Under förra fredagens manifestationer till försvar för
kollektivavtalen anklagade LO:s vice ordförande Erland Olausson
högeralliansen för att vilja sänka lönerna genom
höjda egenavgifter och sänkta ersättningar i a-kassan.
Varningen är befogad. Den tråkiga sanningen är bara att
Olausson och hans kollegor inom LO-förbunden själva är
rena femtekolonnare för arbetsgivarintresset.
Beviset finns i den senaste rapporten ”I takt med Europa 2005” från
Facken inom industrin. Där visas svart på vitt att Sveriges
arbetare är de i särklass mest utsugna och att de svenska facken
har europarekordet i eftergivenhet mot kapitalägarna under det så kallade
industriavtalets tid 1998-2005. Därmed har också den totala
arbetskraftskostnaden för industriarbetare i Sverige inte bara halkat
ner till sista plats bland de nordiska länderna, utan också till
den nedersta halvan i Västeuropa.
Facken har gång på gång bjudit bolagsherrarna på rekordvinster,
varav bara en liten del används till investeringar. Trots att produktiviteten
(värdet av produktionen per arbetad timme) ökat i särklass
snabbast i Sverige av samtliga länder i Västeuropa, har industriarbetarnas
löner de senaste sju åren ökat långsammare i Sverige än
i två tredjedelar av Västeuropas länder. Det betyder
att vinsterna ökat i särklass snabbast på lönernas
bekostnad just i Sverige: kapitalisternas nya paradis.
Enligt den pinsamma statistiken från Facken inom industrin har arbetskraftens
kostnad per producerad enhet sänkts mest i Europa just i Sverige, med 2,2
procent per år, vilket betyder 15 procent på sju år. Det är
mer än dubbelt så mycket som i ”öppningsklausulernas” och
eftergifternas Tyskland. I flertalet andra länder steg arbetskraftens kostnad
per producerad enhet med 1-2 procent om året.
Arne Johansson