EU 50 år: Värsta krisen någonsin

2007-03-28 15:48:20




EU firade sin 50-årsdag med toppmötet i Berlin den 25 mars. Efter ett 1990-tal fyllt av grandiosa projekt har de senaste åren visat upp en union i kris. Eurozonen stagnerar ekonomiskt, men ännu värre är den massiva politiska misstron från arbetare och vanligt folk mot EU och dess regeringar i hela Europa.

Ett symtom är att födelsedagen äger rum samtidigt som arbetare på Airbus – ett bolag som sägs symbolisera EU – i Tyskland, Frankrike och Spanien kämpar tillsammans för att rädda jobben.
EU:s kris har utvecklats under de senaste fyra åren:
• ”Unionen” (namnet ändrades från ”gemenskap” till ”union” 1992) splittrades inför Irakkriget 2003. Regeringarna i Storbritannien, Spanien och Italien stödde då Bushs krig, medan Frankrike och Tyskland – de två ledande staterna inom EU – gick emot USA:s ensidiga krig.
• Den ekonomiska tillväxten har varit extremt svag – tvärtemot alla löften när euron lanserades 1999. Klyftorna har ökat som ett resultat av euron, utvidgningen och EU:s ”reformer”.
• Den politiska krisen blev extremt tydlig när bara 38 procent röstade ja till EU:s konstitution i folkomröstningen i Nederländerna 2005, bara några veckor efter ett starkt ”Non” i Frankrike. Konstitutionen begravdes snabbt och andra länder ställde in sina folkomröstningar.

En lång”paus”

Den nuvarande krisen är den värsta någonsin för EU, säger Jacques Delors, som var EU-kommissionens ordförande på 1980- och början av 90-talet. Han kritiserar också att de flesta politiker numera attackerar EU som ett sätt att avleda kritiken mot sig själva.
Efter de två Nej-folkomröstningarna beslutade EU-topparna om en ”paus för reflektion”. Politikerna förstod inte vad som hänt, eftersom konstitutionens officiella syfte var att ta EU ”närmare folket”. Pausen har förlängts två gånger, men skepsisen har inte försvunnit. ”Mer än hälften av de tillfrågade vuxna tror att euron har hämmat deras nationella ekonomier, men särskilt stor skepsis i Frankrike och Italien, var en slutsats av en stor opinionsmätning i de fem största EU-länderna (Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien och Spanien). ”Bara 26 procent förväntar sig att ha det bättre i slutet av året” och nästan en fjärdedel fruktar att de ska förlora jobbet under det kommande året (Financial Times, 29 jan). I en annan artikel rapporterade FT om ”exceptionell offentlig pessimism” i Frankrike inför vårens presidentval.
Det verkliga syftet med EU har varit trefaldigt: 1) Stärka europeiska storföretag mot konkurrenter från USA och Asien. 2) Ett gemensamt vapen mot arbetarklassen och offentlig välfärd. 3) Säkra gränserna mot instabilitet, flyktingar och billiga varor. Men inom dessa områden – när de härskande klasserna i Europa ser ut att ha gemensamma intressen – har nationella maktintressen begränsat deras möjligheter att agera tillsammans.

Lissabonprocessen

Euron och ”Lissabonprocessen” (lanserad år 2000) skulle öka tillväxten, med USA som modell. Men 2006 var första året med ekonomisk tillväxt på över två procent i eurozonen, 2,6 procent. Vad som uppnåtts är istället ytterligare nyliberala steg, med privatiseringar, ”pensionsreformer” och nedskärningar i välfärden. Telecom, flygtrafik och finanssektorn har i olika grader avreglerats. Sverige har dessutom avreglerat elkraft och kollektivtrafik i linje med Lissabon, med högre priser som resultat. Tyska, finska och franska bolag har tagit över stora delar av dessa branscher och svenska företag har flyttat ut.
Under 2006 gjordes företagsaffärer (uppköp och sammanslagningar) för 1 590 miljarder euro (14 760 miljarder kronor) inom EU – mer än i USA. ”Anglo-saxistiskt” riskkapital som har de senaste åren etablerat sig inom EU, med ett värde idag på 173 miljarder euro (1 610 miljarder kronor).
Högerekonomer hyllar särskilt de ”reformer” som genomfördes i Tyskland under socialdemokraten Gerhard Schröder – sänkta löner och längre arbetstid. Alla EU-regeringar följer samma linje, vilket visade sig tydligt när den nya ”socialistiska” regeringen i Portugal trappade upp attackerna mot arbetare och offentlig sektor.
Över hela Europa har den här politiken ökat vinsterna och kapitalisternas självförtroende. För arbetare har det lett till sänkt levnadsstandard och att de nya jobben är tillfälliga.

Kamp mot EU och EMU

Problemet för politiker och kapitalister är den svaga ekonomiska tillväxten. EU-fundamentalisterna, ledda av centralbanken ECB, kräver därför ytterligare ”strukturreformer”. Det betyder: lättare för företag att avskeda, lägre pensioner, sänkta skatter och krympt offentlig sektor, satsning på lågavlönade servicejobb, fortsatta privatiseringar etc.
Arbetarkampen har hindrat och begränsat dessa planer i snart 15 år. Även Berlusconi tvingades backa från den försämring av pensionerna han lovat kapitalet.
Motståndet har understrukit arbetarklassens styrka, men fackledningarnas anpassning till arbetsgivare och regeringar har öppnat för ständigt nya attacker.

Splittringar i EU-toppen

Stämningen av att EU rörde sig framåt dämpade de nationella motsättningarna under 1990-talet och de första åren på 2000-talet. Det skedde en verklig EU-anpassning av politik och marknader. Men särskilt under de senaste fyra åren har den ekonomiska stagnationen och de politiska kriserna ökat de nationella spänningarna.
Politiker som Berlusconi i Italien, Sarkozy i Frankrike och den polske presidenten Lech Kaczynski har öppet attackerat EU. Deras regeringar har också stoppat företag från andra EU-länder från att köpa upp banker och energiföretag.
Det nationella kortet används också för att skylla arbetslöshet och nedskärningar på EU:s utvidgning.
Både Sarkozy och Tysklands förbundskansler Angela Merkel har gått emot EU-medlemskap för Turkiet, trots att förhandlingarna handlar om att bli medlem tidigast om 10-15 år. Europeiska kapitalister har förespråkat Turkiet, för att få tillgång till billig arbetskraft och stora marknader, liksom av militär-strategiska skäl. Målet att gå med i EU ska ”disciplinera” den turkiska regeringens politik, som tidigare skett i till exempel Sverige och Östeuropa. Men i Turkiet har stödet för EU fallit från 63 procent 2004 till 35 procent i slutet av 2006.
Trots optimism om konjunkturen, är nya kriser på väg inom EU även ekonomiskt. De stora åtstramningarna i Tyskland har ökat vinsterna, men samtidigt minskat konsumtionsmarknaden. Den nuvarande uppgången är helt exportberoende, och därmed mycket känslig för ett dollarras som kommer allt närmare. Spanien, som har haft stark tillväxt i 10 år, har byggt upp ett underskott i bytesbalansen på 8,8 procent av BNP, det näst största underskottet i världen.

Euron i blåsväder

I Italien diskuteras om landet ska tvingas lämna euron, för att kunna devalvera en ny valuta. Steg i nationalistisk riktning är oundvikliga under kapitalismen, men erbjuder ingen lösning. Om Italien bryter upp från euron betyder det en enorm politisk och ekonomisk kris, jämförbar med när Argentina släppte sin valutas koppling till dollarn.
På födelsedagen var politikernas mål att undvika konflikter snarare än att ta nya steg. Ett eventuellt nytt konstitutionsförslag – ett av Merkels mål – kommer att vara starkt förkortat och beskrivas som bara en mindre justering.
Regeringarna i till exempel Storbritannien, Danmark, Tjeckien – men också Sverige är livrädda för nya folkomröstningar, för att inte tala om Frankrike och Nederländerna. ”Europas elit verkar ha tröttnat på sina otacksamma medborgare” skrev Financial Times (25 januari).
Avtal i slutna rum är på modet igen.
EU-ledarna försöker dölja sin svaghet genom prat om miljö- och energiuppgörelser. Men deras marknadsmodeller, med privatiseringar av energibolag och utsläppsrätter som kan köpas och säljas, kommer inte att stoppa den globala uppvärmningen. EU-regeringarnas verkliga herrar är de europeiska storbolag som utan hämningar förstör miljön i Kina, Indien och andra länder.

Ett socialistiskt Europa

EU-projektet har tappat farten, men fortsätter som pratstuga för politiker och agerar på områden där de har gemensamma intressen. Arbetare och unga i Europa kan inte ge något stöd till det kapitalistiska EU eller den nationalistiska höger som är mot EU.
Den ökade arbetarkampen i flera länder måste kopplas samman med behovet att bygga kämpande fackföreningar och nya arbetarpartier, som tar strid för ett demokratiskt och socialistiskt Europa.

Per-Åke Westerlund

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!