Energikrisen lamslår Nigeria

2016-04-27 11:07:00

foto: DSM Nigeria
I Nigeria kämpar arbetare och fattiga för tillgång till el och bränsle.

Nigeria lider fortsatt av akut bränslebrist. Den samtidiga kollapsen av det redan skandalöst dåliga offentliga kraftförsörjningssystemet – vilket i de flesta delarna av landet leder till näst intill noll tillgång till el – betyder att energikrisen är månghövdad.

Effekten är hård för alla: De fattiga i städerna och på landsbygden, småhandlarna och hantverkarna, industriarbetarna med flera.
Den rådande krisen är den värsta i landets historia och ingen vetenskaplig eller ekonomisk expertis behövs för att förklara nigerianernas lidanden. I ett land där minimlönen förblir ynkliga 18 000 naira (mindre än 800 kronor) säljs en liter bränsle för mellan 150 och 300 naira, jämfört med det föregivna officiella priset på omkring 87 naira. Och detta när varan ens finns tillgänglig, då bensinpumparna för det mesta helt enkelt torrläggs över hela landet medan den alltid så behändiga svarta marknaden trivs och frodas.
Samhällets fattigaste skikt, som dagligen är beroende av inkomster från allsköns sysslor som pepparmalning, hårvård, kommersiell motorcykelbuds- och cykeltaxiverksamhet och kvarnmalning, tvingas att göra sig av med det lilla de har enbart för att överleva då de är konfronterade av en väldigt dålig energitillgång och i desperat behov av att överleva.

Bränslekrisen och den tidigare kollapsen av nairans värde gentemot dollarn innebär på det generella planet att priserna på varor och tjänster har blivit skyhöga.
De flesta av de som röstade på den sittande regeringen gjorde det på grund av frustrationen över den tidigare Peoples Democratic Government-regeringens (PDP) 16-åriga styre. Kännetecknande för livet under Obasanjo-, Yar Adua- och Jonathanregimerna var underutveckling och socioekonomiska vedermödor på grund av kommersialiserings- och privatiseringspolitiken, till följd av den hänsynslösa plundringen.
Den andra orsaken till att det ändrade mantrat fick grepp om vissa var förväntningarna på att Buhariregimen skulle bekämpa den särskilt inom oljesektorn framträdande korruptionen, då han alltid har iklätt sig den okorrumperade militära ledarens stolta mantel.
Men mitt i de kakafoniartade kraven på förändring och trots den berättigade ilskan mot den rikemansvänliga och fattigfientliga PDP-regeringen har Democratic Socialist Movement (DSM, CWI Nigeria) under valrörelsen varnat för att de arbetande inte bör investera något överdrivet hopp om den härskande klassens så kallade progressiva flygel. Trots sin förändrade retorik kommer den att sköta ekonomin längs samma kapitalistiska riktlinjer, vilket oundvikligen innebär upprepade kriser under vilka de arbetande får lida.
Ingenting kommer i denna mening att i grunden förändras jämfört med situationen under den föregående PDP-regeringen. Denna acceptans av kapitalismen är skälet till varför Kachikwu, Buharis delstatsminister för petroleumresurser, argumenterar för att vägen till att få slut på bränsleköerna är ”genom privatiseringen av petroleumindustrin”.

Trots dess förespråkares påståenden har den mycket omskrutna privatiseringen inte löst de fundamentala problem som anfäktar Nigerias olje- och gassektor. Det första och mest uppenbara av problemen är det bedrövliga tillståndet för landets fyra raffinaderier, som inte ens vid optimal kapacitet kan möta lokal efterfrågan; därav det tunga beroendet av importerade tillverkningsprodukter.
Det borde vara uppenbart att om ytterligare raffinaderier byggs eller till och med processen av så kallade privata raffinaderier accelereras skulle det kunna finnas tillgång till tillräckligt mycket bränsle för att möta den lokala efterfrågan. Men att göra så skulle innebära att gå emot intressena hos de kapitalistiska profitörer som kontrollerar oljesektorn. Vad de vill ha är precis vad som händer: att de kan fortsätta göra supervinster.
Å andra sidan står oljesektorn internationellt inför en överproduktionskris och kollapsande oljepriser, som har förvärrat problemen för beroende kapitalistiska ekonomier som Nigeria.

Det andra uppenbara problemet för den nigerianska olje- och gassektorn är korruptionen inom det centrum som utgörs av den statliga oljeindustrin – det statliga företaget Nigeria National Petroleum Corporation (NNPC, Nigerias nationella petroleumföretag). Det handlar inte bara om att NNPC:s konton inte är granskade, utan också om att företaget spenderar miljarder dollar i förtjänade intäkter utan att vända sig till någon av de grundlagsenligt etablerade myndigheterna.
Buharis krig mot korruptionen förväntades bli utökat till oljesektorn, men framkommen fakta antyder att inte mycket har blivit gjort ännu. Natural Resource Governance Institute (NRGI, Naturresurshandhavandeinstitutet) sade till exempel i sin senaste rapport att NNPC har undanhållit mer ekonomiska medel än vad de gjorde ens gjorde under Jonathanregimen.

NNPC:s korruption och andra hemskheter som begås i tyst samtycke med privata oljesvindlare fortsätter att göra Nigeria till åtlöje som en av världens största oljeproducenter. Även om mycket tomt prat har kommit om genomskinligheten neråt sägs dock sällan något om hur det ser ut upptill, där en handfull stora oljeföretag håller i trådarna.
Deras inkomster från råoljeproduktionen och exporten av våra naturrikedomar överskuggar alla våra statliga oljeinkomster. På det legala, juridiska planet har Nigeria formellt äganderätten till oljeresurserna; men den faktiska kontrollen ligger i privata profitörers händer, inte hos vanligt folk. Sanningen är att en oljesektor driven av storföretagsgirighet och profitintressen enbart medför en massa misär för massan av befolkningen.

Det är uppenbart att nigerianerna är arga och längtar efter en utväg ur den rådande krisen, men att arbetarrörelsens ledning och då särskilt ledningen för NLC och TUC [två fackliga centralorganisationer] och även ledningarna för facken inom oljesektorn, som NUPENG och PENGASAN, hittills har misslyckats med att agera på ett avgörande och proaktivt sätt. En endags varningsstrejk och landsomfattande massprotester behövs mot den rådande bränslebristen.
DSM återupprepar att nyckeln till att lösa krisen inom den nigerianska oljesektorn är dess förstatligande, men under de arbetandes demokratiska kontroll och styre, inklusive de arbetande och yrkesprofessionella inom olje- och gassektorn, fackföreningarna inom sektorn, den breda fackliga rörelsen, representanter för de oljeproducerande lokalsamhällena, representanter för oljekonsumenter med flera.
De som drar fördel av och tjänar på den ständigt återkommande bränslebristen kan inte förväntas vara intresserade av att få ett permanent slut på den. Även om den nuvarande krisen kan fås att upphöra kommer den förr eller senare att komma tillbaka.
Det behövs ett planerat användande av Nigerias resurser för att möta landets befolknings, inte dess profitörers, behov.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!