Dylan är inte där

2008-02-13 12:34:35




FILM
Titel: I’m not there.
Regi: Todd Haynes.
I rollerna: Cate Blanchett, Ben Whishaw, Christian Bale, Richard Gere, Marcus Carl Franklin, Heath Ledger.
När Bob Dylans liv ska skildras på biografduken är det inte han själv som innehar huvudrollen, eller hur är det filmtiteln I’m not there ska tolkas?

Svaret ges relativt omgående, då en ung Dylan i skepnad av en färgad pojke flyr hemstaden ”beväpnad” med en gitarr och ett gitarrfodral på vilken folksångaren Woody Guthries gamla devis ”This machine kills fascists” står skriven. Den fysiska person som är Bob Dylan är med andra ord inte av någon större vikt, vilket understryks av de fortsatta rollbyten som sker i filmen.
Vad regissören istället har tagit fasta på är den mångtydighet Dylan alltid har gett uttryck för och det faktum att förnyelse alltsedan den omtalade övergången från akustisk till elektrifierad gitarr vid folkmusikfestivalen i Newport Folk Festival 1965 – betraktat som närmast ett förräderi av de initierade – varit något av en förutsättning för denna ikon i västerlandets moderna musikhistoria.

Inte i ett fack

Att placera honom i ett fack har sällan låtit sig göras, vare sig det har handlat om politik, musik eller poesi, och det har för många inneburit stor frustration. Det är tryggt att veta var man har folk!
För den som kan sin Dylan eller rättare sagt den myt som är Dylan, är det inte svårt att följa med i filmens tvära kast mellan olika tider och skeenden. I ena stunden rumlar han runt i sänghalmen med den första stora kärleken Suze Rotolo, för att i nästa dansa runt med Beatlesgrabbarna över gröna gräsmattor, ett möte som i verkligheten kom att få Liverpoolbandet att övergå till att skriva helt andra texter än vad de ditintills gjort. På så sätt blandas det rent privata med ett allmängods, som var och en som har växt upp med den här musiken på olika sätt kan förhålla sig till.
För dem som är för unga för att känna till någonting om pophistoriens framväxt eller som av andra anledningar inte tagit den till sig, måste filmen framstå som mer eller mindre obegriplig, likt ett surrealistiskt collage, där en röd tråd svårligen låter sig hittas. Skulle en film om Johnny Cash eller någon annan sångare och musiker ha gjorts på samma sätt, vore det antagligen ett brott mot själva berättandets ide.
I fallet Bob Dylan är det nästan tvärtom; en film som följt hans egen skrivna självbiografi och upprepat handlingen kronologiskt skulle inte ha tillfört någon som helst ny dimension för den stora publik som trots allt är hans. Många skulle kanske ha nickat igenkännande och njutit av musiken, men de skulle knappast ha kunnat spegla sig i samtidshistorien, sedd genom poetens ögon, samtidigt som historien ser på honom. I’m not there försöker vara en sådan spegel.
Lars-Göran Söderberg

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!