Eurokris och storstrejker – EU i gungning

2010-03-17 16:30:16




Dagarna innan finansministertopp­mötet hade uppgifter sipprat ut om att eurozonens toppar enats om ett stödpaket till Grekland på uppemot 25 miljarder euro (240 miljarder kronor). Det var heller ingen tillfällighet att uppgifter om extrastöd spreds da­gen efter att landet skakats av den tredje generalstrejken på två veckor.
Sedan flera veckor tillbaka har EU och euroländerna diskuterat innehållet i ett sådant paket, jämsides med att planer smitts på en slags europeisk motsvarighet till den USA-kontrol­lerade Internationella valutafonden (IMF). Dessutom signalerar EU och eurozonen en skärpning av åtstramningspolitiken för att om möjligt dämpa takten i den accelererande skuldkrisen.
Den tilltagande krisen i Grekland och risken för statsbankrutt samt att landet ger upp euron tvingade eurozonens regeringar och EU att över­ge sin tidigare hållning om att man under inga villkor skulle lösa ut en del av landets skulder (bail-out). Ett Grekland i fritt fall ”hotar inte bara euron utan hela den grund på vilken EU-byggnaden vilar”, som Financial Times skrev den 23 februari.
Nödlånen till Grekland omges dock av krav på ytterligare nedskärningar, som i Lettland, och fortsatt tvångsförvaltning, vilket oundvikligen leder till strejker och militanta protester. Vidare ”behöver Aten bara i år 53,2 miljarder euro [517 miljarder kronor] för att betala räntor och skjuta skuldberget framför sig”, kommenterade Svenska Dagbladet den 13 mars.
Grekland är dock bara ett av flera euro- och EU-länder som hotas av ekonomisk härdsmälta. Och det gäller inte bara de så kallade PIGS-länderna (euroländerna Portugal, Irland, Grekland och Spanien). Även exempelvis Italien och Storbritannien (icke-euroland) har enorma underskott och skulder. ”PIGS-ländernas sammanlagda skuld utgör inte mer än 13 procent av eurozonens totala statliga skuld” (Affärsvärlden den 9 mars).
Överhuvudtaget är kapitalismen i­dag skuldsatt över öronen. Industriländernas budgetunderskott har sex- faldigats sedan 2007, till följd av krisen. Den ”krissanering” som nu inletts betyder krig mot arbetarklassen och vad som finns kvar av välfärden.
Utan möjlighet att devalvera eller låta den egna valutan flyta, i detta fall sjunka som en sten, återstår inget an­nat för euroländerna och de länder som underordnar sig EU-politiken än att genomföra en intern devalvering – sänka lönerna och skära ned de offentliga utgifterna i en omfattning som saknar motsvarighet.
I flera europeiska länder väntar ett stålbad av samma förödande omfattning som i Lettland, där ekonomin snart har krympt mer än i USA under 1930-talets ekonomiska depression och där arbetslösheten har stigit till 23 procent enligt Eurostat.
År 2010 har inletts med en ny vändpunkt i Europa. Både vad gäller klasskampens utveckling, vilket har manifesterats i strejker och massdemonstrationer, och vad gäller ekonomin. På sikt kan en fortsatt kris- utveckling innebära att ett eller flera länder lämnar eurozonen.
Eurozonen håller på att klyvas av att allt fler länder tyngs ner av stora underskott och fallande konkurrenskraft, menade den kände ekonomen Nouriel Roubini i januari och uteslöt inte att ”några länder kanske lämnar valutaunionen”.
I år skulle EU ha nått målet om att vara ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt, med fler och bätt­re arbetstillfällen”, enligt den så kalla­de Lissabonstrategi som EU-länderna antog år 2000.
Men EU är nu längre från detta mål än för tio år sedan. Trots alla försök – den inre marknaden, EU:s utvidgning, avregleringarna, EMU, ”sta- bilitetspakt”, euron o s v – har den europeiska kapitalismen inte vuxit snabbare än konkurrenterna, snarare tvärtom.

I förslaget till ny Lissabonstrategi tvingas EU-kommissionen erkänna att krisen i ett slag raderat ut den tillväxt- och sysselsättningsökning som noterades innan år 2008: ”vår [EU:s] BNP föll med 4 procent under 2009, vår industriproduktion föll till 1990-talets nivå och 23 miljoner människor (10 procent av vår aktiva befolkning) är nu arbetslösa. Två år av kris har raderat tjugo års budgetkonsolidering. Vår tillväxtpotential har halverats un­der krisen” (Europa 2020 – En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla, EU-kommissionen den 3 mars i år).
”Krisen är en varningssignal, ett ögonblick då vi inser att om vi fortsätter i samma spår som tidigare blir resultatet en stegvis tillbakagång och vi hamnar i andra ledet i den nya världsordningen. Detta är ett sanningens ögonblick för EU”, skriver en nästan desperat  José Manuel Barroso (EU-kommissionens ordföran­de) i förordet. Talande är också att det enda som Barroso har att komma med är än mer av ”budgetsanering”, nya nyliberala förslag som ”platt skatt” och de obligatoriska fraserna om att om tio år ska Europa åter vara världsledande. Det vill säga mer av samma medicin (”samma spår”) som bidragit till den europeiska kapitalismens relativa stagnation. Nu kommer dock Barrosos plan inte bli antagen, eftersom EU-regeringarna bland an­nat ogillar att Europa 2020 vill ge EU-kommissionen större inflytande över den framtida ”budgetsaneringen”.

Den alarmistiska tonen i Europa 2020 är ett exempel på den kris som präglar EU-etablissemanget. Inte heller kan den europeiska kapitalismen räkna med högre ekonomisk tillväxt i år. Den redan svaga ekonomiska återhämtningen i EU stannade upp under fjolårets tre sista månader. I år beräknas den ekonomiska tillväxten bli yn­ka 0,7 procent i snitt inom EU och eurozonen, vilket innebär att skuld­krisen förvärras. Det blir fortsatt allt svårare och dyrare att låna för länder med stor skuldbörda.
Den nuvarande krisen har på ett förödande sätt avslöjat att varken EU eller EMU ökat den europeiska kapitalismens motståndskraft mot globala kriser. EU-politikens budgetfundamentalism och de nyliberala avregleringarna har snarare bidragit till att fördjupa krisen. Till det ska läggas att bakom den gemensamma valutan, räntan och centralbanken (Europeis­ka centralbanken, ECB) har eurozonen blivit mindre och mindre av en ekonomisk-politisk enhet sedan eu­ron infördes med början 1999. ­Istället för att euroländerna skulle konverge­ra, komma samman, gick man isär.
På Irland och i Spanien gav valuta­unionens en-storlek-passar-alla-poli­tik låga realräntor, vilket stimulerade en spekulativ husboom och byggde ett berg av skulder, samtidigt som priserna steg snabbare än i andra länder. I Spaniens fall innebar detta att konkurrenskraften sjönk. I Italien och Portugal slog den dyra euron i kombination med minskade investeringar ut industri och export, medan Grekland rasade ned i ett svart hål till följd av både ackumulerande skulder (både privata och offentliga) och växande handelsunderskott.
Samtidigt som Tyskland, som skulle fungera som eurozonens lokomotiv, stagnerade efter att återföre­ningskonjunkturen ebbat ut under 1993. Den tyska kapitalismen fortsat­te dock att vinna marknader i exempelvis Europa (idag går hela 44 pro- cent av Tysklands export till eurozonens medlemsländer) på grund av hög produktivitet och samtidigt sjunkande reallöner. Tysklands export­framgångar och stora överskott i utri- keshandeln avspeglades i andra euroländers exportförluster och handelsunderskott. En utveckling som i sin tur har förstärkt tendenserna till att eurozonen glider isär.

Det fanns både politiska och ekonomiska skäl till varför EMU skapades. Inte minst den franska kapitalis- men såg EMU som ett verktyg som skulle förhindra att ett återförenat Tyskland ensamt skulle dominera Europa. Den tyska kapitalismen å sin si­da accepterade EMU, i utbyte mot att Frankrike och andra länder gav grönt ljus för Tysklands återförening 1990, men med förbehållet att strikt budgetdisciplin skulle råda. Både Tyskland och Frankrike förenades dock i förhoppningen om att EMU och eu­ron skulle ge impulser till fortsatt europeisk integrering och sätta stopp för att Europa skulle glida in i en ny era av konkurrerande devalveringar, handelskrig och på sikt väpnade konflikter. Och euron kunde för en tid fungera som ett verktyg för integrering och ge den prisstabilitet som bland annat den tyska kapitalismen ställde som villkor.

”Uppskattningsvis 90 procent av Greklands statsobligationer ägs av o­lika europeiska banker och pensionsfonder. Framför allt är det franska och tyska banker och pensionsfonder som har köpt på sig grekiska statspap­per. Så i förlängningen riskerar även länder med sundare statsfinanser att bli direkt drabbade av en grekisk konkurs. Om Grekland tillåts att kollapsa riskerar världens finansmarknader en repris av det som hände efter Leh­man Brothers enorma konkurs i september 2008” (tidningen Fokus den 19 februari).
Sammanlagt äger europeiska banker och pensionsfonder statsobligationer i PIGS-länderna och Italien för 3 800 miljarder kronor, en summa betydligt större än Sveriges bruttonationalprodukt (BNP) i fjol.
Ett stöd till Grekland är alltså både ett sätt att försöka rädda euron och ytterst EU, men också ett stöd till de egna ländernas banker.
Men vad händer om flera länder hamnar i samma akuta kris som Grekland. “Om Grekland faller, är det ett problem. Om Spanien går un­der, en katastrof”, varnade Roubini på kapitalisternas årsmöte i Davos i januari.
Ett land som närmar sig bankrutt är Spanien – vars ekonomi är nästan fyra gånger större än Greklands. Ef­ter att den spanska bobubblan sprack i fjol har utvecklingen bara rullat bak­åt. En av fem är arbetslös, budgetunderskottet motsvarar 11,4 procent av BNP, många av bankerna bara väntar på att gå omkull och en miljon bostäder står tomma. Att det kostar allt mer att försäkra sig mot en betalningsinställelse i Spanien återspeglar att den parasitiska finansmarknaden har börjat kalkylera med en möjlig statsbankrutt. Regeringens nedskärningspaket på 50 miljarder euro (500 miljarder kronor) kommer att göra ont värre.

Krisen i Grekland, Spanien och andra skuldtyngda länder reser frågan om eurons framtid. Är den tyska kapitalismen i första hand och i andra hand den franska beredd att fortsätta att köpa ut andra länder samtidigt som de egna problemen förvärras?
“Eurozonens kris har nu blivit Tysklands mardröm”, skrev Financial Times den 10 mars.
Dagen innan hade tidningen i en huvudledare ondgjort sig över att Tysklands krav på striktare budgetregler – mer åtstramning – betyder fortsatt stagnation ”i resten av Europa”, men också fortsatt stagnation i Tyskland, vars regering är minst lika nyliberal och budgetfundamentalistisk som andra EU-länders regeringar. Den tyska kapitalismens krav idag skickar tydliga signaler om att nödlånen till Grekland är ett undantag och ingen regel. Det finns en gräns för hur mycket exempelvis den tyska kapitalismen är beredd att mobilisera för att rädda euron.
En omedelbar effekt av eurokrisen blir sannolikt att inga nya länder kommer att släppas in i eurozonen som ett försök att dämpa antalet krishärdar, samt att Tyskland och Frankrikes motstånd definitivt stoppar Turkiets EU-inträde.
Sedan katastroferna under mellankrigstiden med hyperinflation, revolutionära kriser, kontrarevolutionens triumf i form av Hitlers makttillträde och andra världskriget, har den tyska kapitalistklassen varit livrädd för inflation – penningvärdeförsämring uttryckt i ökade priser – och stigande underskott.
Men i skuldkrisens spår följer inflation när penningmängden ökar snabbare än produktionen, stater får svårare att låna och räntorna bara stiger.
I först Maastrichtkriteriena, sedan i den s k Stabilitets- och tillväxtpakten och senast i EU:s nya fördrag har åtstramningspolitiken upphöjts till lag. I EU:s nya fördrag finns också en kla­usul som uttryckligen förbjuder att ett EU-land i kris räddas med medel från andra EU-länder (en del av skulderna köps upp – bail-out). Men i­bland bryter nöd även lag för kapita- listerna.
”Budgetunderskottet får inte öv­erstiga motsvarande 3,0 procent av BNP, 3,0 procent är vad som ska gäl­la”, sa den dåvarande tyske finansministern Theo Waigel när EU på tyskt initiativ beslutade om att upprätta en så kallad Stabilitets- och tillväxtpakt, som förutom att sätta en gräns för hur stort budgetunderskottet får vara även säger att statsskulden inte får överstiga motsvarande 60 procent av BNP. Men det sistnämnda kravet lade EU-pamparna inte så stor vikt vid. Det skulle redan från början ha diskvalificerat Italien och Grekland från att bli med i eurozonen.

Ironiskt nog var Tyskland bland de första länder som sprängde den godtyckliga 3-procentvallen. De olika euroländernas budgetunderskott har hittills vid 43 tillfällen överstigit 3 procent. Men det är en sak om ett eller några länders underskott ökar mot bakgrund av en global högkonjunktur som 2001-2007, en annan om underskott och skuldberg stiger oavbru- tet i nästan samtliga länder och det blir allt dyrare att finansiera dessa underskott. Därav dagens alarmeran­de kris.
Det genomsnittliga budgetunderskottet i EU som helhet beräknas nu ha ökat till motsvarande 7 procent av BNP och statsskulden till drygt 73 procent. I euroländerna är den genomsnittliga statsskulden än större (motsvarande 78,2 procent av BNP i fjol).
Underskotten och skulderna väx­er dramatiskt, aldrig i modern tid har de vuxit så snabbt som under de två senaste åren till följd av krisens djup och kostnader.
Grekland, en av eurozonens min­dre och svagaste ekonomier, redovisar det största budgetunderskottet och tyngs ner av en gigantisk statsskuld (113 procent). Landet är dock långt ifrån ensamt om detta. Irlands och Spaniens budgetunderskott är nästan lika stora och Italiens statsskuld är något större.
Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. Det är därför inte överraskande att den grekiska kapitalismen, som inte ens under högkonjunkturen kunde generera tillväxt och med en extremt svag exportsektor, var det första eurolandet att hamna i en akut betalningskris.
”Grekland markerar en ny fas i finanskrisen. Den första fasen handla­de om bankernas betalningsförmåga [solvens], denna gång handlar det om självständiga nationers betalningsförmåga”, skrev Economist den 13 fe­bruari.
Men om skuldtyngda länder får allt svårare att betala sina lån så innebär det också att bankkrisen går in i en ny fas.

De skuldberg som kapitalismen har lämnat efter sig kommer att från och med nu att vara ständiga argument för nedskärningar.
Sjuk- och hälsovård samt pensioner är det som det främst måste skäras ned på, sa chefen för IMF:s avdelning för offentliga finanser, Carlo Cottarelli, i förra veckan och han uteslöt inte att det kunde handla om 20 år av nedskärningar och skattehöjningar. Det är innebörden av den kapitalistiska så kallade krissanering som EU har påbörjat. Det betyder ständiga attacker på arbetarna, unga och äldre och är ett recept för en permanent social och politisk kris inom ramen för ekonomisk stagnation.
Kombination av klasskamp och kapitalistisk återvändsgränd kommer till sist att knäcka euron, även om det kommer att ta tid och kapitalisterna kommer att göra ständiga försök att rädda euron och sammanhållningen inom EU.
Oavsett eurons öde visar dagens kris på det brännande behovet av målmedveten masskamp för jobb, levnadsstandard och välfärd.
Det kapitalistiska stålbad som nu nletts inom eurozonen och EU som helhet kommer att ge upphov till en minst lika stark vänstervåg i Europa som i Latinamerika efter 1990-talets nyliberala hästkurer.
Kampen kommer mer och mer att fokuseras mot EU- och EMU-politiken och för ett annat Europa – ett demokratiskt och socialistiskt Europa.
Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!