Den dubbla uppsättning EU-toppmöten som började i helgen och avslutas på onsdag efter denna tidnings tryck innebär långtgående ansträngningar för att försöka rädda euron:- En nedskrivning av den grekiska statsskulden med 40-60 procent (jämfört med 21 procent den 21 juli);
- En förstärkning av bankernas kapitalisering med 100-110 miljarder euro (910-1 000 miljarder kronor), så att de kan klara smällen efter en grekisk skuldnedskrivning och den finansiella oro som denna kan orsaka.
- En förstärkning av den europeiska räddningsfonden EFSF från 440 till 1 000 miljarder euro (från 4 000 till 9 100 miljarder kronor);
- En förstärkt EU-kontroll av medlemsstaternas nationella budgetar, som redan är beslutad, och en undersökning om förutsättningarna att än en gång skriva om EU-fördraget så att de stater som bryter mot stabilitetspaktens regler också kan dras inför EU-domstolen.
- Ett poängsystem för tillväxt genom att sporra nyliberala avregleringar och privatiseringar etc.
Trots att bankerna skriar över en kapitalisering med 100 miljarder euro, utgår denna summa bara från en grekisk nedskrivning. Mycket mer skulle behövas för att säkra investerarna för de förluster som hotar från Italien.
Samtidigt hotar bankerna med att en grekisk nedskrivning med hela 60 procent skulle uppfattas som en ”statsbankrutt, som under många år skulle isolera Grekland från de internationella kapitalmarknaderna och lägga en svår börda inte bara på det grekiska folket utan också på Europas skattebetalare” (VD:n för Institute of International Finance till New York Times).
Även en förstärkning av EFSF:s lånekapacitet till 1 000 miljarder euro kan vara 1 000 miljarder euro för litet för en ”brandvägg” som kan lugna finansmarknadernas farhågor för att en grekisk skuldnedskrivning senare kan följas av en italiensk och spansk i mycket större skala.
Frågan är också hur den nya ”eldkraften” till räddningsfonden ska skapas när vare sig Tyskland eller Frankrike vill skjuta till mer skattepengar än man redan åtagit sig, och de 1 000 miljarder som EFSF ska byggas upp med samtidigt främst ska ske genom nationella åtgärder.
Som nobelpristagaren Paul Krugman ironiserar över kräver de beslut som föreslagits att EFSF:s utlåning garanteras av alla större stater, inklusive Italien och Spanien, som redan idag är oförmögna att låna åt sig själva – och som hotar att tillägga även Frankrike till de statsfinsiella krisländernas skara. Att Eurozonen än är långtifrån ett språng mot den finansiella och politiska union som valutaunionen och den europeiska kapitalismens sammanflätning (trots ökade obalanser) egentligen skulle kräva visas också av den tyska vägran att gå med på Sarkozys förslag att låta den europeiska centralbanken ECB garantera EFSF med i princip obegränsade krediter, om den skulle tillåtas trycka pengar i stil med USA:s Fed och andra centralbanker.
Den gångna helgen har trots Angela Merkels nallebjörn till Nicolas Sarkozys nyfödda dotter uppvisat svåra motsättningar även mellan Tyskland och Frankrike, eurozonens stöttepelare. Än värre var Sarkozys uppmaning till brittiske premiärministern Cameron att hålla tyst med sin kverulans över minskat inflytande för de som inte är med i euron – något denne kvitterat med att lova sina EU-skeptiska toryvänner hota använda en ändring av EU-fördraget till att dra Storbritannien ur vissa förpliktelser. Det man främst enats om – en hårdare övervakad nyliberal svångremspolitik är helt fel medicin mot den kapitalistiska recession som rycker allt närmare. Europa kan bara enas på grundval av demokratisk socialism.
