva ned det man hade byggt upp.
Men de många samverkande kriser som kapitalismens stagnation har skapat fram till idag, i kombination med den tilltagande militarismen, krigshoten och det särskilda hot som miljö- och klimatkrisen utgör, gör nu att behovet av socialistiska systemförändringar blir en absolut nödvändighet. En ny våg av antikapitalism håller på att växa fram.
I dagens kamp gror också fröet till nya framtida arbetarpartier och gräsrotsrörelser som kan omvandla dagens fack till demokratiska, kämpande organisationer.
Femtio år efter 1968 står världen på tröskeln till en ny våg av folkliga revolter och ett politiskt uppvaknande med vänsterförtecken.
Även i Sverige kommer dagens relativa passivitet att förbytas i ett mer aktivt avståndstagande av högerpolitiken, rasismen och sexismen samt de växande klassklyftorna. Om det varslar den djupa misstron mot eliten och att inte ens en högkonjunktur ger upphov till känslan av att ”samhällsutvecklingen går åt rätt håll”.
Men det krävs också en vänster som till skillnad från Vänsterpartiets ledning vågar utmana kapitalismen och alla dess försvarare, som inte nöjer sig med att få sitta vid Socialdemokraternas bord, utan vågar röra om och ”understödjer varje social och politisk rörelse mot det bestående” (Kommunistiska manifestet).
Det är sådan vänster som behövs och som Rättvisepartiet Socialisterna tillsammans med andra vill bygga.
