”Europas skam” – en angelägen bok

2011-04-27 16:18:44

BOK	Europas skam  rasister på frammarsch
Författare	Lisa Bjurwald
Förlag	Natur & Kultur (2011)

Avsnitten om Ungern känns intressantast. Jobbik blev tredje största parti i valet 2010, med 17 procent av rösterna. Det är ett parti som förespråkar att romer placeras i läger och som är starkt antisemitiskt. Jobbik hyllar Ungerns diktator Horthy, som skickade 500 000 judar till Förintelsen. Men Bjurwalds kanske viktigaste kommentar gäller regeringspartiet Fidesz, ”I dag skiljer sig åsikterna hos många av deras företrädare ytterst lite från Jobbiks”.
Lisa Bjurwald var under en kort period ledarskribent på Dagens Nyheter. Hon urskilde sig redan då i sina artiklar mot rasis­men. Hon fick då grova rasistiska e-brev, som hon avlöjade kom från Sverigedemokraternas gruppledare i Knivsta kommun, Leif Vogel. Till skillnad från andra liberaler döljer hon inte den statliga rasismen eller att etablerade partier, särskilt borgerliga, tar ef­ter rasistpartierna.
Lisa Bjurwald kritiserar också skarpt stämplingen av antirasister som ”de onda” vid motdemonstrationer mot nazist- och rasistmarscher. Hon kritiserar Aftonbladets ökända publicering av SD-Jimmie Åkessons islamofobiska artikel. Och hon ger flera exempel på journalister som antingen för fram rasistiska åsikter, som Expressens Ulf Nilson, eller ursäktar rasismen. Islamofobin är den snabbast växande grenen inom rasismen i Europa. Se bara på Sverigedemokraternas propaganda mot ”islamisering”.
Lisa Bjurwald rapporterar från folkomröstningen som röstade nej till minareter i Schweiz, där det för övrigt bara fanns fyra minareter i hela landet. Att islamofobin kan utnyttjas för valfram- gångar visades ockå när Geert Wilders ”Frihetsparti” blev stödparti till regeringen i Nederländerna. Bland dess första beslut blev att halvera ”icke-europe­isk invandring” (läs: från muslimska länder).

Nästa att ansluta sig var Frankrikes president Sarkozy, vars tal i nationalförsamlingen, ”det förs­ta en fransk president hållit till parlamentet sedan 1800-talet, kan betraktas som en milstolpe i Europas politiskt sanktionerade islamofobi”. Detta ledde fram till dagens ökända burkaförbud på offentlig plats i Frankrike.
Även EDL i England har vuxit fram på bara några år med propaganda mot muslimer som sin fråga. En svensk avläggare försöker nu mobilisera mot moskén på Hisingen i Göteborg med en marsch den 21 maj.
Antisemitismen, med förnekelse av Förintelsen och hets mot ”judarnas makt”, är utbredd in­om bland annat FPÖ i Österrike (t ex presidentkandidaten Barbara Rosenkranz), Jobbik och nazistgrupper i Västeuropa. Det nya polisfacket i Ungern, med band till Ungerska Gardet, talar om ett kommande ”krig mot judar­na”.
I Sverige allierar sig högerextrema islamister som Mohamed Omar och Ahmed Rami med nazister i hetsen mot judar.
Hetsen och våldet mot romer, antiziganismen, finns inom det Bjurwald kallar mainstreamparti­er i bland annat Tjeckien, Ungern, Rumänien, Bosnien och Kosovo. Hon hänvisar till ”hänsyns­lös kapitalism” med arbetslöshet och sociala problem som följd som förklaring. Romerna lever extremt segregerade och utsat­ta, utslängda från samhället.
I Italien 2008 och Frankrike 2010 genomförde polis och stat massutvisning av romer, efter att först ha rivit deras bostäder. Äv­en Sverige har utvisat romer ut­an annan anledning än deras etnicitet.

Europas skam innehåller flera bra slutsatser som går mot de vanliga borgerliga skriverierna. Bjurwald har sökt beskriva situ­ationen som den är, inte försvarat politiker och EU. Hon kon- staterar till exempel att även ­medier, samhällsdebattörer och mainstreampartier, både medvetet och som en konsekvens av främlingsfientlig politisk närvaro,  anammat liknande idéer. Detta har gynnat rasistpartierna. Sarkozy har tagit över Front Nationals retorik, men ”istället för att hålla tillbaka Front National tycks presidentens flirt med främlingfientlighet ha hjälpt dem tillbaka in i värmen”.

Ändå är bokens avsnitt om hur rasismen kan stoppas överfull av platta fraser och intervjuer med ”experter” som till exempel tycker att det var ett ”genidrag” att rasistiska FPÖ fick plats i Österrikes regering 1999. Detta grundades på att FPÖ därefter gick bakåt och splittrades, men idag är FPÖ tillbaka som ett större hot än tidigare. En annan ”expert”, militärhistorikern Lars Gyllenhaal, menar att synen på vapen och uniformer i Östeuro­pa kan förklara exempelvis Jobbiks stöd.
Problemet för Bjurwald är att större delen av vad ”vi” ska göra handlar om politiker, regeringar och EU. Det betyder till exempel att det inte finns några som helst exempel på EU- eller regeringsagerande mot rasismen, tvärt­om.
Här finns också en annan stor brist i boken – EU:s gemensam­ma flyktingmur som en grund för rasismen nämns knappt alls, för-utom i avsnittet om Italien. Någ­ra av de råd som ges om kunskap, transparens, mindre byråkrati o s v är också helt tandlösa.
Lisa Bjurwald landar ändå i slutsatsen att det behövs en ”stark antirasistisk folkrörelse”, men hon gör sedan det klassis­ka felet att kritisera demonstrationerna mot Sverigedemokraterna efter valet för att de uppmanade till kamp mot både rasism och nedskärningspolitik.
Men de 10 000 personer som samlades på Sergels torg den 4 oktober 2010 förstod att rasismen har sina rötter i just den nyliberala nedskärningspolitiken. En samling där företrädare för regeringen hade fått tala skulle aldrig ha kunnat dra så många deltagare. Och vad hindrar dem att försöka? Lisa Bjurwald tror dessutom att det var Vänsterpartiet som låg bakom demonstrationen när det var Septemberalliansen, vilket är lite oroan­de när det gäller hennes kapacitet att kolla fakta.
Bokens fördel är att den tar hotet från rasismen på allvar.

För att stoppa rasismen behövs stora mobiliseringar av arbetare och ungdomar, men framför allt behövs en politisk kraft som kan utmana nyliberalism och högerpolitik som har skapat en jordmån för rasismen.
Kämpande arbetarpartier med band till fackföreningarna kan ge att demokratiskt socialististiskt och internationalistiskt alternativ.

Per-Åke Westerlund