Precis som Offensiv tidigare har varnat för, är den största faran med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen den gradvisa rasistiska anpassningen av det politiska etablissemanget.Den oproportionerligt stora debatten om begränsningen av kvinnors rätt att bära heltäckande slöja har gått varm i flera europeiska länder. Nu har även det svenska etablissemanget slutit upp i extremhögerns korståg, med Folkpartiet i spetsen.
Efter Diskrimineringsombudsmannens (DO) ställningstagande emot möjligheten att generellt förbjuda niqab i skolan dundrar flera riksdagspartier för en lagändring.
Inte minst lärdomarna från grannlandet Danmark pekar tydligt på att faran med rasistiska partiers valframgångar är en rasistisk förvridning av hela den politiska debatten.
Folkpartiet har under en längre tid profilerat sig med en främlingsfientlig och populistisk retorik och redan före årets val eldade utbildningsminister Jan Björklund (FP) på om förbud mot ”klädsel som täcker ansiktet” i skolan. Socialdemokraternas svar genom S-kvinnorna var än värre, ”Det finns ingen anledning att acceptera heltäckande slöja på arbetsplatser eller godta att muslimer vägrar att ta i hand”.
På vilket sätt förbud mot vissa klädesplagg motverkar förtryck är mycket oklart. Klart är att förslaget inte bekämpar kvinnoförtrycket, utan i första hand inskränker kvinnornas frihet att välja klädsel.
Efter att Diskrimineringsombudsmannen för två veckor sedan fastställde att avstängningen av en barnskö- tarstudent för ett par år sedan var religiös diskriminering, skyndade sig politikeretablissemanget till islamofobins försvar.
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) säger att han och Folkpartiet kommer att driva på för en lag som möjliggör för rektorer att stänga av elever som bär niqab. Han kritiserar den nuvarande diskrimineringslagstiftningen med att ”Vi har […] frågat vilka bidrag människor ska få” och antyder därmed att muslimer med slöja är ute efter bidrag istället för jobb.
Ullenhag undanhåller dock att det är hans partis förslag som förhindrar kvinnorna att utbilda sig, samtidigt som han är skyldig till att sprida fördomar som ökar diskrimineringen på arbetsmarknaden. Det är alltså inte i första hand kvinnornas val av klädsel som nödvändigtvis tvingar dem till arbetslöshet, utan Folkpartiets rasistiska politik.
Socialdemokraterna står åter för samma linje som Folkpartiet och även Vänsterpartiet i Stockholm stödde till en början ett förbud i det aktuella fallet, för att senare reservera sig.
Det är just detta tävlande om vem som kan vara mest extrem och ställa hårdast krav på ”invandrare” eller muslimer, som i Danmark och övriga Europa har lagt grunden för en ständigt värre rasistisk politik.
Den rasistiskt präglade debat-ten slår allra hårdast mot de redan mest utsatta grupperna i samhället, men i förlängningen drabbas alla i takt med att de verkliga politiska frågorna hamnar i skymundan.
Enligt etablissemangets politiker ska den politiska debatten handla om ”problemet” med att några få kvinnor väljer att täcka för sitt ansikte, istället för att diskussioner förs om hur nedskärningspolitiken och den ekonomiska krisens verkningar bör stoppas.
Islamofobin från politiskt håll är inte en isolerad företeelse, utan en del av den statliga rasism som i kombination med bland annat högre flyktingmurar och avskaffad asylrätt, syftar till att splittra arbetarklassen utefter etniska och religiösa linjer. En enad arbetarklass utgör nämligen ett hot mot nedskärningspolitiken.
Även om slöjan historiskt varit en symbol för att hålla tillbaka och förtrycka kvinnor, är lagar om förbud ett slag i luften.
I slöjdebatten bekämpas inte det religiöst motiverade förtrycket mot kvinnor, utan det är de redan drabbade kvinnorna som tvingas utstå ytterligare förtryck. Ett förbud av slöja el- ler niqab i skolan eller på arbetsplatsen skulle bidra till att förpassa kvinnorna till hemmets isolering.
Samtidigt som den uppblåsta debattens omfattning bekräftar rasisternas argumentation, bidrar den också till att öka diskrimineringen mot och isoleringen av muslimska kvinnor i synnerhet och av människor med invandrarbakgrund i allmänhet.
Alla riktiga antirasister måste här vara observanta och inte dras med i politikernas korståg ”för kvinnornas frigörelse”. Hyckleriet är ett faktum när det är just etablissemangets politik som på alla plan cementerar eller förvärrar alla arbetarkvinnors underordnade roll i det kapitalistiska samhället.
Kamp för en verklig frigörelse för alla kvinnor kräver en organisering av arbetarkvinnor över etniska och religiösa gränser i gemensam kamp mot kapitalismen och dess patriarkala förtryck.
Ammar Khorshed
