Alliansregeringen har nått vägs ände. Även bland traditionellt borgerliga väljare växer missnöjet med den marknadskris och förfall som följt i spåren på nyliberalismens härjningar.Opinionsvindarna blåser mot Alliansregeringen.
I Sifos senaste väljarbarometer skiljer det nära tio procent mellan de två blocken ”Alliansen presterar dåligt i nästan alla grupper. Även i gruppen 65 plus har nu de rödgröna ett övertag. Det var en grupp som tidigare nästan alltid stödde regeringen. Nu har regeringen inte majoritet i någon åldersgrupp och det gäller såväl bland männen som bland kvinnorna… De mindre allianspartierna Kristdemokraterna och Centerpartiet verkar ha parkerat sig mer permanent under 4 procentsspärren och tycks oförmögna att locka väljare.” (Sifos väljarbarometer april 2013).
Även Stefan Löfvens socialdemokrater kan, trots högerkursen, inkassera ökat stöd till följd av att missnöjet riktas mot regeringen.
Men varken dagens socialdemokrati eller något annat etablerat parti kan räkna med varaktigt stöd. De etablerade partierna förenas alla av liten eller ingen förankring och toppstyre samt prokapitalism. Symptomatiskt är att inget riksdagsparti motsätter sig de så kallade budgetregler på vilken åtstramningspolitiken vilar.
”Välfärden måste befrias från vinstintresset”, säger Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt samtidigt som han inget hellre vill än att få bilda regering med vinstkramarna i Socialdemokraterna och Miljöpartiet, något som ger en föraning om att också på denna punkt – vinstförbud – är Vänsterpartiet berett att vika sig. Symptomatiskt är att i Vänsterpartiets färska rapport ”En ny modell för apoteken” finns varken krav på att riva upp avregleringen av apoteken eller krav på ett förstatligande av läkemedelsindustrin.
Om det inte vore för den svaga oppositionen och den fackliga ledningens ständiga reträtter samt rädsla för kamp skulle högerregeringen knappast kunna sitta kvar.
”Vad är tanken med Alliansen idag mer än att behålla makten?”, frågade radions Studio Ett med rätta samma dag som de fyra allianspartierna träffades i Maramö den 25 februari. En träff som bara förstärkte bilden av en Allians snabbt på väg utför.
Regeringen och högerpolitikens alla företrädare kommer inte självmant att kasta in handduken. Det krävs massiv kamp underifrån och fack som står upp för medlemmarna för att fälla regeringen och få en ny politisk kurs.
Vad gäller kamp och aktivitet ligger Sverige ännu långt efter resten av Europa. Men omsvängningen i opinionen är ett första tecken på att det är vår i luften också vad gäller samhällsklimatet.
Ett tydligt tecken i tiden är att i SOM-institutets senaste mätning om invånarnas förtroende för ”näringsliv”, samhällsinstitutioner och organisationer är det storbankerna, följda av regeringen och kungahuset som har tappat mest förtroende sedan 2010.
Högerpolitiken har redan fött sin egen motreaktion i form av ett kompakt motstånd mot vinster i välfärden och försämringarna i socialförsäkringen, men märks också i en ökad vilja att protestera mot den omänskliga flyktingpolitiken.
För att synliggöra motståndet mot högerpolitiken och befästa det krävs aktiviteter och levande kampanjer med riksomfattande aktionsdagar som exempelvis den växande Asylrörelsen ämnar genomföra den 6 juni och som den nya Folkkampanjen för Gemensam välfärd siktar mot den 21 september – ett år innan valet.
Förutom aktiviteter och kampanjer behövs också en målmedveten och organiserad kamp för alternativ politik – för kapitalismens avskaffande – och arbetarrörelsens socialistiska återuppbyggnad – demokratiska och kämpande fack och nytt arbetarparti.
• Bli aktiv i kampen mot högerpolitik och kapitalism och för socialism och verklig demokrati – bli medlem i Rättvisepartiet Socialisterna.
