Jämsides med en fördjupad ekonomisk kris skärps den politiska krisen. EU-regeringarnas redan låga popularitet dalar i takt, samtidigt som arbetarkampen är på uppåtgående.
I Rumänien, där offentligt anställda strejkar sedan drygt en vecka tillbaka, slåss regeringen för sin överlevnad.
Den 15 juni ska en förtroendeomröstning hållas i det rumänska parlamentet och samma dag väntas stora massdemonstrationer äga rum runt om i landet.
I tisdags gick Spaniens offentligan-ställda ut i en 24-timmar lång storstrejk mot regeringens lönesänkningar. Den nya försämrade arbetsrätt som den spanska rege-ringen ämnar införa – som ska göra det enkelt och billigt att sparka fast anställda och som dessutom ska göra det lättare för arbetsgivarna lokalt att sänka löner och försämra arbetsvillkor med hänvisning till ”ekonomiska svårigheter” – har på nytt tvingat den fackliga ledningen att hota med generalstrejk.”En generalstrejk verkar nu oundviklig”, menade den stora fackliga centralorganisationen CCOO i ett uttalande den 7 juni.
I Frankrike genomför alla de sex stora fackliga centralorganisationerna en gemensam strejk den 24 juni.
Även det i vanliga fall så uddlösa Europafacket har tvingats utlysa en protestdag, men den 29 oktober tänker man demonstrera i samband med att EU:s finansministrar möts under belgiskt ordförandeskap i Bryssel.
Attackerna sker emellertid här och nu. Europafacket, vars ordförande är Wanja Lundby Wedin, borde ta fasta på det förslag om en ”Protest- & solidaritetsvecka” mellan den 21 och den 26 juni som flera socialistiska EU-parlamentariker, däribland CWI:s Joe Higgins, har lagt fram.
Per Olsson