Ett av de heta ämnena på Pride kommer att vara surrogatmödraskap. Detta efter att riksdagen beslutat att låta regeringen tillsätta en utredning om legalisering. Frågan är en vattendelare som skiljer ut antikapitalismen från den liberala synen – men olika organisationers ställningstagande målar upp en brokig palett som troligtvis förvirrar många.Vänsterpartiet fick den 29 mars – då riksdagen tog beslutet – sällskap med KD om att säga nej till utredningen. KD hann samma dag med att även vara i allians med Sverigedemokraterna om att säga nej till att ensamstående kvinnor ska få rätt att inseminera.
RFSL är ju för en form av legaliserat surrogatmödraskap och en del som kallar sig socialister och feminister med dem. Framförallt queer-feminismen saknar klassanalys och hamnar i fällan.
Under rubriken ”V i ohelig allians mot gaypappor” skrev Fredrik Eng ett inlägg på SVT-debatt den 4 juli. Han var upprörd över att hans Föreningen för surrogatmödraskap inte var inbjuden till ett seminarium som Roks hade anordnat under Almedalsveckan.
”Vi tycker att det är anmärkningsvärt att man så krampaktigt vill bekämpa surrogatmödraskap då metoden är ypperlig för att på ett vis jämställa reproduktionen och jämna ut oddsen mellan könen” skrev Eng. Har man inte beskaffats med en livmoder, ska man alltså kunna köpa sig en. Eftersom inte illamående, viktökning, foglossning, sprucket underliv, sjukskrivning och lönediskriminering m m är lika intressant för dessa män, nöjer de sig med att hyra tillgången till en livmoder.
Är inte ofrivillig barnlöshet ett verkligt problem då? Jo, absolut. Det är ett problem att homosexuella par har så svårt att få adoptera. Att kärnfamiljens ideal, som fortfarande verkar hårt, höjer upp just det biologiska föräldraskapet till skyarna kan utgöra hinder att se andra lösningar, liksom lagstiftningen som inte tillåter mer än två juridiska föräldrar.
– Som socialister kan vi inte lösa ett problem för en grupp genom att skapa nya problem för en annan, säger Lina Westerlund som talar för Rättvisepartiet Socialisterna under Pride.
Även med en surrogatlag som inte tillåter betalning mellan beställaren och surrogatmamman (s k altruism), visar t ex England att legaliseringen ändå lett till en ökning av par som köper sig ”tjänsten” från t ex Indien som en följd av att acceptansen generellt sett ökat.
Varför är det indiska kvinnor som föder vita barn till vita män/kvinnor och inte tvärtom? Självklart för att de vita har möjlighet att avstå, medan de indiska är tvingade av den kapitalistiska världsordningen till dessa risker. En graviditet kan till exempel innebära depression, havandeskapsförgiftning eller blodpropp. Lägg därtill risken för en mental kris som följd av traumat som bortlämnande av ens barn innebär.
Som debattören och författaren Kajsa Ekis Ekman så kärnfullt förklarat, innebär surrogatmödraskap i den rådande ekonomiska och genusmässiga regimen, en ny form av både prostitution och barnhandel. Istället måste homokampen fortsätta på bred front, även internationellt, för att trycka tillbaka heteronormen och fördomar och på så sätt öppna för nya familjekonstellationer och många fler adoptioner.
Elin Gauffin
