En stolt historia av hbt-kamp

2007-08-20 12:13:05




Under 1800-talets slut var kampen mot de lagar som förbjöd homosexualitet särskilt livlig i Tyskland. De som tog strid för hbt-personers – mäns som kvinnors – lika rättigheter var redan på den tiden socialister.

I Tyskland kriminaliserades homosexuella handlingar mellan män, vilket skrevs in i paragraf 175 i lagboken 1871. De kvinnor som var homosexuella blev kallade asociala, missanpassade och sjuka, men kunde inte straffas enligt brottsbalken.
Ett av de tidigaste exemplen på ett arbetarparti som var aktiva för homosexuellas rättigheter var tyska SPD (socialdemokraterna) på 1880- och 1890-talet. Det var det största arbetarpartiet inom den andra internationalen. SPD var även ledande försvarare av den första kända formeringen som tog strid för homo-, bi- och transfrågor (hbt) som bildades i Tyskland 1897.

SPD:s stöd avgörande

”Institutet för sexualvetenskap” grundades av Magnus Hirschfeld, som var läkare och gay-aktivist, själv homosexuell och med judiskt ursprung. Hirschfeld och hans rörelse kämpade för att häva den gayfientliga paragraf 175. De var kärnan i den tidens hbt-rörelse och var helt beroende av det stöd de fick från SPD och senare KPD, tyska kommunistpartiet.
Gruppen hade som uppgift att legalisera homosexualitet, och forskade fram historiskt material som visade att hbt-personer alltid funnits.
1895 skedde den uppmärksammade rättegången mot den berömda irländska skribenten Oscar Wilde. Han dömdes för ”onaturlig otukt”, efter att ha haft en kärleksaffär med en något yngre man.
Trots att Wilde varit en av Londons och världens främsta skribenter, lyckades tidningarna och media väcka en enorm hatkampanj mot honom. Hans böcker och pjäser förbjöds och hans hem vandaliserades. Slutligen dömdes han dessutom till två års straffarbete i fängelse.
Hatkampanjerna mot Wilde gjorde också att attityden mot homosexuella hårdnade ytterligare, och en stor antihomovåg sköljde över världen. SPD försvarade Wilde i partiets tidning ”Die Neue Zeit” (Nya tiden), och försökte väcka en debatt i riksdagen i Tyskland 1905, vilket misslyckades.
Socialister var förkämpar för homosexuellas rättigheter, även om de försvarade en del teorier som idag kan verka märkliga. Hirschfeld hade en intressant teori om att homosexuella var ”det tredje könet” i samhället, ett mellanting mellan man och kvinna i psyket och till fysiken.

”Det tredje könet”

Han argumenterade för att det tredje könet var lika naturligt som de två andra och att samhället skulle acceptera de fysiska och psykiska olikheterna mellan könen. Hirschfeldts teori kom senare att misstolkas av nazisterna som använde den som ett argument för att lesbiska och bögar var genetiskt sjuka.
Edward Carpenter, en känd socialist som verkade i England vid den här tiden, hade en liknande teori som den Hirschfeld presenterade. Han ansåg att det fanns ”ett tredje kön”, men såg det tredje könet som en potential i alla människor. Hans verk ”Love’s coming of age” såldes i över 50 000 exemplar, men eftersom han kom i kölvattnet efter protesterna mot Wilde blev han isolerad.
SPD-ledaren Bernstein ansåg att partiet skulle användas som ett instrument för att informera massan om homosexualitet, eftersom det var på grund av samhällets ignorans och ovetenskapliga tankesätt som homofobi existerade.

SPD gav upp

SPD:s svagheter var att de påverkades och formades starkt av det kapitalistiska samhället, även så idéerna om homofobi. SPD nämnde aldrig kärnfamiljens roll i det hela, och motstridigheterna inom partiet gjorde att det var svårare att nå ut med tydliga budskap till folkmassan.
När första världskriget väl bröt ut, vände SPD kappan efter vinden. De, liksom de flesta andra partier inom den andra internationalen, ställde sig bakom de nationella regeringarnas krigspolitik. Många arbetare runt om i Europa visade efter ett par tre års blodbad sitt missnöje med att ockupera fabriker och storma palats.
Efter den ryska revolutionen 1917 och det första världskriget, inspirerades många socialister att skapa en ny international. Den skulle bland annat ta avstånd från SPD:s tidigare uppluckring av socialismens idéer om homosexualitet. Den tredje internationalen bildades 1919.
Bolsjevikerna i Ryssland avskaffade 1917 alla lagar som kriminaliserade homosexualitet. De lagstiftade om rätt till skilsmässa och abort och förstärkte kvinnans ställning genom att erbjuda dem fler jobb.
Under den byråkratisering av de ryska revolutionen som kom ur Sovjetunionens isolering, tog Stalin över makten 1924 och styrde ända till 1953. Det var början till en hård kamp mot oliktänkande, också mot dem som förespråkade sexuell frigörelse. 1934 kriminaliserades återigen homosexuella i Ryssland. Ett år tidigare hade nazisterna övertagit Tyskland. Nazisternas och stalinisternas sexistiska stereotyper var kusligt lika varandra. Propagandabilder med hälsosamma, vackra kvinnor, med ett välmående barn i famnen visades dagligen för både ryssar och tyskar.

Hitler skärpte lagen

Två veckor efter att Hitler kommit till makten totalförstördes institutet för sexualvetenskap i Berlin, och alla gigantiska samlingar brändes upp. Magnus Hirschfeld blev misshandlad och satt i exil där han ett år senare dog.
Hitler fortsatte med en lagändring. Tidigare hade paragraf 175 förbjudit samlag mellan män, men från 1935 förbjöds allt sexuellt umgänge och det blev kriminiellt för män att göra sexuella anspelningar mot andra män.
Kaféer, klubbar och föreningar för homosexuella förbjöds. Enligt nazisterna var homosexualitet en ”psykisk sjukdom eller ett inlärt beteende”, och kunde i de flesta fall botas. Ändå dömdes 100 000 män enligt paragraf 175. Hälften av dem sattes i fängelse.
Man vet inte exakt hur många som dödades i koncentrationslägren – siffrorna rör sig mellan 5 000 och 15 000. De homosexuella kvinnorna kunde inte dömas enligt paragraf 175, istället dömdes de som ”asociala element” och bar den svarta triangeln. Nazisterna trodde att kvinnor började tycka om varandra på grund av underskottet av män efter andra världskriget. På grund av sin låga ställning i samhället utgjorde de däremot aldrig ett lika stort hot som mannen. De ansågs vara en felande länk i samhället. I koncentrationslägren behandlades de homosexuella värre än många andra fångar, det var oftast de som torterades och dödades först.
Efter krigets slut i maj 1945, då hela världen vaknade upp ur sitt koma-liknande tillstånd, var lidandet fortfarande inte över för de homosexuella.
Först 1968 tog man bort brottsstämpeln i Västtyskland, men inte förrän 1987, då de flesta offren avlidit, kunde de homosexuella före detta fångarna söka krigsskadestånd. Bara en enda homosexuell har fått ut det skadestånd som utlovades alla överlevarna en kort tid efter befrielsen.
Cecilia Hugosson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!