Endast socialism kan säkra revolutionen i Venezuela

2009-12-02 17:22:37




Den radikala populistiska politik som genomfördes av Chávez väckte snabbt USA-imperialismens och den venezuelanska härskande klassens vre­de, vilka försökte störta den nya regimen.
Kampen i Venezuela har genomgått olika faser och vändningar i situationen.
I början talade Chávez bara om en ”bolivarisk revolution”. En rad vikti­ga förändringar inleddes. ”Misiones” inom hälsovården (Barrio Adentro) och utbildningen (Mision Robinson) var särskilt populära, samt de statligt drivna snabbköpen – Mercal – och de priskontroller som regeringen införde på basvaror.
En miljon människor lyftes upp ur analfabetismen och miljontals personer fick för första gången i sina liv tillgång till en läkare. Tre miljoner invå- nare fick tillgång till grundskole- och gymnasieutbildning. Över två miljoner hektar jord har distribuerats till bondekooperativ sedan Chávez kom till makten 1998.
Dessa åtgärder försatte snabbt hans regim i öppen konflikt med de oligarker som tidigare haft makten och provocerade fram USA-imperialismens vrede.

År 2005 tillkännagav Chávez för första gången, sporrad av dessa händelser och av trycket från massan av fattiga och arbetare, att målet för den bolivariska revolutionen nu var att bygga ”socialismen i det 21:a århundrandet”. Detta placerade, för första gången sedan Berlinmurens fall, återi­gen socialismen på den politiska dagordningen och representerade en po- sitiv utveckling.
Det är emellertid en sak att tala om socialism och en annan att förstå vilket program och vilka metoder som är nödvändiga för att uppnå den. Socialister har också ett ansvar för att dra fram och diskutera de svagheter, brister och faror som finns närvaran­de i alla slags rörelser och som kan a­gera som barriärer mot ett besegran- de av kapitalismen.
Tidigare lärdomar och erfarenheter av kampen för socialism utgör den grund på vilken den revolutionära processen i Venezuela kan drivas vidare mot socialism och verklig demokrati.

Nu har dock en ny och kritisk fas öppnats upp i Venezuela, vilket reser nya faror för kampen för socialism. Misslyckande med att besegra kapitalismen får nu till resultat en rad av attacker på de sociala framsteg som gjorts och på arbetarklassen.
Den nya rika elit som har ridit på rörelsens rygg och på en ständigt svällande byråkratisk apparat som är genomsyrad av korruption kommer alltmer i konflikt med arbetarklassen och kampen för att ta revolutionen framåt. Byråkratin och den nya elit som håller på att växa fram vidtar i allt högre grad, med hjälp av ”socia­listisk retorik”, repressiva åtgärder mot arbetarklassen och dem som kommer i konflikt med eller kritiserar regimen.

Kapitalismens dominans och byråkratiskt repressiva metoder har förstärkts under den senaste perioden. Den revolutionära process som har utvecklats, särskilt efter kuppförsöket och lockouten un­der 2002-2003, har stannat av. Om en revolutionär process inte avancerar och går framåt kan den till slut komma att frätas sönder och till och med börja ruttna.
Detta hot börjar dessvärre utvecklas i Venezuela. Till följd av detta undergrävs och eroderas stödet för Chávez. Till och med socialismen som idé börjar bli diskrediterad bland vissa grupper på grund av att revolutionen inte tagit steg framåt. En kvalitativ förändring är på väg att inträffa som ökar risken för en kontrarevolution. En kontrarevolution som delvis drivs på inifrån den chavistiska rörelsen själv.

I början av den världsomfattande ekonomiska krisen förnekade Chávez att Venezuela skulle drabbas av den. Men den argumenteringen är nu ohållbar då effekterna av fallande oljepriser har börjat drabba ekonomin. Det statligt ägda oljebolaget PDVSA ökade sin skuldsättning med svindlande 146 procent under 2008! Detta har nu en direkt inverkan på regeringens förmåga att bibehålla de sociala förbättringar som har uppnåtts.
De sociala programmen har finansierats av oljepengar. Men PDVSA:s ökande skuldsättning tvingar nu regeringen att skära ned i de sociala programmen. När inflationen på 30 procent – den högsta i Latinamerika – tas med i beräkningen, uppskattas det verkliga värdet på den budget som lades för år 2009 att bli 30 procent lägre än budgeten 2007!
Till dessa nedskärningar måste läggas de förödande konsekvenserna av de byråkratiska metoder, den korruption och ineffektivitet som under de senaste åren allvarligt har undergrävt även de mest populära ”Misiones”-programmen.

Den bolivariska rörelsens topp-styrt militaristiska inställning har varit ett av dess kännetecken sedan Chávez kom till makten.
CWI har i många artiklar och dokument varnat för konsekvenserna av detta. Vi varnade till exempel för att: ”…utan arbetarklassens demokratiska check kommer oundvikligen de skikt av militären som spelar en ledande roll att utveckla administrativa eller byråkratiska tendenser i riktning mot kommandism. Utan en klar förståelse av arbetarklassens roll i revolutionen och utan att vara underkastad dennas demokratiska kontroll, kommer även de mest välvilligt inställda officerare att utveckla tendenser till att ovani­från försöka påtvinga arbetarklassen sin vilja” (CWI: Revolutionary Socialists and the Venezuelan Revolution – 2004).

Idag har de sammansmältande stats- och partiapparaterna börjat att använda dessa kommandometoder mot arbetargrupper som har gått ut i kamp för att försvara sina löner, anställningsvillkor och demokratiska rättigheter.
Den Chávezledda statsmaskinen har olyckligtvis på både den industriella och den politiska fronten börjat använda stalinistiska former av repression mot arbetarklassen och dem som kritiserar regimen från vänster. Under förevändningen av att försvara den ”socialistiska revolutionen” fördöms vänsterkritiker som ”kontrarevolutionära” eller ”CIA:s och MI5:s imperialistiska agenter”.
Inom PSUV är dessa attacker återkommande från skikt av byråkratin mot dem som reser frågan om genuin arbetarkontroll, som går emot korruption eller nämner Trotskij.
Vid ett tillfälle blev en CWI-anhängare tillsagd av en officiell PSUV-företrädare att det bara är tillåtet att tala om ”Chávez, Fidel, Che, Mao, men inte om kontrarevolutionären Trotskij”. Detta trots Chávez tidigare positiva omnämnande av Trotskij i ett tal.

Under innevarande år har det ägt rum en betydande ökning av antalet arbetare som gått i strejk för löner, anställningsvillkor och till försvar för si­na rättigheter. Enligt vissa beräkningar har det ägt rum fler än 400 arbetsmarknadskonflikter under de 12 månader som föregick och inkluderade augusti 2009. De inblandade har varit anställda inom stål-, el-, järnmalms-, aluminium-, transport- och hälsovårdssektorn samt andra sektorer. Som svar på detta har staten använt brutala metoder.
Attacker på arbetare som har tagit strid för att försvara sina rättigheter och regeringens reaktion har öppnat dörren till en annan fara från de reak­tionära högerkrafter som har försökt störta Chávez. Medan kämpande arbetare har fördömts som ”kontrarevolutionärer” har högern kunnat framställa sig som arbetarklassens ”vänner”.
Inte bara grupper inom den gamla eliten har försökt anpassa sig till chavismen, det har även den fackliga högern gjort. Nyligen genomfördes ett viktigt val till oljearbetarfacket FUTPV:s riksstyrelse. Den plattform som vann styrelsevalet hade som ­huvudkandidat Wills Rangel, med uppbackning av regeringen och PSUV.
Rangel var tidigare en medlem i den fackliga byrån inom det socialdemokratiska partiet Acción Democráti­ca (AD), ett av huvudpartierna i det politiska etablissemang som hade makten före Chávez. Rangel bröt med AD först 2003.

Samtidigt som det finns olika skikt inom den chavistiska rörelsen har vissa grupper inom de ”medborgargardistiska” lokalorganisationerna vid skilda tillfällen mobiliserats för att hindra organiseringen av arbetarråd på exempelvis sjukhus. Ibland utgörs dessa grupper av de mest förtryckta, som är fanatiska i sitt försvar av Chávez och som med hjälp av propagan­da har piskats upp till att se dessa ar- betargrupper som privilegierade och som stödjande kontrarevolutionen.
Det vore ett misstag att överdriva detta, men det är en varning om den  fara för en splittring av arbetarklassen och städernas fattiga som håller på att utvecklas genom detta tillvägagångssätt.
De byråkratiskt administrativa åtgärderna återspeglas inom Chávez parti PSUV, som nyligen har inlett sin kongress. Delegatkandidater till kongresssen valdes till exempel ut av var­je regional vice partiordförande, vilket mötte protester eftersom kritiska röster utestängdes från valet.
Till en början lånade regimen i Venezuela mycket från den kubans­ka regimens metoder. Men nu förefaller det emellertid som att mycket importeras från den kinesiska regimen, vars inflytande har ökat då Chávez har utökat handelsavtalen och de samägda infrastrukturbolagen. Chávez prisade nyligen Kinas ”revolutionära regering” och skickade 100 PSUV-toppföreträdare till Kina för ”ide­ologisk träning”. Kina förefaller att i allt högre grad vara hans ”modell”.
Det är emellertid inte bara den kinesiska regimen som får Chávez entusiastiska uppbackning. En av hans regims internationella strategier har varit att försöka knyta ihop ett block av regimer som av olika skäl hamnat   i konflikt med USA-imperialismen.

En genuint revolutionär socialistisk regering i vilket land som helst kan komma att finna sig isolerad under en period, fram till att revolutioner växer fram i andra länder. Under sådana förhållanden är det inte något fel i att en arbetarstat går med på de handels- och kommersiella avtal som kan komma att påtvingas den. Det kan under sådana förhållanden vara helt legitimt att dra nytta av splittring och oenighet mellan olika imperialistmakter.
Lenin, Trotskij och bolsjevikerna tvingades efter oktoberrevolutionen 1917 till sådana uppgörelser på grund av den ryska revolutionens isolering.
Att upprätta formella handelsavtal eller kommersiella relationer är dock inte samma sak som att hejdlöst prisa brutala regimer som förtrycker och agerar emot sina egna kämpande befolkningar. Handelsavtal gör det inte nödvändigt att hylla exempelvis Irans president Mahmoud Ahmadinejad som en ”stor revolutionär ledare”. Chávez har också avfärdat massrörelsen mot den iranska regimen som ”en imperialistisk komplott”.

Vid toppmötet för latinamerikans­ka och afrikanska statsöverhuvuden (ASA) i september i år lade Chávez till ytterligare några vänner till sin lis­ta, inklusive Libyens ledare Muammar Gaddafi.
Varken Chavez regim eller den kubanska var heller beredda att fördöma den lankesiska regeringens skoningslösa slakt av det tamilska folket, utan röstade emot ett fördömande i FN!
Stöttandet av regimer som de iran­ska och libyska diktaturerna från en regim som hävdar att den försvarar ”revolutionär socialism” är oförsvarbart och kan endast skada socialismen som idé inom arbetarklassen i dessa länder och internationellt.
Chávezregimens framtid ligger i vågskålen. Metoderna och hans programs begränsningar undergräver nu på allvar hans stöd. Parlamentsval till nationalförsamlingen väntar under år 2010.
Chávez mål är att försöka säkra en tvåtredjedelsmajoritet. Detta mål verkar det för närvarande vara osannolikt att han lyckas uppnå. Men icke desto mindre har hans regim i syfte att försöka nå detta mål ändrat valprocedurerna och eliminerat de proportionella representationssystem som fanns tidigare. Sådana steg undergräver bara ytterligare hans stöd och förstärker uppfattningen om att han nu håller på att bygga upp en repressiv regim. Detta spelar högern i händerna.

Hotet om en ”krypande kontrarevolution” finns kvar då växande skikt av befolkningen blir alltmer frustrera-de, besvikna och förvirrade av den nuvarande regimen.
Samtidigt finns det inbyggt i situationen utsikter till mer klasskamps­utbrott och även till att stora sociala explosioner äger rum som svar på regeringens attacker.
Under sådana förhållanden kan det, särskilt med tanke på den skarpa ekonomiska nedgången, inte ­uteslutas att Chávez återigen skulle kunna vidta ytterligare en del radikala populistiska åtgärder, inklusive ytterligare förstatliganden eller expropriationer samt andra åtgärder emot korruption. Det­ta trots hans nyligen genomförda anpassning till den ”nya borgarklassen” och byråkratin.
Sådana steg skulle ändå inte lösa de underliggande problemen, såvida de inte baserades på en medveten och oberoende arbetarrörelse med ett program för att genomföra den socia-listiska revolutionen.
Även om kapitalismen skulle ut­plånas helt och hållet skulle avsaknaden av en verklig arbetardemokratisk regim förhindra en rörelse i riktning mot byggandet av socialismen.

Kampen för ett verkligt socialistiskt program (se ruta) är nu brådskande för att ge den revolutionära processen i Venezuela ny kraft och stoppa hotet från kontrarevolutionen.

Alejandro Rojas
(CWI)

Ett program för en socialistisk revolution i Venezuela skulle behöva inkludera följande ▼

  • Införandet av ett verkligt system för arbetarkontroll genom kommittéer av valda och avsättbara delegater som kontrollerar arbetsplatsernas dagliga skötsel.
  • Öppnandet av alla företags räkenskapsböcker – inkluderat de förstatligade företagens – för inspektion av arbetarkommittéer för att få slut på korruptionen och driva ut byråkratin.
  • Dessa kommittéer måste knytas samman på stads-, region- och riksnivå. Statliga företag måste styras på grundval av ett system av demokratisk arbetarkontroll, där styrelserna för dessa företag utgörs av representanter för arbetarna inom indu­strin ifråga, representanter för de bredare skikten av arbetarklassen och de fattiga samt av representanter för en arbetar- och bonderegering.
  • Alla officiella företrädare ska vara val- och avsättbara och inte erhålla mer i lön än en genomsnittlig lön för en yrkesutbildad arbetare.
  • Expropriationen av de banker, multinationella företag och de 100 rikas­te familjerna, som fortfarande kontrollerar den venezuelanska ekonomin, samt upprättandet av en demokratisk socialistisk produktionsplan.
  • Bildandet av en oberoende demokratisk facklig landsorganisation med en vald ledning under kontroll av och ansvarig inför gräsrotsmedlemmarna.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!