| Europa idag och imorgon. Artikelserie i två delar av Per-Åke Westerlund. |
Europa 2006, del 1
Europa skakas av nya massprotester mot den nyliberala högerpolitiken. För 5-10 år sedan påstod regeringarna att EU var svaret på kriserna. Idag ökar istället motsättningarna inom EU och regeringarna använder oftare nationalistiska argument för att försöka undkomma missnöjet.
När Sveriges och Storbritanniens finansministrar, Pär Nuder
och Gordon Brown, påstår sig argumentera mot nationalism
och handelshinder skriver de typiskt nog att ”för att bibehålla
den europeiska modellen och för att våra medborgare ska acceptera
globaliseringen måste varje land välja sin egen väg” (Dagens
Nyheter 5 april).
Att EU minskar i betydelse innebär inte att attackerna på arbetarklassen
minskar. Den europeiska kapitalismen pressas av skärpt global konkurrens
och försöker desperat hitta en utväg på arbetarnas
bekostnad.
I land efter land lanseras nationella ”reformer” som påstås
rädda ekonomin och franska, tyska, osv jobb. Silvio Berlusconi,
som nu förlorat valet på grund det enorma hatet mot hans politik,
har gång på gång påstått att euron är
ett av skälen till landets problem. De senaste åren har protektionismen ökat
mellan EU-länderna.
Hur långt kan EU:s splittring gå? Är ökad splittring
inom EU ett tecken på vad som kommer att hända även i
global skala?
”Det är inte apokalypsen, men ett mycket farligt ögonblick för
Europa”, kommenterade Peter Sutherland, ordförande för
ett av Europas största företag, oljebolaget BP, och tidigare
EU-kommissionär (Financial Times 22 mars).
Offensiv ska i två artiklar analysera läget i Europa våren
2006. Vi börjar med åtta punkter om dagens trender.
1. Klasskampen visar
arbetarklassens styrka
–
Den franska regeringen har bara två utvägar, kapitulation
eller kollektivt självmord. Den analysen gjorde Pierre Lellouche,
parlamentsledamot för regeringspartiet UMP, när den franska
arbetarklassen på allvar utmanade CPE-lagen. Växande generalstrejker, även
om de fackliga ledningarna inte vågade kallade dem generalstrejker, är
inget som den franska kapitalistklassen och dess politiker vågar
utmana.
Frankrike har denna vår på nytt bekräftat viktiga delar
i marxisters analys av klasskampen: a. Massiv ungdomskamp inspirerar
arbetarna att agera, vilket i sin tur får brett stöd i samhället.
b. Arbetarklassen, med stöd från mellanskikt, studenter m
fl, är objektivt sett överlägset starkare än kapitalistklassen
med alla dess politiker och massmedier. c. Kampen gäller mer än
den fråga som utlöst den, CPE-lagen. Den handlar om en utmaning
av hela högerpolitiken i EU och Frankrike.
Generalstrejken i Grekland den 15 mars var den största på lång
tid (90 procent inom offentliga sektorn och 70 procent i den privata
sektorn deltog). Detta var på inget sätt fackledningarnas
förtjänst, som hela tiden bromsat protesterna, utan berodde
helt och hållet på gräsrötternas agerande. Detsamma är
fallet i Frankrike.
Arbetarkampen uppnår resultat. Ifjol tvingade hotet om storstrejk
Tony Blairs regering i Storbritannien att backa om försämringar
av de statsanställdas pensioner. De italienska metallarbetarna gick
i strejk i januari när de erbjöds 60 euro mer i månaden – och
vann ett avtal på 100 euro.
Samtidigt är dagens segrar tillfälliga, och makthavarna återkommer
med nya varianter på försämringarna. Den 23 mars i år
strejkade över en miljon brittiska kommunalarbetare mot nya försämringsförslag.
Inom EU har fackliga protester tvingat bort de värsta delarna av ”Frankensteindirektivet”.
För tjänstehandel gäller inte längre principen om
ursprungsland (den skulle ha inneburit att t ex slovakiska bolag kunnat
använda slovakiska avtal inom hela EU). Fler servicesektorer är
också undantagna från direktivet, t ex vården.
Kampen i Frankrike har återkommit på en högre nivå efter
något års lugn på ytan. Slutsatsen blir att det skett
en kraftig uppladdning för kamp bland arbetare och ungdomar, inte
bara i Frankrike utan i hela Europa. De samarbetsinriktade fackliga ledningarna
kan inte stå i vägen hur länge som helst. För en
varaktig seger måste facken bli verkligt kämpande organisationer,
samtidigt som nya arbetarpartier måste byggas upp, med en bas i
arbetarklassens kämpande skikt.
2. De traditionella
partiernas fördjupade kris
Politiker och traditionella partier är mer isolerade än kanske
någonsin. EU:s konstitution, som påstods vara ett resultat
av en dialog med folket, fick ett rungade förnedrande nej i folkomröstningarna
i Frankrike och Nederländerna för ett år sedan. Detta
var ett nej till EU:s och regeringarnas gemensamma attacker på välfärd,
jobb och löner.
Det kanske tydligaste tecknet på den härskande klassens djupa
politiska kris är Tyskland: a. Det var socialdemokraterna (SPD),
med stöd av miljöpartiet, som med Agenda 2010 drev igenom de
extrema försämringarna för arbetslösa, sjuka och
arbetare. b. Schröders socialdemokrater förlorade därför
valet. Men även kapitalisternas huvudalternativ, kristdemokraterna(CDU),
gick bakåt. c. Om det skulle behövas ytterligare bevis på att
SPD och CDU står för i stort sett samma politik, så bildade
de en koalitionsregering efter valet.
EU-ledare som Schröder och Berlusconi har förlorat regeringsmakten
medan Chirac och Blair är på väg ut. Deras partier är
i kris, liksom alla gamla partier. Orsaken är det massiva motståndet
mot deras politik. ”Vi vet precis vad vi ska göra, men vi
vet inte hur vi ska vinna nästa val efter att ha gjort det”,
sammanfattade Jean-Claude Juncker, premiärminister i Luxemburg.
Bristen på verkliga arbetarpartiet gör dock att de nya regeringar
som väljs, som i Italien denna vår, inte bryter med den allmänna
högerkursen inom EU-länderna.
Allt fler arbetare och ungdomar kommer därför att förstå att
felet ligger i hela samhällsystemet.
År 2004 sade sig 34 procent vara tillfredsställda med det demokratiska
systemet i Italien, jämfört med 52 procent 1984 och 44 procent
1994. I Frankrike svarade bara 36 procent att det kapitalistiska systemet är
det bästa. Ur dessa stämningar kommer arbetarrörelsens
socialistiska traditioner att återfå sin styrka.
3. Allt mer parasitär
kapitalism
Vinsterna i Frankrikes 40 största företag ökade med 50
procent under 2005. Situationen är liknande för banker och
storföretag runt om i EU-länderna. I Tyskland har rena lönesänkningar
genomförts samtidigt som företagens vinster ökar snabbt.
Storföretagen satsar jättevinsterna på finansaffärer
och uppköp, inte på långsiktiga investeringar. Första
kvartalet i år gjordes uppköp och fusioner i Västeuropa
värda 1 389 miljarder kronor och tvåtusen ytterligare affärer
för 2 600 miljarder annonserades. De stora vinnarna är investmentbankerna,
som kan ta in 50 miljoner kronor för en dags förberedelse inför
en sådan affär.
Vinsterna har flera källor: kraftig ökning av exporten, plundring
av offentliga sektorn och nedpressade löner för arbetarna.
När USA inte längre kan upprätthålla sina rekordstora
underskott, vilket är en tidsfråga, kommer särskilt den
exportberoende tyska industrin att drabbas. Därför driver de
europeiska storföretagen på för nya attacker mot arbetarna.
Den nu så omtalade massarbetslösheten är ett resultat
av den parasitära europeiska kapitalismen. Ungdomsarbetslösheten
i Paris förorter är 40-50 procent, men så är också situationen
i t ex Bryssel.
4. Fiasko för Europas
nyliberaler
EU är både ett försök att samordna europeisk kapitalism
i konkurrensen från USA och Asien, och ett redskap för nyliberal politik,
som med avregleringar och privatiseringar omfördelar resurser från
arbetare och fattiga till storföretag och rika. I teorin är EU:s kapitalister
och regeringar överens om den första uppgiften – samordningen – men
i praktiken slåss de nationella kapitalistklasserna för att inte förlora ”sina” industrier,
t ex inom bil- och energimarknaden.
Den andra uppgiften – omfördela, avreglera och privatisera – har
nått längre. Till exempel har flyg- och telekomindustrin avreglerats
och till stora delar privatiserats. Offentliga sektorns utgifter som andel av
ekonomin har minskat i alla EU-länder (i Sverige från över 70
procent till under 60 procent). De flesta nya jobb är tillfälliga,
med lägre löner och sämre villkor.
EU:s stora projekt – den inre marknaden, euron och utvidgningen – har
framför allt gynnat Västeuropas storföretag genom att tvinga fram
nedskärningar och privatiseringar i offentliga sektorn och öka pressen
på fackföreningarna.
Men talet om att euron och privatiseringarna skulle ge ökad ekonomisk tillväxt
har slutat i fiasko. Eurozonens ekonomiska tillväxt har ännu inte orkat över
två procent något år sedan valutan infördes. Av de tre
största ekonomierna var tillväxten under 2005 0,2 procent i Italien,
1,1 i Tyskland och 1,6 i Frankrike.
De nuvarande attackerna på offentlig sektor och arbetares villkor är
bara början. EU- kommissionen, Europeiska Centralbanken (ECB), regeringar
och kapitalister vill alla ha ”fortsatta strukturreformer”. CPE-lagen
i Frankrike var bara en liten del av vad kapitalet vill uppnå.
5. Handelskrig
inom Europa?
”Europas murar hotar spräcka EU”, utropade Svenska Dagbladet (14 mars)
och räknade upp en lång rad fall av ekonomisk maktkamp mellan EU-regeringar.
Den franska regeringen stoppade det italienska energibolaget Enels övertagande
av franska Suez. Istället slogs Suez ihop med det tidigare statliga gasbolaget
GdF. För de Villepins regering slogs två flugor i en smäll, bolagen
blev kvar under fransk kontroll och statens andel sjönk till en tredjedel,
tvärtemot tidigare löften till facken inom GdF. Den franska regeringens
protektionism är den mest avancerade inom EU, med 11 branscher, plus enskilda
storföretag, som av ”nationella säkerhetsskäl” ska
skyddas från utländskt övertagande.
Andra exempel är att den spanska regeringen stoppat tyska Eon (som köpte
svenska Sydkraft) från att ta över energibolaget Endesa. Polen har
stoppat tysk-italienska banker från att ta över polska. En rad regeringar
agerar mot att indiskägda Mittal Steel lagt bud på stålindustrier,
t ex Luxemburgs Arcelor.
Hur allvarlig är krisen? ”Kan den nysta upp EU:s inre marknad, hota
50 års integration och skada kontinentens ekonomi?”, frågar
sig den ledande tidningen Financial Times (FT). Det mest drastiska svaret kom
från Italiens avgående finansminister Giulio Tremonti, som sade att
situationen påminner om augusti 1914, dvs första världskrigets
start.
EU har alltid präglats av nationella motsättningar, men under 1990-talet
och början av 2000-talet kunde de flesta lösas eller skjutas upp av
känslan att EU rörde sig framåt och löftet om dramatiska
förbättringar som ett resultat av de stora planerna. Den italienska
kapitalistklassen var exempelvis beredd att frivilligt avstå från
möjligheten att devalvera valutan därför att euron skulle ge andra
fördelar. När dessa inte uppenbarar sig, och arbetarklassen inom landet
stoppar de EU-anpassade ”reformerna”, tvingas politikerna använda
andra argument än EU.
Krisen 2003, när de tyska och franska regeringarna protesterade mot Irakkriget,
var ett försök att vinna politiska poäng på hemmaplan, och ännu
en markering mot USA inför resten av världen. Andra EU-regeringar,
med Blair och Berlusconi i täten, sökte sig istället närmare
USA.
En motsvarande kris pågår idag om handeln med Kina. EU har under
tryck från främst Italien och Frankrike infört sko- och textiltullar
mot Kina och Vietnam. Samtidigt är EU-länderna mycket beroende av den
kinesiska marknaden, inte minst för tunga industrivaror. Tullarna slår
också mot den del av textilindustrin i Europa som har stora intressen i
Kina.
6. EU:s förlorade
betydelse
De senaste 2-3 åren har EU tappat i betydelse. Toppmöten har beskrivits
som ”succéer” enbart för att öppna konflikter undvikits.
En del drar långtgående slutsatser. EU kan bli ”det första
imperiet som går under innan det grundats”, skriver en före
detta EU-kommissionär i en ny bok.
Efter nej i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna påstod
t ex Göran Persson att allt skulle fortsätta som vanligt. Nu är
det allt tydligare att den ”paus för reflektion” man beslutade
om var en rökridå för att begrava konstitutionen.
En ny version, som inte kommer att beslutas om förrän 2009, kommer
antagligen att skrota den del som ”med obekväm tydlighet förklarar
att unionen i grunden är en organisation hängiven frihandel och konkurrens” (FT).
Dvs, en ny grundlag skulle inte kunna innehålla det som hittills sagts
vara hela poängen med EU. I den praktiska politiken beslutas om begränsningar
av den ”fria rörligheten” för arbetskraft och till och
med kapital när det anses hota nationella intressen.
Berlusconiregeringen hade tänkt lägga fram en resolution för att
fördöma protektionism på EU-toppmötet i mars, men det blev
inget på grund av rädslan för att visa upp splittring.
EU-medborgarnas tilltro till EU försvagas också. I den senaste mätningen
ansåg 50 procent medlemskap i EU vara en bra sak, en nedgång till
och med sedan 2004, då det var 56 procent.
Objektivt sett finns stora skäl till ett samarbete i Europa och globalt,
som när det gäller fågelinfluensan, energipolitiken och miljön.
Men Europas nationella kapitalistklasser har motsatta intressen som hela tiden
skapar nya kriser. I Offensiv har vi många gånger förklarat
att kapitalisterna och deras politiker därför inte kan skapa ett enat
Europa, även om behoven av samordning, inte minst mot arbetarklassen, driver
dem vidare.
EU kommer inte att försvinna, även om dess betydelse har minskat. När
det gällde att driva igenom nedskärningar och privatiseringar i EU-anpassningens
namn i Sverige, spelade EU en större roll än i de gamla medlemsländerna.
Samma sak händer i de 10 nya medlemsländerna, där EU-politiken
skapar enorma klyftor. EU-förväntningar vänds till EU-kritik.
I fråga om muren mot flyktingar kommer EU-samarbetet att fortsätta
och även trappas upp. Detsamma gäller än så länge ”kriget
mot terrorismen”, med övervakning och polissamarbete. Större
militära vapenprojekt är också i stort sett omöjliga på nationell
nivå, även om samarbetet, liksom i andra industrifrågor, bara
omfattar en minoritet av EU-länderna.
7. Spricker euron?
”Spricker EMU?”, frågade Expressen i en ledare den 24 mars.
Den liberala tidningen, som var fylld av propaganda för EU och euron vid
folkomröstningarna,
skriver att EMU enbart uppnått att euron faktiskt existerar, men att
den i övrigt levererat fiaskon, kriser och stagnation.
Euroländerna följer inte längre reglerna för budgetunderskott – att
dessa ska vara högst tre procent av BNP. Både Tyskland och Frankrike
har överskridit gränsen varje år sedan 2002. Rekorden hålls
av Grekland och Portugal, med underskott på 6,6 respektive 4,1 procent.
En orsak är att regeringarna inte fullt ut kunnat driva igenom de nedskärningar
som planerats. Men viktigare är att den förväntade ekonomiska
tillväxten uteblivit. Budgetunderskotten har inte heller lyckats med att öka
tillväxten eller skapa fler jobb.
För EU som helhet är detta ett ”symptom på en försvagad
europeisk solidaritet, ökat nationellt självintresse och en försvagning
av Bryssels förmåga att övervaka reglerna” (FT 29 september
2005).
I längden betyder det att kostnaden för vissa euroländers underskott
kommer att få betalas av alla. Än så länge sätter
kapitalmarknaderna i stort sett samma pris på skuldsedlar från Grekland
som från Österrike. Räntan, som styrs av centralbanken ECB, är
också densamma.
Eurons sammanbrott, som mest troligt skulle kräva ytterligare stora kriser,
skulle kunna innebära att ekonomiskt starkare euroländer lämnar
samarbetet för att slippa betala t ex Italiens stora skulder. Detta är
troligare än att Italien självt skulle lämna euron.
De nya EU-staterna har också skjutit upp planerna på anslutning till
euron. Polen, Tjeckien och Ungern har stora budgetunderskott, och nationella
kapitalister i exempelvis Ungern är idag skeptiska till att gå över
till euron.
8. Behovet av
nya arbetarpartier
En stor majoritet, 60-70 procent, är motståndare till CPE i Frankrike.
I Sverige röstade 56 procent nej till euron 2003. I land efter land genomförs
massprotester mot försämrade pensioner. Men vilka politiska partier
företräder dessa starka opinioner?
Alla avgörande skillnader mellan socialdemokratiska och traditionellt borgerliga
regeringar är borta. Göran Perssons s-regering är snarast en modell
för andra EU-länder eftersom man genomfört den drastiska försämring
av pensionerna som varken Blair eller Berlusconi klarat av. Socialdemokraterna
i Sverige, med stöd av v och mp, kan också ståta med att ha
gått längre än andra EU-länder i att släppa fram privata
storföretag inom skola och kollektivtrafik.
Möjligheterna för nya politiska alternativ för arbetarklassen
visas nu senast av WASG i Tyskland. Partiet bildades av fackliga aktivister på lokal
nivå inom Kommunal och Metall, som en reaktion mot den socialdemokratiska
och gröna regeringens attacker på arbetslösa och sjuka. Inom
ett år hade WASG – i valallians med det tidigare styrande partiet
i DDR, PDS – fått fyra miljoner röster. WASG sågs som
ett nytt alternativ, en utmanare mot högerpolitiken (PDS hade 1,9 miljoner
röster i valet innan).
Rörelser för nya partier kommer att uppstå ur det massiva missnöjet
och kampen mot högerpolitiken. I England och Belgien har kampanjer från
CWI:s sektioner för ett nytt arbetarparti fått starkt gensvar (Rättvisepartiet
Socialisterna är den svenska sektionen av CWI).
Samtidigt visar erfarenheterna från flera länder att nya partier riskerar
att gå i gamla fällor. Partier som skotska SSP och PRC (Rifondazione
Comunista) i Italien har misslyckats med att skapa oberoende arbetaralternativ.
PRC ingick i Romano Prodis allians nu i valet, en allians som när den bildar
regering kommer att lägga nya nedskärningsförslag. Även inom
WASG:s ledning finns krafter som vill toppstyra partiet och stoppa socialistiska
strömningar.
Lärdomen av detta är att nya partier politiskt måste stå emot
alla former av nedskärnings- och högerpolitik, och organisatoriskt
måste vara demokratiska, utan de privilegier och den toppstyrning som präglar
de traditionella partierna. En stark socialistisk strömning behövs
för att ett sådant parti ska lyfta och kunna utveckla sin fulla
potential.
Nästa artikel: Hotet om ännu mer av kapitalistiska ”reformer”
