foto: Lina Rigney Thörnblom
Massorna kan bara lita till sin egen styrka och organisering – arbetarenhet mot militärstyre och islamistisk reaktion.
Efter att militären stormat två tältläger i Kairo som hölls av anhängare till Egyptens avsatte president Mursi i mitten av förra veckan har dödssiffran stadigt ökat. Flera tusen har fallit offer för våldet, merparten har dödats av militärens kulor.
– Det jag ser är ett land i en djup, djup kris, jag ser ett hat som jag inte har upplevt tidigare på det här sättet mellan de polariserade sidorna och en likgiltighet inför döden som jag tycker är ganska skrämmande. Brytpunkten kom när militären tog över, fram till dess var det ett genuint folkligt uppror mot en islamistisk regim. När militären tog över blev det en militärkupp, sedan dess har det gått utför, rapporterade en uppenbart skakad Cecilia Uddén i radions Ekot den 19 augusti.
Ännu en vecka av blodspillan har skakat det egyptiska samhället. Den gångna fredagen, ”Vredens dag” som det Muslimska brödraskapet (MB) manat till, slutade i totalt 173 döda och 1 330 skadade, enligt officiella siffror. Både anhängare till den avsatte presidenten Mursi och militärer dödades. Enligt hälsovårdsministeriet var 80 procent av de demonstranter som dödades beväpnade. Inrikesministeriet hävdade att islamister från andra länder deltog och på en presskonferens dagen efter sa premiärminister Hazem El-Beblawi att Muslimska brödraskapet ska upplösas.
Samma dag kallade det Muslimska brödraskapets ledning till en vecka av protester mot militärens rensningsaktion mot Mursianhängarnas två tältläger i Kairo i mitten av förra veckan.
Medan ledarna för MB uppmanat till fredliga protester har väpnade Mursianhängare fångats på bild när de skjuter på säkerhetsstyrkorna, attackerar polisstationer och regeringsbyggnader. Rapporter och bilder visar också hur Mursianhängare plundrat och satt eld på kyrkor och byggnader, vilket skett mot en bakgrund av ett stigande antal attacker mot Egyptens kristna koptiska samfund.
Fredagens (den 16 augusti) blodsutgjutelse påminde många om händelserna i Syrien och markerade en upptrappning av de motsättningar som följt efter att militären avsatte Muslimska brödraskapets president Mursi. Trots att militären grep in den 30 juni för att ta udden ur den andra revolutionära vågen har det funnits stöd för arméns agerande gentemot det Muslismska brödraskapet.
Nu, bara sex veckor efter militärens maktövertagande, är säkerhetsläget i vissa områden extremt och det egyptiska samhället blir allt mer polariserat. Ökade sekteristiska spänningar märks i stadsdelar runt om i landet och bland befolkningen sprids rädslan för att man håller på att övermannas av terror.
Armén har använt brutalt våld mot MB-anhängare, som anklagats för att vara terrorister, och har använt prickskyttar mot MB-demonstranter. Detta är inte första gången som armén använder sig av repressionens våld.
Under de senaste åren har hundratals demonstranter, obeväpnade och fredliga, kallblodigt dödats av väpnade styrkor som försvarat den sittande regimen.
Både under den förre diktatorn Mubaraks tid vid makten och när Muslimska brödraskapet styrde har militären gjort sig skyldig till massakrer på demonstranter.
Men den här gången har militären och delar av den härskande klassen till en början kunnat luta sig mot stödet från många ur den överväldigande majoritet som är emot MB:s reaktionära idéer och politik och de högerextrema metoder som några av deras väpnade anhängare använt sig av.
Det finns även arbetare och ungdomar som välkomnat de uppmaningar som kommit från ovan om att bilda folkliga kommittéer till stadsdelarnas försvar. Men redan kommer rapporter som visar hur ett antal av dessa kommittéer missbrukat sin ställning, ägnat sig åt plundring samt trakasserat arbetare och ungdomar.
För att säkerställa att dessa kommittéer ska bli ansvariga inför de människor som de är tänkta att försvara och företräda måste dessa kommittéer ställas under demokratisk kontroll från massorna i de områden de verkar. Bland arbetare och aktivister i Egypten finns nu en utbredd känsla av att militären tagit revolutionen ifrån dem och att det våldsamma förtrycket av islamistiska demonstranter kan utlösa en reaktion liknande den i Syrien.
Men majoriteten av arbetare och aktivister i Egypten vill även se ett slut på den islamistiska reaktionen och våldet.
Ett antal aktivister som har börjat ifrågasätta militärens agerande har även dragit slutsatsen att revolutionen kidnappats av armén; att det pågående ”kriget mot terrorismen” syftar till att vända den revolutionära processen.
Tamarrod (den grupp som initierade den namninsamling med krav på Mursis avgång som fick 22 miljoner underskrifter) har uppmanat egyptierna att gå ut på gatorna ”för att avvisa inhemsk terrorism och utländsk inblandning”.
Men Tamarrod använder, precis som borgerliga liberaler och nasseriternas ledare, anti-imperialistisk retorik i sina maningar till stöd för militären mot utländsk inblandning. USA och andra västländers regeringar har kritiserat militärens förtryck av MB:s anhängare och kallat hem sina ambassadörer. Washington har även hotat att frysa sitt stöd till Egyptens militärer.
Den prokapitalistiska tillförordnade vicepresident Mohamed El-Baradeis avgång efter militärens brutala rensningsaktion mot Mursianhängarnas tältläger har ökar förvirringen kring Tamarrods roll och bland en grupp aktivister finns en besvikelse över den vändning som utvecklingen tagit.
Som socialister måste vi varna för alla kontrarevolutionära krafter som finns inom den splittrade inhemska kapitalistklassen och globalt. CWI manar till arbetarenhet mot dagens ruttna system som överallt tvingar majoriteten av befolkningen att leva i fattigdom.
Ledarna för Egyptens militära styrkor agerar för att endast skydda sina egna kapitalistiska intressen, även om detta innebär att man tillfälligt hamnat i motsatsställning till den makt som backar upp dem – USA-imperialismen.
USA:s, EU:s och Gulfstaternas vädjan om att ”att båda sidor måste försonas i en politisk process” återspeglar bara den oro man känner över att den beväpnade och alltmer sekteristiska konflikter ska få spridning,
USA och EU, med stöd av utrikesministrarna i Qatar och Förenade Arabemiraten, har föreslagit en försoningsplan för att möjliggöra att MB:s ledare får en säker reträttväg till ett främmande land.
Men de egyptiska militärledarna har sagt nej med hänvisning till att det skulle mötas med ilska från massorna. Även om detta delvis är sant är militärens ledning fast rotad i försvaret av sina klassintressen att skydda sin (ökande) rikedom och sitt kapital i Egypten.
Det är dock bara kortvarigt som militären kan lyckas behålla stöd genom att piska upp populistisk patriotism samtidigt som man med ”kriget mot terrorismen” som förevändning försöker krossa all opposition.
Egyptens militärer strävar nu efter att befästa sin makt på bekostnad av massrörelsens. Men jämsides med att militären försöker konsolidera sin maktställning genom att hänvisa till landets säkerhet kommer massornas sociala och ekonomiska villkor ständigt att försämras. Det i sin tur kommer att innebära att arbetarnas illusioner om militärregimen alltmer övergår i besvikelse och ilska. Men om inte de nya och omfattande klasstriderna föder ett oberoende massparti för arbetarklassen och fattiga riskerar den revolutionära processen att rullas tillbaka.
Socialister har ett ansvar att tillhandahålla en väg ut ur denna blodspillan och fortsatt ruttna system för kapitalismen. Allt eftersom arbetarklassen börjar dra de nödvändiga lärdomarna av de senaste två och halvt åren av revolutionära strider, kommer frågan om att bygga ett självständigt arbetarparti att sättas på dagordningen. Socialister måste erövra en avgörande roll i bygget av ett sådant parti.
Aysha Zaki
