| BOK | Det stora bankrånet |
| Författare | Knut Kainz Rognerud |
| Förlag | Albert Bonniers Förlag (2009) |
Allra mest tjänade de i Baltikum, som ägnas stort utrymme i boken. Vinstmarginalerna på att låna ut i Lettland var dubbelt bättre än i Sverige. Fram till kraschen 2008 var Swedbanks vinst 1,5 miljarder kronor per kvartal. Bankens chefer i de baltiska länderna delade på 500 miljoner kronor i bonus år 2008.
Knut Kainz Rognerud berättar också historien om den ökända 121 meter höga Swedbankskrapan i Riga. Den byggdes trots starka protester från FN-organet Unesco, som fört upp byggplatsen Kipsala på sin världsarvslista. Från Lettland citeras också Raita Karnite, chef för ekonomiforskningsinstitutet LAS, när hon konstaterar att ”alla ministrar är miljonärer”.
Men de som för några år sedan förespråkade Lettland som ett exempel för Sverige att följa efter hade inte lärt sig nånting av den svenska bankkrisen på 1990-talet. Då fick staten ställa upp med 60 miljarder kronor för att rädda Nordbanken och Gota Bank. Och effekterna i form av massarbetslöshet och stora nedskärningar varade under hela årtiondet. Men att inga lärdomar drogs hör till systemet.
Det stora bankrånet visar hur både bankkriskommissionen och riksåklagarens speciella enhet mot ekonomibrott efter några år lades ner.
Mest handlar boken om Swedbank. Ibland blir det lite väl mycket idylliska skildringar av gamla sparbanker, men det är ingen tvekan om att sparbankerna under 1990- och 2000-talen förvandlats till en vinstjagande spekulerande affärsbank. Enbart bytena av logotyper – fyra gånger på femton år – kostade en miljard kronor!
Ett slående faktum är vilken roll många ledande socialdemokrater spelat i Swedbanks omvandling. Thage G Peterson, som av många hyllas för sin kritik mot svenska trupper i Afghanistan var ordförande i föregångaren Sparbankernas Bank på 1990-talet. Den förre Metallordföranden Göran Johnsson satt i elva år i styrelsen för Swedbank, utan att någonsin reservera sig.
År 2008 tjänade han 650 000 kronor på detta uppdrag. I boken försvarar han sitt agerande inför krisen med att fråga ”Vem kunde förutse en sån här smäll?” Inte konstigt att vare sig socialdemokraterna eller facktopparna erbjuder något alternativ till kapitalismens kriser när de själva lever mitt bland spekulanterna.
Knut Kainz Rognerud tar också död på en rad myter om aktier, t ex att de är den ”bästa sparformen”, särskilt ”på lång sikt”.
I USA stod aktieindex stilla från kulmen 1918 ända fram till 1954. Men även efter 1930-talskrisen och andra världskriget har index stagnerat, t ex 1959-74 och 1964-82. Och de starka uppgångar som ägde rum under 1990-talet och 2003-08 följdes av dramatiska börsras.
I boken redogörs för hur spekulation gjorde att aktiebolag förbjöds i England, världens då ledande kapitalistiska land, tidsperioden 1720-1825. När de sedan tilläts var de starkt begränsade. I en rättegång mellan Henry Ford och de två bröderna Dodge i USA 1916 slogs det dock fast att ”aktiebolaget har ett enda syfte. Det är att skapa vinst åt aktieägarna, inte att gynna andra.” Samma utveckling i Sverige sammanfattas i boken: ”Företagsledare kan prata hur mycket som helst om samhällsansvar, klimatfrågor och sociala syften. Men aktiebolagslagen säger att syftet bara är ett, att ge avkastning till aktieägarna.”
Boken är en enda genomgång av den improduktiva och parasitära karaktär som dagens banker har. Här ges även de alarmerande siffrorna på de svenska hushållens skuldsättning, 125 procent av en årslön 1989 inför 1990-talskrisen, men 150 procent i december ifjol.
Sedan dess har bankerna fortsatt att blåsa upp den speciella svenska bubblan. Krisen har bara börjat och Det stora bankrånet är trots avsaknad av lösningar en bra introduktion.
Per-Åke Westerlund
