foto: Dan Love / Flickr CC
De stora imperialistiska makterna rustar upp sin militär. Länder som Sverige hakar på.
År 2016 präglades av ökad nationalism, spända relationer mellan länder, militär upprustning och fortsatta krig i Mellanöstern. Dessa trender ser ut att fortsätta.
EU-parlamentet beslutade på ett möte i november om att stärka medlemsländernas samarbeten när det gäller säkerhet och försvar. Detta innebär bland annat att EU efterfrågar att varje medlemsland spenderar två procent av sin BNP på militära utgifter (motsvarande krav för Natomedlemskap).
Det innebär även att EU ska stärka militära samarbeten med multinationella styrkor och EU-styrda militärbaser. Man vill även se mer samarbete med Nato. Även i Asien ser vi en militär upptrappning, där konflikten mellan Kina och Japan om den obebodda ögruppen Senkaku står på agendan. Kina har ökat sin militära närvaro kring öarna, som idag tillhör Japan.
Redan innan detta hade de militära utgifterna ökat världen över. År 2015 ökade de med 140 miljarder kronor, enligt fredsforskningsinstitutet Sipri. För Europas del innebar detta att en lång period av minskade militära utgifter började planas ut. De stora ökningarna stod Ryssland, Kina och Saudiarabien för.
I Sverige tävlar olika partier om vem som kan föreslå de största militära satsningarna. Samtidigt har Sverige närmat sig Nato. Förra året ingick Sverige ett värdlandsavtal med Nato och året innan genomförde Nato en stor flygövning under namnet Nordic Challenge Excercise (ACE) som till stor del ägde rum på svenskt territorium.
Kapitalisterna och högerns argument för mer resurser till militären stavas för det mesta Ryssland. Nato och EU känner sig hotade av Rysslands upptrappningar, framför allt den ökade militära närvaron i Östersjön, och vill möta detta med att själva trappa upp i området. Därav ligger det i Natos intresse att få Sverige att närma sig Nato.
Men både EU och Nato har stora interna problem. Vad gäller EU är förtroendet för unionen rekordlågt. Storbritannien har gått ur, det har inte gått att enas kring flyktingpolitiken och i många europeiska länder är högerpopulistiska partier på frammarsch. Många av dessa är mer positivt inställda till Putins Ryssland än vad de är till EU, som till exempel Front National i Frankrike.
Vad Nato beträffar är framtiden osäker med Trump som president. Trump gick till val på att han skulle samarbeta med Putin för att besegra IS och att tvinga Natoländerna att betala mer för sitt eget försvar, det vill säga minska USA:s roll i Nato. Han har även kritiserat USA:s krig i Irak och Afghanistan.
Detta är populistiska utspel som Trump har kunnat vinna gehör för då många amerikaner med all rätt är trötta på eviga krig som inte leder någon vart, där oskyldiga mördas och där soldater återvänder hem som traumatiserade krigsveteraner.
Men om allt detta är tomma ord i en valkampanj eller något som kommer omsättas i faktisk politik är svårt att säga. Det är dock tydligt att Trumps vänliga inställning till Putin och Ryssland är något som oroar kapitalister och makthavare i Europa och USA.
Få frågor har varit så debatterade som den om spänningarna mellan USA och Ryssland, och i synnerhet de både ländernas roll i kriget i Syrien, som kan betraktas som ett krig via ombud mellan regionala och internationella stormakter.
Även bland grupper och personer som betraktar sig som vänster eller progressiva är detta en splittringsfråga. Det finns de som ständigt påpekar att ”USA ändå är värst” och avfärdar all kritik mot Assadregimen och dess alierade (Iran, Hizbollah, Ryssland) som antirysspropaganda.
På andra sidan har vi de som fortfarande har illusioner om att den väpnade oppositionen mot Assad (understödd av Gulfstaterna, Turkiet och till viss del USA) skulle vara någon form av progressiv och folklig rörelse likt den som rådde under den arabiska våren. Dessa blundar för det faktum att denna opposition idag domineras av militanta islamister som Al-Nusra-fronten (som numera kallar sig Jabhat Fateh al-Sham).
Som socialister måste vi se klart vad det här är för typ av konflikt. Vi vet att kriget i Syrien, den militära upptrappningen och spänningarna mellan EU/Nato och Ryssland är en imperialistisk konfikt om ekonomiska resurser.
USA:s interventioner i Mellanöstern har inte handlat om att skapa demokrati, utan om att tillsätta regeringar som gynnar amerikanska utrikespolitiska och ekonomiska intressen. Detsamma gäller för Rysslands intervention i Syrien.
Socialisters hållning måste vara oberoende av stormakterna – mot imperialismens krig och upprustning med arbetarklassens kollektiva aktioner som främsta vapen. Att stödja en stormakt i kampen mot en annan är en dödsdömd strategi. Det kapitalistiska systemet, som bygger på konkurrens, expansion och exploatering av människan och naturen, kommer alltid att leda till nya kriser och nya krig. Kampen mot militarismen måste komma underifrån och ske internationellt, och tillslut resultera i bygget av demokratisk socialism i världsskala. ■
