foto: NOAA/NASA Goes Project
Människan har radikalt förändrat jordklotet, anpassat det utifrån kampen för överlevnad och möjligheterna att frodas. Takten i förändringen har ökat dramatiskt i och med jordbrukets och klassamhällets uppkomst. Den industriella revolutionen och efterkrigstidens (från 1945) vetenskapliga upptäckter har gjort att takten blivit halsbrytande.
Många hävdar nu att vi har gått in i en ny geologisk tidsålder – en ny mänsklig epok – antropocen.
Människor har funnits i ungefär en miljon år. Det moderna industriella samhället har byggts upp under de senaste 50 åren. Det är bara en knappt synlig punkt i förhållande till Jordens 4,5 miljarder år långa historia. Under varje fas av mänsklighetens utveckling har vi påverkat naturen och därmed påverkat vår egen utveckling genom att skapa förutsättningar för biologiska och sociala förändringar. Utvecklingen har gått från det lokala till det globala.
Det som börjande med jordbruk med enkla metoder fortsatte med utvinning och användning av fossila bränslen och vidare till att spränga atombomber. Utan tvekan har mänskligheten satt spår på planeten. Jordens historia är full av dramatiska förändringar.Ändå ringer vetenskapsmän idag i alarmklockorna på grund av takten i de förändringar som vi ser idag jämfört med det vi har sett före det mänskliga samhället.
Klimatforskare pekar på de snabbt ökande halterna av växthusgaser, biologer talar om det ökande antalet arter som utrotas, oceanografer pekar på att haven blir surare och markvetare varnar för läckage av gödningsämnen och att jordbruksmark förstörs. Allt är tecken på att mänsklighetens produktiva verksamhet håller på att överbelasta jordens system.
Kapitalismens dubbla kriser, klimatförändringarna och ekonomisk kris, har lett till en växande global revolt och sökande efter idéer och strategi för att få ett slut på misär och säkra framtiden för kommande generationer.
För merparten av dem som gör motstånd mot den härskande eliten är det ännu inte klart vad som ska ersätta detta ruttna system eller hur detta ska ske. Tiden håller på att rinna ut för att begränsa klimatförändringarnas konskvenser.
Det gör att uppgiften att vinna över arbetarklassen till ett socialistiskt alternativ blir allt mer viktig. Bara marxismen – den revolutionära socialismen – kan beväpna arbetarklassen med ett program och en strategi som kan skapa enighet kring ett program som syftar till att överföra makten från en procent av befolkningen till de övriga 99 procenten, och att snabbt genomföra en plan för att snabbt utveckla samhället i en hållbar riktning.
På grund av att människan har tagit upp så mycket kol ur marken har den kemiska sammansättningen på den luft vi andas in förändrats. Idag går det 400 koldioxidmolekyler på en miljon molekyler luft. Det är en ökning från 280 koldioxidmolekyler. Så hög har nivån troligen inte varit under de senaste 25 miljoner åren.
Konsekvenserna av att bränna fossila bränslen, som kol, olja och naturgas, har länge varit kända. Så tidigt som 1896 visade Svante Arrhenius i en forskningsrapport hur koldioxid absorberar det ljus som reflekteras från jordytan och därmed hindrar det från att lämna jorden system (växthuseffekten).
I slutet av 1950-talet började Charles Keeling mäta koldioxidkoncentrationen (CO2) i atmosfären. Inom några år hade han gjort en häpnadsväckande upptäckt. Det fanns inte bara säsongvariationer i hur växter absorberade koldioxid och hur sedan förmultningsprocessen gjorde att koldioxid återfördes till atmosfären. Koncentrationen av koldioxid steg dessutom i snabb takt år för år.
Keelingkurvan betraktas som det första beviset på att industriell aktivitet höll på att förändra koncentrationen av växthusgaser i atmosfären. Den har fortsatt att peka uppåt från år 1958 fram till idag i takt med att nya mätningar läggs till år för år. Men det är de snabbt krympande isförråden som är kanariefågeln i gruvan. (Tidigare användes kanariefåglar i gruvorna. Kanariefåglar är mycket känsliga för luftförorening och om kanariefåglarna dog eller slutade sjunga var det en varning för gruvarbetaren att söka skydd/ Offensivs red).
Förra året rapporterades att istäcket på västra Antarktis hade destabiliserats och kommer att upplösas under de närmaste århundradena. Detta istäcke innehåller tillräckligt mycket vatten för att höja havsnivån med 3,3 meter! Det finns inget sätt att förhindra dess upplösning.
Nu kan vi bara anpassa oss till den stigande havsytan. Till detta kan läggas en annan nyhet om att delar av Grönlands istäcke också smälter i snabb takt. Det lägger till ytterligare en halv meter till den stigande havsnivån. Forskare tror nu att Arktis kan vara isfritt på sommaren så tidigt som år 2020.
Jordens glaciärer och istäcken fungerar som en global luftkonditionering. De gör att planeten är kallare än den annars skulle vara genom att de reflekterar solljuset. Förlusten av istäckta markområden på jorden kommer att leda till att mer än en miljard människor i lågt belägna områden kommer att tvingas flytta. Men detta kommer dessutom att leda till ytterligare störningar i klimatet och förstärka den globala uppvärmningen. När isen smälter absorberar jorden mer värme, vilket leder till att mer av isen smälter och så vidare.
De förändringar som mänsklig aktivitet har orsakat från atmosfärens översta skikt till oceanernas botten är så omfattande att vetenskapsmän som studerar jordens historia och system nu för en intensiv debatt om vi har gått in i en ny geologisk tidsålder – antropocen, en epok där människan kraftigt påverkar jordens klimat och ekosystem – eller kanske har vi redan befunnit oss i denna tidsålder under flera århundraden utan att vi har vetat om det. Att säga att vi har gått in i antropocens tidsålder innebär att acceptera att mänskligheten har orsakat så snabba och globala förändringar att det har skett en skadlig förändring jämfört med den föregående perioden – holocen (och pleistocen dessförinnan).
De som förespråkar att en ny geologisk tidsålder har inletts tvistar om när exakt antropocen började. Men denna nya geologiska tidsskala har politiska och sociala konsekvenser.
”Historien kan ses från två sidor: Den kan delas in i naturens och mänsklighetens historia. Men dessa två sidor kan inte ses som självständiga enheter. Så länge som människan har existerat har människan och naturen påverkat varandra”, skrev Karl Marx och Friedrich Engels i Den tyska ideologin (1846).
Människans ”avskiljande från naturen” är något som har inträffat ganska nyligen. Det är ett resultat av kapitalismen, som innebär att lönearbete kombineras med en samhällelig produktion för att skapa privata vinster. Därmed avskildes människor från den jord som de hade bearbetat för sitt uppehälle.
Under merparten av mänsklighetens existens har vi varit nära knutna till jorden. Människor har lärt och samlat kunskap om årstidernas växlingar och gjort detta till en del av tillvaron, även om vi inte förstod drivkrafterna bakom dem. Som Marx förklarade lever ”människan av naturen, det vill säga att naturen är en del av hennes kropp, och hon måste bibehålla en ständig dialog med den för att inte dö”.
Ett samspel med naturen utan att orsaka förändringar är omöjligt. Levande varelser måste utbyta material med jorden för att kunna leva. Därigenom påverkar de miljön och andra varelsers utveckling. Som Richard Levins och Richard Lewontin skriver i The Dialectical Biologist (1985) ”påverkar miljön och organismerna varandra korsvis”. Men innebär det att vi med en växande befolkning och omfattande industriella aktiviteter är dömda till rollen av naturens ständiga förstörare?
Människan har möjlighet att förstå hur vi påverkar planeten och de negativa effekter som denna påverkan har för oss på både kort och lång sikt. De beslut som vi tar kan förändra historiens gång. Det är detta som skiljer oss från cyanobakterier och andra organismer. Arbetet är inte bara en källa till välstånd. Det är också det som har skapat mänskligheten, medvetet tänkande, planering och ansamlingen av kunskap.
De första redskapen och hjärnans utveckling som var kopplad till detta, jakten och språkets utveckling gjorde att vi började producera ett överskott av livsmedel. Detta utgör själva grunden för framväxten av ett klassamhälle, civilisation och vetenskaplig förståelse. Det vill säga, att all mänsklig historia kan sammanfattas som en fråga om arbetsorganisation och teknik och de följder som detta har haft för kulturen, samhället och vår omgivande miljö.
När kapitalismen ersatte feodalismen inleddes den långa process där en växande del av befolkningen lämnade jordbruket för fabriker och städer. Det förändrade vår uppfattning om naturen i förhållande till oss själva. Vi såg inte längre oss själva som en del av naturen, utan som avskilda från den. För kapitalisterna blev naturen en källa till fritt tillgängliga rikedomar som, om de bearbetades av mänsklig arbetskraft, kunde ge enorma vinster.
För den framväxande arbetarklassen innebar det att skiljas från naturen, att jorden plundrades i jakt på råvaror, förgiftade vattendrag och rökfyllda skyar över städer, ett angrepp på naturen och en förödelse av områden som en gång hade varit vackra. För varje steg längs vägen från jordbruksrevolutionen till den industriella revolutionen har våra idéer om vårt förhållande till naturen förändrats.
”Vi vill inte bara se en förändring av det nuvarande samhället, utan skapa ett nytt samhälle.” Så citeras Friedrich Engels i John Greens Engels: A revolutionary life (som recenserades i Offensiv # 853, den 4 juni 2009).
Kapitalismen har passerat det stadium där den är till nytta för mänskligheten. Den förstör miljön, den rubbar stabiliteten i klimatet och dömer miljarder människor till en långsam död i svält eller undernäring. Ingen kan ge något argument för att ett system som bygger på vinster som drivkraft kan lösa ett problem som utgör själva grunden för dess existens. Kapitalismen kan inte återskapa den ekologiska balansen, eftersom den inte sätter något värde på naturen. Men detta är inte detsamma som att vi ska kasta all modern civilisation, tillgångar, teknologi och de resurser som har skapats av kapitalismen i soptunnan, eftersom detta också orsakar miljöförstöring. Det finns de som anser att vi borde göra det, men det är att bortse från den potential som systemet har skapat för att skapa en hållbar framtid.
När kapitalismen triumferade över feodalismen befriade den vetenskapen från religionens begränsningar, som hade försökt kväva de upptäckter som ifrågasatte dess makt. Kapitalismens fortsatta utveckling har ställt krav på teknisk utveckling, en mer samhällelig produktion, arbetsdelning och maskiner, vilket har förutsatt vetenskapliga språng framåt.
Även om satsningar på forskning i första hand syftar till att fortsätta maximera vinsterna kan den härskande klassen idag inte hålla tillbaka upptäckter som kommer att undergräva dess ställning. Oavsett om det handlar om plast som tillverkas av bananskal eller vägar med inbyggd solenergi undergräver vetenskapen auktoriteten mot de som säger att fossila bränslen är nödvändiga när den tillämpas på miljö- och sociala problem. Kapitalismen har också utvecklat den kraft som kan befria hela mänskligheten: Arbetarklassen.
När kapitalismen tvingade människor att lämna jordbruket och övergå till lönearbete i städer skapade den också den kraft som har de gemensamma intressena och potentialen att störta det rådande systemet och ett samhälle som gynnar majoriteten. Överallt ser man arbetande människor resa sig och ställa krav på förändring. Detta inte bara för att kapitalismen håller tillbaka övergången till förnyelsebara energikällor: Den vägrar också att göra investeringar i samhället.
Jakten på vinster gör att alla företag, stora som små, konkurrerar om marknadsandelar, försöker hålla lönerna nere, drar in förmåner och kräver skattesänkningar. Kapitalismen kan inte längre bygga upp tillräckliga reserver för att kunna erbjuda arbetarklassen en andel av vinsterna. Den härskande eliten i världen har inte en aning om hur de ska återupprätta den ekonomiska tillväxten och samtidigt se till att de som sitter på de stora fordringarna på statskassorna ska få betalt.
Proteströrelserna mot åtstramningarna från Irland till den omfattande arbetarkampen i Grekland har visat att vanliga människor vägrar att acceptera sitt öde.
Protesterna mot nya handelsavtal – Trans-Pacific Partnership och Transatlantic Trade and Investment Partnership (TPP och TTIP) – visar att arbetande människor förstår att företagen försöker befästa sitt styre genom att skriva in det i internationell lagstiftning. När de gör detta bortser de helt från människornas och planetens behov.
För att överkomma ett system som bygger på en exploatering av oss alla, som skiljer oss från naturen och som driver oss mot en helt ohållbar framtid, måste man börja med att förkasta de idéer som systemet vilar på. Om vi begränsar bilden av vad mänskligheten är, förbiser vad den har varit och inte förstår hur den har förändrats förkastar vi tanken om att vi har utvecklats och att vi fortfarande befinner oss i en pågående utveckling.
Oavsett vilken startpunkt vi väljer innebär antropocen en ständigt pågående förändring. Vår utveckling från ett jägar- och samlarsamhälle till ett modernt industrisamhälle innebar en ständig växelverkan med miljön. Den formade oss. Vi formade den. I denna process formades idéerna om vad vi är, vad miljö är och förhållandet mellan människa och miljö.
Mänskligheten, med all sin samlade kunskap och erfarenhet som har samlats under många generationer, har utvecklat förmågan att gå från att bara överleva till att leva.
De enorma resurserna, tekniken, rikedomarna och den mänskliga genialiteten skulle kunna användas och inriktas på att höja levnadsstandarden i världen och till att uppnå ekologisk balans. Om vi förstår detta och använder denna förståelse som vägledning för att styra våra handlingar kan vi ta kontrollen över de förändringar vi ser idag och som kan komma i framtiden. Denna vision kan förena arbetarklassen i dess historiska uppgift: Att störta kapitalismen.
Vi befinner oss vid ett stup där vi antingen kan välja att hoppa och hoppas på att kapitalismen ska hitta ett sätt att tjäna pengar på att bygga ett skyddsnät, eller tillägna oss de redskap, den teknologi och de resurser som krävs för att bygga en bro till en socialistisk framtid. ■
