Det är knappast någon som inte är bekant med akronymen HBT i dagens Sverige, men hur många vet vad det där T:et i slutet egentligen betyder? Transpersoner svarar ni kanske, men vad vet ni om den osynliga minoritet inom det som i sig själv är en förtryckt minoritet? De var många som med glädje firade könsneutralt äktenskaps införande i år, men det är tyvärr också många som har lurat sig att tro att kampen nu är slut och segern nådd. Det finns mycket kvar att kämpa för innan jämlikhet har uppnåtts och vägen är både längre och krokigare när det gäller transrättigheter. Temat för årets Pride är heteronormen, hur speglar det transpersoners rättigheter?
Hatbrott med homo-, bi- och heterofobiska motiv har ökat med 45 procent under 2008. Antalet anmälningar av brott med transfobiska motiv var 14 förra året, visar statistik från BRÅ som för första gången redovisat transfobiska brott för sig. Hatbrott och hedersvåld mot transpersoner generellt väcker inte några rubriker och både rapportering och rubricering av samtliga är sporadiskt. Polisen behöver särskild kompetens för att kunna arbeta med sådana ärenden och måste kunna behandla transpersoner med respekt och förståelse.
Att vara trans har inget med sexuell läggning att göra: man kan vara bög, flata, hetero och allt däremellan och utöver. Det har med genus att göra. Transpersoner i Sverige måste dagligen kämpa mot de fördomar som förknippas med kön och kvinnoförtrycket, de som förknippas med sexuell läggning samt en okunnighet och transfobi som finns utspritt inom själva HBT-rörelsen såväl som inom den heteronormativa världen.
Man föds trans, det är inget val, man befinner sig i en kropp som inte stämmer med sin självbild helt enkelt. En känsla som förstärks av det oerhörda tryck som finns på alla att passa in i både heteronormen och genusnormen från en tidig ålder där det finns lite utrymme för en könsöverskridande identitet.
När man väl har bestämt sig för att ta det stora steget att begå en könskorrigering så bemöts man av Sveriges kränkande lagstiftning.
Först måste man leva som det könet man har tänkt korrigera till i ett till två år. Förmodligen för att ”riktiga tjejer” går runt i kjol och smink och ”riktiga karlar” har skäggstubb och går lite hjulbent. Vården tycker att det är bäst att dubbelkolla om man passar in det nya facket där de vill placera en först.
Man kan inte heller anta sig vilket namn som helst under de här två åren eftersom sitt namn måste passa sitt juridiska kön, enligt patent- och registreringsverkets lista över förnamn (det går dock att tvinga igenom det med bl.a. läkareintyg).
Det är också så att man måste skilja sig om man är gift. Lagen var kanske skriven när könsneutralt äktenskap inte fanns, men kravet på skilsmässa för transpersoner är kvar – fastän det nu egentligen saknar juridiskt berättigande till den diskrimineringen.
Den värsta tortyren av allt är att man som transperson måste sterilisera sig innan man genomgår en könskorrigering. Som trans har man inte rätt att bestämma över sin egen fertilitet – det är en mänsklig rättighet som gäller endast heteronormativa i det svenska samhället.
Under hela processen måste man bekämpa myndigheterna och vårdens kränkningar samtidigt som man bearbetar sina egna känslor och bekämpar samhällets fördomar och förtryck. Tidigast två år och nio månader efter man har påbörjat processen kan man ansöka om en könskorrigerande operation. Det är två år och nio månader som kan vara väldigt ensamma, då man mest behöver vårdens och omvärldens stöd istället för förtrycket man får idag. Men det är inte slut på diskrimineringen – transpersoner diskrimineras på alla möjliga sätt: på jobbintervjuer, i bostadsköer, försäkringsfrågor, familjerätt, mobbning och förlöjligande på arbetsplatser m m.
Osynliggörande är också ett sätt att förtrycka transpersoner. Med väldigt få undantag finns det inga politiker, artister, affärs(män!) o s v i världen som identifierar sig som trans, och därmed ingen som kämpar för deras rättigheter. Det är vi tillsammans som måste ta striden!
John Tumpane
